Spara det bästa till sist.

1 kommentarer



Man skall akta sig för att ta ut segrar i förskott. Att tro för mycket på distans, för det som hände för ett tag sedan är inte per automatik bättre. Det jag vill komma till är att lördagens händelser på Join Our Club hör till årets bästa. Men eftersom jag redan gjort min lista kom de inte med...Attans också.

Tre band per kväll kan bli mycket. Eller lite. Om banden är lika bra som Liechtenstein, Compute och Le Muhr så kan tre band verka lite. Tiden flyger iväg under alla tre konserterna. Vill ha mer, mer, mer.



Först fram är Liechtenstein. Om jag börjar så här: 2007 blev året när indiepopen tog tillbaka grunduttrycket. När det fanns en genre att tala om igen, ungefär som den i slutet av åttiotalet/början av nittiotalet. Jag är inte mycket för återanvändning, många av banden som ploppat i den genren tar rakt av. Det blir samma upplevelse om igen. Liechtenstein lägger till och vågar utveckla, utan att tappa känslan. Och i grenen "Stämsång-Kör" är de bäst i år!



Men det bestående minnet är ändå beslutsamhet. Här står man framför ett band som inte viker sig, som vet vad de vill och genomför det. Linjen håller de genom hela konserten, och det är där det blir så mycket bättre än många andra. Våga hålla ut, andas inte, sväng inte av och försök ta genvägar. Utforska mörkret i allt det svarta. Liechtenstein kommer växa.



Band två: Compute.Vanligtvis tre men den här kvällen två. Ulrika Mild som själva hjärtat och Liechtenstein sångerskan Renée Gustafsson som viktig sidekick. Tillsammans gör de den här spelningen till en enastående uppvisning i synthpop! Alltså, att inte Compute är större övergår mitt förstånd! Jag minns när jag såg Compute för första gången tidigt 2005. Redan då var jag förvånad att de inte spelade överallt, så nu borde de ju vara ännu mer.

Men det spelar ju egentligen ingen roll, för den här stunden var den bästa. Att framföra synthpop med visst förinspelat material brukar bli stela historier, och det är här som Compute har sin styrka. De för in analoga känslor mitt i ljuden. Sen har vi Ulrikas oändligt vackra röst, jag har tidigare beskrivit den som "en ängel som käkat sten". Något som jag står fast vid.

De börjar med en Page cover, fin fina Förlåt:



Det är något naivt charmigt över Compute, som två tonåringar som just hittat folköl i jourbutiken. Musiken leker lätt över dasngoven, samtidigt som den tar oss med in i mörka vår av vårt medvetande. Framgång och fall i samma känsla.

Ulrika säger att det kan vara Computes sista spelning. Jag vill inte tro det. Om det skulle vara så, då begravde vi ett stycket göteborgsk musikhistoria på Henriksberg i lördags. I bakspegeln kommer det här att lämna avtryck, och vem vet, om tio år kommer någon ny att sno hela härligheten och vi kommer falla på nytt.

Sista låten blev Dance with me, uppbackad av Liechtenstein. Snyggt med livetrummor!



Är det här det sista vi ser av Compute?

En liten rolig händelse: mitt i setet glider Ebbot förbi. Jo, ni läser rätt, härlige herr Lundberg passerar framför scen. Det hela ser så komiskt ut att Ulrika helt tappar fattningen och kommer av sig. Inte så att Ebbot ser rolig ut i sig, men situationen är tokrolig. Det gamla möter det nya. Nånå, det kanske var en mer "du skulle varit där för att förstå hur roligt det var" händelse...



När Johan, som är en av de som fixar med JOC, berättade att de bokat in Le Muhr sprattlade han av glädje. Ögonen brann.
Nu förstår jag honom! Och ångrar bittert att jag skrev listan över 2007s bästa några dagar innan året var slut...

Le Muhr gör generationsmusik, smärta/hjärta/synth. Inte bara det att skivan heter Generation Destruktiv, utan de kopplar grepp på en hel känsla om samtiden. Och de gör det träffsäkert, med en smula humor (inte för mycket, det är ingen nyårsrevy) samt med ett musikaliskt tankesätt som är ovanligt just nu. De tänker högt, vill nå ut. Bortom de egna begränsningarnas replokaler, ut och berätta saker de ser.

Maria Loohufvud är popsveriges skönaste frontfigur just nu. Med stil och klass, vasshet och ömhet, driver hon oss rätt in i fördärvet. Likt en pirat som vet att skeppet kan gå under pekar hon ut mot de öppna havet, helt orädd inför farorna som väntar. Musiken lurar oss att sänka garden, sen står vi där och får smäll på smäll av uppriktighet.

När jag beskrev Elenettes nya "Autenticitet EP" blev det med ordet synthprogg. Le Muhr äger den klassen, om vi nu skall klassa musiken. Det är dansant och angeläget, berättade och ytligt på samma gång. Hemvävt i en storstad som brinner, uppoffrande om omfamnade när de flesta andra bara vill posera.

Ja, man kanske måste nämna gästbasisten den här kvällen: Liten Falkeholm från Tant Strul. Saken är den är att hon är mamma till den ordinarie basisten Maja Thorén (pappa är Tony i Eldkvarn...). Hursomhelst är hon stencool. Såklart.

Utöver bandets egna fenomenala låtar blir det en cover den här kvällen...och här ångrar jag som sagt att jag redan lagt ut listan över årets bästa stunder. Le Muhr drar, i Göteborg på Henriksberg med utsikt över hamnen, till med en svensk version av Broder Daniels "Work"! Herre min skapare vilket genidrag! Eller "Det här var topp fem... ever"!
Jag tror det gick så här:

Åh min Missär
Åh min Missär
DEN HAR JAG HÄR (Maria slår sig för bröstet)

osv osv

Ojojojojoj OJ! Snyggt gjort, de utvecklade låten och precis som en bra cover skall vara: kopian gjorde originalet bättre. De växte tillsammans. Le Muhr gjorde för en stund låten till sin. Underbart!

Nu är det mina ögon som brinner, hela jag brinner av iver att berätta för Johan hur bra det var. Bandbokaren var nämligen inte på plats... och jag kommer ägna hela våren åt att reta honom för att han missade en av JOCs bästa konserter... och 2007 års bästa cover!

Tillsist:
Nyår firas på tak, bland annat på Henriksberg. Tre våningar, spring i trappan och förmodligen så nära fritidsgård man kan komma. 2008 skall få en bombstart!

Tillsist2:
Japp, jag spelade skivor på Sticky i fredags... och jag gillar inte att skriva om saker man själv är inblandad i men kan nämna att låtar med 64Revolt, They Live By Night, Stefan Wern (ha öronen öppna för den killens musik) gjorde succé. Eller ja, de var de låtarna som flest dansade till när just jag spelade skivor... Skoj var det iallafall, även om jag fick totalt hjärnsläpp när jag glömde att Johnny Boy heter just Johnny Boy...

Tillsist3:
Kolla Tv4 Göteborg 09.15 på onsdag... En musikårskrönika som heter duga!
Japp, jag lägger upp den här sen.


Gott nytt år alla vänner! 2008 blir en succé!

Jerry Boman

Året enligt Jerry.

6 kommentarer



Först: Ikväll (fredag) spelar jag skivor på Sticky. Mars TV och Violent Green spelar. Kom för fan! Det blir en helkväll!
Ser just precis att BDHY också skall spela! HELKVÄLL var ordet!

Sen: Lördag och sista Join Our Club för året... VILKA BAND! Le Muhr, Liechtenstein och Compute. Sweet music all night!

Sist:
Så var det då dax för den efterlängtade LISTAN.
Först lite siffror:
239 (antalet band/artister som jag såg på en scen 2007...helt SJUK siffra!)
6 (antalet festivaler, då var jag ändå inte på varesig Arvika eller Roskilde.)
5 (antalet gånger jag sett Emmon)
4 (antalet gånger jag fått äran att spela skivor)

Det här var året när jag:
Fick ett jätte jätte fint pris.
Fick arrangera en klubbkväll på ett riktigt ställe.
Fick arrangera tre spelningar vid min husvagn.
Fick en bild publicerad i GT utan att de frågade först.
Fick göra en lista till Metro.
Fick göra en lista i GP.
Fick göra en lista till Punkt.se (som de slarvade bort...)
Fick stå tillsvars för min feminism.
Fick chansen att göra något jag alltid velat göra under en festivalbevakning.

Sist men inte minst, det här var året när jag gick till banken med en magnumflaska champagne...

Annars var 2007 det här:

Årets konsert: Jens Lekman på Nef.
Det blev Jens som gjorde det...IGEN. Två år i rad har killen gett mig de starkaste upplevelserna.

Årets band: Children Come On
Härliga snubbar. Alltså, de har så skön inställning och är så fina hela högen att det inte finns något annat band som kan vara bättre! En dröm att känna.

Årets låt: Superwoman
This Is Love växer för varje sekund.

Årets pop: Johan Hedberg
Han skapade en ny genre: Stutpop

Årets synthpop: Arvid.
Han kommer bli större än störst 2008...

Årets Nya: Palpitation
Det behöver egentligen inte förklaras...

Årets Röst: Soko.
Superlativen tog slut.

Årets battlande: Peter Sjöholm vs Baby Don´t Hurt yourself.
Kärleksbomerna ven på Storan, först skrev Peter en låt om Anders och sen skrev Anders band en låt om Peter...Internt ersätter Internet 2008.

Årets piano: Kapten Hurricane
I Rådanefors var det så fint.

Årets livelåt: Only Dancing med Strip Music.
En gammal Yvonnelåt fick Storan att explodera!

Årets låttitel: A
Almedals underbara låt. Mer än så behövs inte. A som i...A.

Årets vissling: Endless Summer - They Live Ny Night
Kommer snart ut på riktigt och du kommer vissla dig död!

Årets mörker: Pen Expers
Live är de bättre än de flesta...skrämmande, mörka och så bra!

Årets land: Dalsland.
Där ligger både Säffle och Rådanefors...

Årets text: Pats.
Låten heter Sanningen & Ångesten och texten går så här:

kära du ge mig ett råd
det finns för många sätt att dö och leva på
snälla ta mig bort härifrån
jag har fått nog av apati och tomma ögon

mamma minns du när jag var fem
på morgnarna hur du låg sönderslagen
du sa att du älskade livet
men jag vet att du drömde om himmelen
den bilden kommer kanske aldrig gå att sudda ut
och det kommer kanske aldrig bli ett lyckligt slut

men jag lovar jag försöker
mycket mer nu än förut
så spill ingen tår för mig bekymra dig inte alls för mig

Karin, Karin lyssna på mig
-Åh nej här kommer sanningen & ångesten!
du vet det där jag sluddrade till dig var inte mina ord
-Håll käft och lämna mig!
ja, jag vet jag inte har nåt alls som du vill ha
men det känns faktiskt helt okej ibland så glömmer jag
att varenda en av dom som vill ha mig är psychon och idioter
så spill ingen tår för mig, bekymra dig inte alls för mig


Årets cover: Gustav Kjellvander sjunger Dance With Your Shadow.
Vackrare än så blir aldrig en The Rough Bunnies sång.

Årets mest oväntade cover: Håkan spelar Almedal på Liseberg.
Jag förstår att Adam höll på att svimma...

Årets kortaste: Elmo.
Den lille lille norrlänningen som slog ner en kort stund i Göteborg och gav oss The Anthem. Stor låt, liten kille!

Årets underskattade: Heather D´Angelo, Erika Foster och Annie Hart.
På Storan var vi två som älskade Au Revoir Simone. Sen kom sommaren och Emmaboda, då älskade plötsligt hela världen samma band. Märkligt. Man kanske har fel vänner?

Årets klubb: Populär.
Där var jag mest hela tiden. Även om det ibland var tomt (det blev alltid fullt mot slutet av kvällen) så var den klubben alltid fylld med värme och kärlek.

Årets inredning: Pustervik
Är det verkligen laxrosa? Det var tidigt 2007 som P-vik bytte utseende...och färgdebatten pågår än. Är det snyggt eller inte?

Årets lokal: Förtältet.
Kristian tryckte in 40 personer...
Indiedagis kommer tillbaka 2008, i samma förtält, på samma plats. På Emmabodafestivalen 2008 alltså.

Årets festival: Rip It up.
Bättre lineup kommer aldrig att finnas...Aldrig.

Årets båt: Styrbord Barbord.
Bra där! Det kommer ta sig, det kommer ta sig.

Årets bild:

I parken bakom Storan den 30 Juni klockan 02.03.

Årets duett: Peter och Anders.

Kärlek.


Årets soundcheck: The Lionheart Brothers
Ni var dumma, dumma, dumma. Man kollar ljudet INNAN klubben kört igång, inte när folk vill dansa. Tänker inte ens länka till de dumma människorna...

Årets vattendelare: Television Personalities på Rip It Up.
Bra eller anus?

Årets diss: Jag gillar inte alla dessa män som skall spela överallt.
På Hultsfredsfestivalen såg jag alltså bara kvinnliga artister...
Läs här, här, här, här och här.

Årets intervju: Jonas Lundqvist.
Han är bara en för härlig kille.

Bra skiva också. Och bra spelning.

Årets svar: Jag ställde några frågor till Palpitation och fick följande bild som svar:


Årets mailsamtal:

J: Skall du té Säffle eller?

E: Ja. Och ett förtydligande: nästan alla band jag kände igen på affischen är dåliga - de andra är säkert bra! ;)

J: OK då ses vi där och gör upp....Förtydligande: Nästa alla band jag kände igen på postern är bra...de andra är nog dåliga....

E: Jaha, och här försöker man vara positiv för en gångs skull.. ;)

Förtydligande:

Television Personalities - fantastiska
Cats on Fire - mycket, mycket bra
St. Christopher - mycket bra

My Darling YOU - dåliga
The Honeydrips - sämre
Kissing Mirrors - ännu sämre
Taff Lajjånns - bottenlösa

Resten är säkert bra, de är i alla fall från Storbritannien flera stycken.

Bubblare: DJ-arna. De tre i liten skrift är mycket bra, de i lite större skrift borde förbjudas.

På med boxhandskarna, Boman..

J: My Darling YOU är ju soundtracket till allas snefylla! Hur kan det vara dåligt?!?!?!

E: Det är knappast ett hållbart kvalitetsargument.. ;)

J: Det är det bästa av kvalitets argument! Musik handlar ju om fylla, sex och...ja fylla....Jag tar med mig karatepinnar.

E: Karatepinnar är ingen stil och klass. Ta på dig en Burberrykeps och knapra lite amfetamin istället.

J: Men jag har ju ingen stil och klass.

E: Det är aldrig försent vännen.

Årets tjuvlyssning:
På Pustervik i början av september:

Slirande Kille:
- När vi kommer hem till mig kan du få läsa mina dikter så du fattar hur galen jag är... på riktigt.

Tindrande Tjej:
- Ooo Ja! Med nöje!

Årets debatt: Lack eller inte lack?
Det började här och slutade här.

Årets resa: Röd Express till Jörlanda.
Inne i en gammal tågstation utspelade sig en klassisk konsert, och såklart var det hela resan värd.

Årets "Alla på samma scen": Irene
På gott och ont. Mest gott visade det sig tillslut!

Årets förvirring: Steen Priwins stipendiet.
Jag blev SÅÅÅÅ lurad... och är fortfarande överrumplad och glad.

Årets dans: Köping!
Släpp allt och älska stunden, att "Dansa Köping!" är det enda rätta.

Årets dubbelarbete: Per-Olof Stjärnered.
På dagarna: Västnytt.
På nätterna: Autisterna.

Årets stöld:

Det började som ett oskyldigt lån... i augusti! Ännu har jag inte sett röken av min tamburin!

Årets arm:
Poparmen...som vanligt.

Årets NEJ!: Nicolai Dunger ryter till.
Från bloggen:
En överförfriskad herre med halsduk och solbrillor börjar klaga på Dungers musik. Den i övrigt knäpptysta baren håller andan. Efter att mannen gapat för tredje gången får Nicolai nog, han slutar spela och säger till mannen att hålla käften. Mannen i solbrillorna fortsätter gapa.
Då stegar Nicolai fram till honom och ber snubben att gå. Han får hjälp av några vakter och till ljudet av våra applåder åker snubben ut, samtidigt som Nicolai än en gång tar plats vid pianot.
Så bra gjort! Den där snubben förstörde för alla andra och att Dunger slängde ut honom var det bästa för alla. Tack!

Årets sökord: "Pagefrisyr".
En massa folk hittade min blogg pga en död frisyr...Märkligt.

Årets video: Factory - They Live By Night
Världspremiär på bloggen!




Inför 2008 väntar jag på:

Pats.
Eftersom den första låten är underbar så väntar jag med spänning på resten.

They Live By Night.
Eftersom den första låten (till nya skivan) är underbar så väntar jag med spänning på resten.

Samtidigt Som.
Eftersom de första låtarna är underbara så väntar jag med spänning på resten. Det viskas om släpp på Luxury... eller ingen viskade egentligen jag såg ett möte i en bar...

Vapnet
De spelar in just nu... och det skall tydligen vara stora saker på gång...

Palpitation
Jag väntar hela tiden på nya saker...hela dagarna...

Peter Sjöholm
2008 vill jag att fler upptäcker denna skatt till människa!

Sommar på svenska
En midsommarfest i Emmaboda med endast band som sjunger på svenska. KAN det bli bättre?!?

Kräftskivefestivalen.
Bra saker redan nu.

Rip It Up.
Blir det en del 2? Kan man toppa 2007? Kommer det att pissregna?

Martin Elissons blogg på Djungeltrumman
Fd Bad Cash kille nu Hästpojke gör bloggdebut och det kan bli HUR spännande som helst!

Indiedagis
Det blir en del tre vid min husvagn på Emmabodafestivalen i augusti...

Tillsist:
Jag försöker ha semester men...
Var på Styrbord Barbord på Juldagen. Inte mycket att ha, speciellt som de inte kunde blanda en vanlig drink rätt...
Var på Jazzhuset på Annandagen. Ett band spelade, The Animals In The Jungle tror jag de hette. De var inte roliga alls... men jag gillar att Romo-Tobbe styr upp synthsaker mest hela tiden! En sann eldsjäl.

Tillsist2:
Glöm inte att kolla in min nyårskrönika i TV4 Göteborg nästa torsdag, 09.15 Jaja, ni kommer hitta den på nätet också...

Tillsist3:
GPs kartläggning häromdagen om vilka som har makt i nöjesgöteborg var skrattretande! Isse? Kai? Johan?
Inget ont om dem personligen men hela listan känns lite -99 eller nått. Medelåldern ligger på runt 40...
Var är Jon-Erik och Rasmus från EDGE? Herrström? Plåt-Erik? Wonderland-Sebastian? Ny Tid Ny Strid Gänget? Populär-Anders?
Och var är Jonk?
Nä, det blir bakläxa på den där listan. Sen blir det bakläxa för alla, eftersom det är så få kvinnor...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

God jul!

0 kommentarer



Musik enligt Jerry (dvs jag) önska alla läsare och vänner en riktigt God jul!
Två skivor att lyssna på under de lediga dagarna:



The Sweptaways - A christmas party
Klart det skall vara en kör i jul! Och Marit och Magnus är ju popsveriges Piff å Puff...

Oh, no...it's Christmas! - Div artister
Razzias julsamling kom visserligen förra året men är lika bra i år...jul betyder väl att man gör/lyssnar/ser på samma saker år efter år? Samt att skivan är tokbra!

Tillsist:
Dapony Bros på Juldagen!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Den bästa julen är här.

0 kommentarer



Tjej i entrén: - Jag såg dig på tv i torsdags, när du tipsade om den här julfesten. Trodde inte du skulle komma hit.
Jag: -Varför trodde du inte det?
Tjej i entrén: - Äh man vet ju hur ni nöjesjournalister är, tipsar om det som är bra men går aldrig dit själv...

Jag håller med. Man skall inte sitta i stora mediehus och tipsa om saker som man aldrig sätter sin fot i/på. Inte försöka samla coolpoäng med att tala om roliga saker men inte stödja de roliga sakerna rent fysiskt.
Jag viger mitt liv till att inte bli en sådan. Nu fick ni andra julens stora spark i ändan.



Koloni fixar med julfest och det blir såklart precis så mysigt och härligt som man vill att det skall bli. Direkt innanför dörren har tre kreativa själar byggt ett pepparkakaslandskap. Ett litet tåg susar runt bland karuseller, höghus, små café med tvskärm och hus med cyklar på. Det är så fint så fint. Den perfekta hybriden mellan då (pepparkakshus har alla gjort) och nu (i det lilla cafét sitter en liten lcdskärm och visar ett litet tvprogram. Teknik och hantverk i skön samklang.

Det är precis sånt där som gör att jag gillar idéen med Koloni, man blir överraskad varje gång. Det är gränsöverskidande, finns inga ramar för uttrycken och det är alltid kvalité. Jag tänker att den här grottan måste vara den bästa platsen i Göteborg just nu, vi som är där får för några timmar skapa oss ett eget land, ett eget liv. Fly bort från skitnödiga arrangemang som skall "gynna kulturen" och som skall få "ungdomar att se bortom mainstremskvalet" . Här gynnas inte kulturen, här ÄR kulturen. Det här är det bästa Göteborg. Koloni skriver oss inte på näsan, Kolonifolket handlar. Handling framför snack är alltid en bra metod.

Som vanligt blir det också en del uppträdanden. Först fram är en märklig varelse, direkt i kontakt med barndomens teatarföreställningar. De där akterna som man var för liten för att förstå (om det fanns något att förstå) men som ändå gav en känsla av att världen kunde se ut lite annorlunda. Jag brukade gilla de där teatarföreställningarna, jag kände mig mindre ensam när jag gick därifrån, hand i hand med resten av klassen. Är man en outcast är det skönt att se på andra i samma liga.



XgLosCho är en liten komprimerad föreställning som ger mig hopp. Det är totalförvirring, intensivt trumspel och ord som bara skjuter ut ur munnen. Ta allt du tänkt på och låt det bara flöda. Tommas Halling spelar och gör ljud, han är estradpoet med speed i blodet och han är på alla ställen samtidigt. Ja, det är underhållning att se på. Jag mår bra.

Det är svårt att förklara, titta på filmen. Så där höll det på. Märkligt och eget. Det kan sammanfattas med: Allt på en gång.



Sen kom Ved. Och här blir det intressant, jag fastnade direkt. Kunde inte slita öronen får ljuden. Kunde inte slita ögonen från processen. Jag brukar ändå få för mig att det är resultatet som räknas men här var faktiskt vägen dit väldigt spännade. Ta till exempel den härliga konstruktionen som loopar en bit av ett kassettband, som i sin tur skapar ett rytmiskt meditativt ljudlandskap. Tar en med på en tågresa, via rälsens sövande dunkade, till landet där du aldrig varit för men som är ditt hem.

Ved på Myspace låter inte alls så där, mer låtar än landskap. Konstigt, två så skilda världar. Vet inte riktigt vilken jag gillar bäst...



Kvällens höjdpunkt var en total överraskning. Att bara få vara med om en så person som Larkin Grimm är en av de bästa julklappar jag fått. Larkin har något sorgligt där längst inne, en röst som samtidigt kopplar till de vida indianviddarena, där ljudet ekar mellan sockertoppsbergen, och är på en gång nere på dåliga gatan och spelar småslantar av de ömmande whitetrashparen med förstora Wallmartpåsar. Det är många delar ursprungsamericana, lika många delar nuet och en skuld inför hur folk tänker. Feminism, politik och ren folkmusik i samma låda.

Jag är helt överväldigad. Rösten är så stor och budskapet lägger in mig i våtvarma filtar.
En gång drömmer jag om att det här blir soundtracket till världens toppmöten. Det skulle de behöva.

Det blir en litet snabbt öra till sista akten, Kompjotr Eplektrika. Kanske var jag för full av intryck men jag kunde inte riktigt ta in. Det blev överkokt i mitt huvud. Jag vilar där, är tyst. Och slutar med: Ingen kommentar.

Summan av det här: Årets bästa julfest! Fin "kändis"bar. Fina pepparkakor. Bra band. Superbra grej. Nu kan julen vara hur fan den vill, det blir inte bättre än så här. Tack.


Fin stämpel/teckning fick man på köpet...


Alla vill veta var du köpt din tröja. Skönt ljus i lokalen.

Tillsist:
Kanske skall man ändå värna traditionen: Dapony Bros och Stickyfingers på juldagen. Jo, så är det nog. Gå dit och få en dos upplyftande skapop på götebosska! Skaka julskinkan!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Det blev en skön kväll!

2 kommentarer



Efter några sömnlösa nätter...jo jag var sjukt nervös inför den här "Jerry fixar klubb själv för första gången, även om det är Allears som står för arrangemanget så håller jag själv i alla trådar och HJÄLP..."....Men vad skall jag säga, succé! 80 betalande och tre supersuper spelningar! Tack tack tack!

Kvällens tema var det något våghalsiga "En skön kväll på Sticky". För om man skall vara ärlig så är inte just skönhet och mysighet något man förknippar med Sticky, det är ju mer party och röj... Men det lyckades! Stolar och bord på dansgolvet, glögg i muggarna, fin fint bildspel av Rockfoto på väggarna och en herrans massa folk. Jag blev så glad för alla som kom!



Först ut var Frida Sundemo. Och det kan man ju säga med en gång, vi som var där såg en stjärna födas. Hon var nervös innan men allt sånt var bortblåst när hon väl satte sig på scen. Närvaro är ordet jag söker. Frida gör små fina melodier, med finurliga harmonier som får mitt hår på armarna att resa sig. Vilken premiärspelning! Faktiskt enda artisten som fick spela extranummer den här kvällen! Och när hon kör "Fallin´" stannade tiden...

Jag vet att Frida kommer spela överallt närsomhelst. För alla som vågar lyssna ordentligt.



Children Come On är normalt fem personer men den här kvällen lämnade de trummor och bas hemma, och körde ett lägereldsset med ukulele och melodica.
Fredrik Coranders sång är större och vackrare än någonsin. Finast är min personliga favorit "Traces and tracks" med speedukulele och fin slinga på melodican... Rys igen. Och all stämsång är bara för vacker.



Sist ut var Lisa Pedersen, med nya låtar och uppbakad av gitarr och kör. Mycket snyggt! Jag stod och tänkte på hur fan det gick till att en så bra artist, så "stor" ville komma och spela på min lilla klubb. Det har jag inte riktigt klurat ut än...



Mot slutet kommer Die for you... Det kan vara den finaste kärleksförklaring som någonsin kommit ut från ett parhögtalare. Så skört, så försiktigt men ändå så bergfast. Den här avskalade kvällen blev låten lätt. När refrängen kommer, musiken stannar upp och så orden:

But I would die for you
If you let me too
Cause I grow with you

Så vackert. Sant. Ärligt. Mina ögon tåras, låt alla som vill dö för någon få lov. För om vi låter oss ge upp våra klichéer kommer stora saker hända.
Det har hänt mig. Jag skulle kunna dö för det. På riktigt.



En stor applåd till Tobias Isaksson från Irene som spelade helt rätt musik hela kvällen. Han bidrog väldigt mycket till den härliga stämningen! Jag gör som Marit Bergman på bilden, lägger mig på knä och tillber the dj...



STORT tack till alla duktiga fotografer på Rockfoto som valt ut sina bästa bilder och som jag fick köra som bildspel på väggen. Vilka bilder!

Jag fick ju ett litet tillfälle att spela några låtar också... då blev det premiär för They Live By Nights helt färska "Endless Summer"... Och det tro fan, vilken låt de har gjort! Supertrummisen Christoffer har tagit steget fram och sjunger, det kommer tankar om disco i Japan och det kommer snygga ljusa refränger. Jag hörde i alla fall en person som direkt efter låten visslade på den. DET är ett bra betyg för en låt!

Jag stängde butiken med Emil Jensens Väck mig inte i morgon... och det kanske är så, för den här kvällen kommer jag komma ihåg. Det var som att hitta hem.
Tack alla som var där och gjorde kvällen till en skön en. Tack till David på Sticky som hjälpte till med glögg, bar bord och vågade tro idéen när jag "sa att det kunde vara roligt med en myskväll på Sticky, och vi kan ju flytta ner djbåset till golvet". Tack Till Tobbe som spelade så bra skivor, tack till Pauline på Rockfoto som trots sjuk stress tog sig tid att samla ihop bilderna från alla fotograferna, tack till Frida för premiärspelningen, Tack Children Come On för att ni dedicerade "Traces and tracks" till mig och tack Lisa Pedersen med crew för allt ni gjorde stora känslor levande.

Väck mig inte i morgon
Denna dagen har varit så lång
Alla stigar jag har prövat
Och jorden har haft sin gång
Nu börjar fötterna domna
Dom har har vandrat sig slut
snart får jag äntligen somna
så vilar jag ut
Väck mig inte i morgon
Låt solen gå upp utan mig
Låt det vara en fin dag
Låt solen gå ner utan mig

Tack.

Tillsist:
Imorgon fredag går vi till Koloni och deras julffest i Gamlestan. Nu skall jag vara ledig!

Tillsist2:


Avdelningen skumma saker kvarglömda på nattvagnen hem...


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

UPPDATERAT: Elva band...och en Arvid.

5 kommentarer



Ojoj, det var en intensiv helg! I sammandrag innehöll den:

Tolv konserter på tre platser i två kommuner.
Ett metalband, en premiär, ett brandlarm och en besvikelse.
Och så vidare.

Men kul var det!



Först var det fredag och Wonderland-Sebastian fixade julafton på Sticky. Nummer ett: Emmon som hade premiär på sina låtar i gitarrversion. Jag säger "njaaa..". Alltså, jag gillar Emmon väldigt mycket, bra låtar och skön person. Men tyvärr, låtarna funkade inte med gitarr. Det blev mest en rolig grej, en barréackords festival. Det är inte låtar som räcker för att spela på gitarr... Sorry. Men PJ Harvey-covern var grym! Vilken röst!



Next up, Thermostatic. Här ställer sig hela stället på tå och drar ner väggarna! Merde! Ljudet har svält, Louises röst är bättre än någonsin. Mer egen. Allt det här gör att det var det bästa jag sett med bandet och de verkade glada. Det var större än vanligt, svulstigare. I en bra bemärkelse. Som om alla maskinerna fått en injektion anabola.
Sen blir det alltid lite roligt när ett band hälsar på halva publiken, men skit samma , Thermostatic bollade upp och jag trodde att de skulle vara kvällens höjdpunkt...



Nu till de som egentligen är viktigast på hela kvällen: Arvid.



Arvid. Arvid. ARVID!
Snart är du Arvid med hela svenska folket. Vilken debut! Vilka låtar!
Jag rös mig igenom hela spelningen...
En stjärna föddes. Låter larvigt och Idol men här var det på riktigt. Arvid har på allvar alla möjligheter att bli en klassiker. "I dina ögon" är låten som varenda svensk synthakt försökt att göra sedan 85.
Han verkar så nervös, ena handen darrar. Men det är inget som märks på vare sig röst eller rörelser. Allt är så klart, så färdigt. Bara rätt ut i rymden och redo att älskas av hela Sverige.
Jag fick vara med när Arvid stod på scen första gången. Stort.
Fick en skiva och har tjuvlyssnat på de kommande låtarna och det är bara att lägga sig platt. Det är Space Age Baby Jane på svenska, det är slickt och det är väldigt personligt. Så oroligt bra!
Tack Arvid du gjorde minst två personer helt saliga den där kvällen på Sticky. Nu vill vi ha mer mer mer!



Sist kommer Universal Poplab. Ärligt talat så förstod jag inte riktigt hur de skulle lyckas få mig på fötter efter Arvids ångvältsuccé...Men UP är UP och då finns bara ett läge: Framåt!

Så här var det: Början på UPs spelning var bland det bästa jag sett i år! De verkligen spelade skiten ur oss, för varje låt ökade tempot och glädjen. Hans, Christer och Paul tog i för jultomten, alla renar, lucia och hela nyårshelgens fyrverkerier.

Sen hände något, Vampire in you kändes lam. Något var fel. Det svajade... men inget är så sönder att det inte kan fixas. Resten av spelningen var en enda lång uppvisning i synthpop. Bättre än så här blir det inte! De jobbade upp ett flås och sedan höll de oss fast där. En hitparad utan dess like!
Sist fyrar bandet av två innomhusraketer fyllda med silverserpentiner, samtidigt som "I Could Say I´m Sorry" hugger vettet ur oss. Jag hoppar än!

Men det var ändå Arvid som gjorde oss lyckliga när vi gick hem...Silverserpentinerna funkar btw fint som julpynt...

Lördag och nya saker. Jag skulle vara med i juryn i Partillerockens final. Visst, jag hade fördommar om att det skulle vara skrikiga kids som spelade metal... och jo det fanns ett sånt band. Inte ens bra... men jag blev också förvånad. Eller egentligen inte.
Det vinande bandet är en riktig pärla! Bella Boop & the Robbers är jag helt övertygad om kommer spela överallt om ett litet tag, de är snubblande nära att sätta den perfekta poplåten gång på gång. Ge dem lite lite tid så skall ni få se på under! Redan nu är Contact en riktigt fin låt live. Jag glömde att jag satt i Partilles kulturhus och skulle bedöma musik. Bella och Co kommer du höra mer av!

En dålig grej var dock ljudet. Inte så att det var dåligt dåligt, utan det var bara högt. Skärande högt, jag fick fly upp på balkonen några gånger. Diskanten hade kunnat hugga i stål. Jag fick huvudvärk. Inte bra när lokalen är fylld av ungdomar som inte har en tanke på hörselskydd... När jag sedan kollade efter så förstod jag varför det var så mycket diskant. Ljudteknikern stod i sitt bås med vanliga gula kassa öronproppar! Klart som fan att han inte hörde de elaka frekvenserna...
Skäms till arrangörerna säger jag. Vilket jag också sa till dem, vet inte om budskapet gick fram...

Roligt var dock att brandlarmet gick precis under juryöverläggningen, hela lokalen fick utrymmas. Över 300 ungdomar skulle fint slussas ut. Allt gick bra och alla kom både ut och in igen för att ta del av det vinnande bidraget.



Sen var det bara att hasta iväg till Storan och Pikko... och där var det tomt som i en plånbok den 24. Klockan tolv var vi nog tio personer. Märkligt. Men men det var som en bra förfest i lite för stor lokal. Efter ett tag fylldes det på men inte blev det speciellt mycket folk.
Det gjorde egentligen inte så mycket, Pikko var det mest överskattade jag sett. Jag är väldigt besviken. Tänk mer "försöka vara cool" än att verkligen vara cool.
Jag gick innan det var slut...

Kvällen slutade med att taxichaffisen sa att jag var fin.


Tillsist:


Komsi komsi! UPPDATERAT: Rockfoto kommer köra bildspel och visa sina 100 bästa bilder mellan konserterna! Missa inte ett stort stycke nutidsmusikhistoria! Jag är så glad att jag får vara med om detta! (opps tre utropstecken...)

Tillsist2:
Roligt att man kan rösta hur många gånger som helst i Rockbjörnens Myspacepris...
Jag tokklickar just nu på Boat Club! Det bör du också göra!
Jag fick upp deras läge från 17,2 % till 17,9 % på bara en minut.
Sen kan man ju fråga sig vilken status ett sånt pris får? Snabbaste musklickarna vinner typ...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

A-R-V-I-D

0 kommentarer



Det kommer mer text senare...men:

Arvid. Arvid. ARVID!
Snart är du Arvid med hela svenska folket. Vilken debut! Vilka låtar!
Jag rös mig igenom hela spelningen...
En stjärna föddes. Låter larvigt och Idol men här var det på riktigt. Arvid har på allvar alla möjligheter att bli en klassiker. "I dina ögon" är låten som varenda svensk synthakt försökt att göra sedan 85.
Jag fick vara med när Arvid stod på scen första gången. Stort.

Tillsist:
Kolla i dagens (lördag) GP, helsida med Frida Sundemo! På onsdag har hon som sagt premiärspelning på Allears klubb på Sticky. Inte missa!
Lisa Pedersen och Children Come On spelar också, jag och Tobbe från Irene spelar skivor. Det kommer bli mys och akustiskt.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Frid, tid eller stämning.

0 kommentarer

Det här:



...är mer jul än det här:



Enkelt val. Moa gör bästa julvideon. Bäst av hela årets videos!

Tillsist:

Nu tar ni och lyssnar på följande:

Beep Kitty
Förlåt men nu brann min hjärna upp!

Société des Admirateurs
Vi behöver allvar. Lyssna på Nu leder jag paraden. Lyssna noga.

Le Bombe.
Underbart att höra skall ni veta!

Megamoog
En annan julstämning...

Grand Prix 86
Ja, jag är väl sist av alla men FAN vad bra Heatwave är!

Tillsist:
Ikväll går jag till Sticky och Sebastians julkalas.
Arvid, UP, Emmon, Thermostatic, Pikko.
Det kommer bli en kväll att minnas!
Pikko kommer bara köra en låt...men....

...Pikko spelar i morgon också. Då på Storan.

UPPDATERAT:
Av någon anleding som jag inte råder över så kom min fina lista inte med i Punkt SE idag. Men här kommer den:

------------
Saker som du kommer att lyssna på under 2008:

1. Samtidigt Som
Punkpop på svenska är större än allt 2008.

2. Palpitation
Sveriges hemligaste band kommer slå alla med häpnad om det
fortsätter så här.
2008 blir det snabba hjärtas år eller det långsamma hjärtas år.

3. Pats
Har inte ens en Myspace sida...men det är Partik Jensen från
Hospitalle som kör solo, på svenska. En popbomb som exploderar i
slowmotion.

4. Peter Sjöholm
Analoga maskiner och en man med ett stort hjärta. Svårare än så är
det inte när Sveriges nästa synthkung lever ut under 2008.

5. Elenette
Synthprogg om riktiga saker, om viktiga saker och om obehagliga saker.
----------


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Las Vegas...

0 kommentarer



Caribou utnämnde jag till bästa scenshow i det lilla 2005... och det håller i sig! Det är väldigt snygga videoprojektioner som de spelar upp! Synkat och taktfasta mönster.
Men det slutar där, Caribou är Las Vegas för mig. Som sagt snygga bilder och mönster, duktiga musiker och... Nej, det finns inget mer där. Som en storsalgen show utan bakgrund. Tråkigt och upp över öronen pretto. Faktiskt lite sömnvarning, även om de skramlar på.

Så var det med det, jag orkar inte gå in på mer detaljer den här gången. Jag blir bara trött på alla band som fixas hit som inte är mer spännade än att de är utomlands ifrån. Prova och plocka bort den där videopojjen... precis. Inget finns kvar. Det är helt dött, ingen inlevelse på scen. Det här vara bara en vanlig arbetsdag i musikfabriken.

Tillsist:
Om jag förstår det rätt så håller Vapnet på med en ny skiva. Den väntas komma ut i vår och inspelningarna startade den här veckan. Spännade och efterlängtat!
Jag läser om det i en blogg på nätet. Känner mig som en inkräktare, det är ju trots allt en privat blogg han skriver. Verkligen en dagbok för vännerna. Eller kan en blogg bli privat?
Det är i alla fall roligt att läsa och på mitt nya visitkort skall det så "kändisstalker"...

Tillsist2:
Palpitation har en ny låt. Next stop Tennessee heter den... Vilken låt! Spring och lyssna direkt! Det går bara uppåt uppåt.

Tillsist3:
Några tidiga julklappar för alla som har tid:

Onsdag på Pustervik med Baby Don´t Hurt Yourself. Anders och Fredrik känner vi ju alla till, de brukar fixa klubbar på Storan. Nu ställer de sig på scen och sputar ut charmig synthpop på svenska. Bland annat har de ju skrivit en låt till synthhjälten Peter Sjöholm. Han skrev ju som ni vet en hyllningslåt till just Anders...
Lyssna samtidigt på Peters obehagliga jullåt...

Torsdag på Svanen med Bonnie & Clyde. Äntligen skivsläpp! Läs en intervju med B&C som jag gjorde för hundra år sedan...

Fredag på Sticky. Wonderland fixar med bästa julkalaset: Universal Poplab, Thermostatic och så en premiärspelning av Arvid. Den sistnämde verkar VÄLDIGT intressant. Eller ja alla tre banden är ju övermänskligt bra, men jag går ju igång på nya saker... Han har god smak den där skivbolagsdirektören Sebastian.

Lördag på Storan med Pikko. NU skall jag äntligen få höra det där som alla tjatat om i månader...

Onsdag nästa vecka, 19 december, håller Allears julmys på Sticky. Det hela heter "En skön kväll" och det kan ju te sig en smula märkligt, om man tänker på vilket ställe Sticky är, dvs inte känt för mys precis. Men det ändrar jag på den här onsdagen! Det blir akustiska spelningar av Frida Sundemo (premiär!), Lisa Pedersen kommer med piano bjuda på helt nya låtar och så kommer Children Come On göra en väldigt exklusiv akustisk spelning. Tobbe från Irene kommer spela sköna skivor, och jag kommer nog bjuda på en del härliga poplåtar när Tobbe vill vila.
Kom förbi, känn julen och upplev några riktigt bra spelningar! 20.00 öppnar vi.


Annat som händer:
På fredag har jag en lista i Punkt.se på fem band som jag tror kommer "slå" nästa år. Missa inte den!
På lördag sitter jag i juryn på Partillerocken. Det, mina vänner, skall bli intressant och kul! Det är jag och några till, det ryktas om att det kan vara Emrik bla...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Nobelpriset i gitarrspel.

1 kommentarer



He travels around the world in a private jet and he´s got fingers long enough to reach 14 frets He´s got a cooler guitar then I have a silverish Les Paul whit a gig bag He knows the chords that I´ve ain´t ever heard of He´s rich and famus and he´s tall

Så där sjöng skapop bandet Fudge Wax i mitten av nittiotalet. Låten handlar alltså om tjejen som väljer en annan kille eftersom han är bättre på att spela gitarr.
Om killarna i Fudge Wax varit på Heriksberg igår så hade de förmodligen sett killen som låten borde handla om, de hade tappat hakan framför Oscar i Spectroscop. Inte för att han hade en "silverish Les Paul" men hans gitarrspel är det mest konstiga och fantastiska jag någonsin sett. En José González på speed, fingrarna var överallt på gitarren, samtidigt. Ljuden kom fortare och fortare. Ett tag trodde jag att han skulle dra av strängarna med hjälp av enbart friktion.

Om Oscar bara satt sig och spelat gitarr på det där viset, med huvudet djupt bland strängarna hade jag imponerats. Men han nöjde sig inte med det. Killen spelade samtidigt bas med fötterna! Ett sorts stort piano som han i strumplästen lät fötterna snabbt flyga över. Dvs två instrument på samma gång... samtidigt som killen ler och ser helt obesvärad ut!

Jag fattar det inte. Vänner som är betydligt duktigare på gitarr än jag själv fattar det inte. Ingen i lokalen är oberörd inför den här övermänskliga gitarristen. Hur gör människan?!?

Lyssna på bandets låtar, gitarren som låter är alltså live och på riktigt. Makalöst och övernaturligt bra.



Nu är de ju två personer till i bandet, Frida och Janne. Frida känner vi igen från bla Tikkle Me och hennes röst och kvalitéer som låtskrivare vet ju hela världen om. Hon har en helt egen röst och ett eget tilltalssätt, finurliga berättade sånger. Små sagoliknade sånger med klara budskap. Moderna fabler, ibland skrämmande, ofta vassa analyser.

Sen sitter du Janne bakom special special trummor och våra hakor ramlar ner igen. Han spelar så exakt att det nästan blir generande. Pinnarna är på fem ställen samtidigt och han bygger ut det inspelade materialet till en upplevelse.

Med de här tre komponenterna hade Spectroscop lätt kunnat avfärdats som ett "musikhögskoleband". Det är ju så jävla duktiga! Men Oscar, Frida och Janne har lagt till något annat, de gör musik som du inte hör någon annanstans. Det är fragment av stilar, det låter samplat och upphugget. Men när man ser det hela live ser man att allt görs i realtid, här och nu. Som sagt, jag har aldrig sett något liknade. Det är den perfekta korsningen av dansmusik och singersong. En fin kombo konstmusik och popmelodier.



Band två är ett av mina favoriter till årets band 2007. This Is Love är ett enkelt litet band som visar att det inte krävs en massa krångel för att göra berörande musik.

När Annika Forsberg drar igång gitarrintrot till Superwomen vet jag att allt jag tänkte är sant: Det där är typ årets låt! En stor utmärkelse men den där låten har allt man behöver, den är så smart gjord att allt annat bleknar.
En snygg gitarrslinga som gör att man stannar upp, en text som är sorglig med självförtroende och en helhet så perfekt att jag inte riktigt förstår varför den inte finns i varenda mp3spelare.



Nu är This Is Love mer än en låt (ta tillexempel Too Late, som också är en hejdundrade låt), det är också glädje och kamratskap. Jag har sagt det förr, ett bra band behöver alla delarna. Om man i publiken kan se att de där uppe på scen älskar att stå just där, då blir det så mycket bättre. Stefan, Martin, Annika och Philippe utstrålar verkligen glädje.

Jag mår bra efter att sett This Is Love. Riktigt bra.

Synd synd att Klubb Perfekt inte hade fler besökare den här kvällen. Men det är svårt att konkurrera med Timo nere på torget...



Almedal-Adam hoppade in och spelade skivor en stund. Bra skivor!



Bara konstigt...

Tillsist:
I kväll kan man gå till Henriksberg igen och kolla på Sinicess. De delar scen med Texas Terri Bomb...
Så här gick det till när Sinicess spelade på Bengans för ett tag sedan.

På torsdag går vi till Café Stanna och lyssnar på Fantasikrig. Under-täcktet-blipp och dockhustexter.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Att ta ut svängen ordetligt.

4 kommentarer



Hennes ögon på mig som bensin på mitt hjärta
Jag kramar tändstickor i fickan
bara ett drag mot plånet och jag är förlorad
Hon är fantastisk den där fickan
Det kommer aldrig bli vi/Kapten Hurricane

En svart text, balanserade nära pretentiöst men det blir känslosam trevande nattlivsångest. Alla har varit där, några kommer aldrig därifrån och andra minns saker tydligare än luft i minugrader.

Kapten Hurricane är ett väldigt sympatiskt band. När de den här kvällen spelar på Wish är de påtagligt spända. Eller rättare sagt taggade. Luften är fylld av frustration, det är så mycket känslor som skall ut den här kvällen.

Det hade som sagt lätt blivit pretto, jag menar, vem fan under 40 vågar slänga in en saxofon, ett piano och ett gitarrsolo i samma låt. Samtidigt linda in allt liknelse överlastade texter, sprakade ord som river söder varenda vits. För när bandmedlemmarna utanför scen är sköna typer med glimten i ögat så är de allvarliga i strålkastarljuset.

Låt kulan lämna loppet
För helvete tryck av
Du kan väl göra nånting ordentligt
För din egen skull
Låt de sista drömmarna/ Kapten Hurricane


En stor del av framgången bygger på Christian Johanssons texter, sång och intensiva pianospel. Han ger sina egna ord rum att växa i, pianot är uppskattat allergikliande på min hud. Rösten är en trummhinnedröm.



Men vadå säger du, det här är ju bara en massa tonårsprosa. Ett exempel på oförlösta känslor som bara stockar sig därinne för att sedan likt en hagelsvärm skjuta ner vem som än råkar komma i vägen.
Saken är ju den att det är just precis så, men det är ju däri som tjusningen ligger. Att någon faktiskt vågar brassa på, ta ut svängarna och hejdlöst kasta sig utför.
Kapten Hurricane som fenomen är förmodligen det mest ohippa du kan lyssna på just nu: de är trevliga, de är skojfriska och de skriver låtar som skulle passat i dina föräldrars kassetbandspelare på väg mot en antikmässa.
Men de gör allt med hjärta, väljer inte bort någon. Vem som helst är välkommen att älska.

Jag älskar dem.



Det var roligt med riktigt piano men tråkigt att Christian då fick sitta med ryggen mot publiken...

På lördag har du en ny chans att uppleva Göteborg från sin bästa sida: Kapten Hurricane spelar på Kalejda (ni vet det där lilla hålet i väggen vid Stigbergstorget).


Tillsist:
På fredag är det stort fyrverkeri på Klubb Perfekt, Spectrocope (med Frida från Tikkle Me) och härliga folket i This Is Love. Folk från Powerblade spelar skivor. Viken kväll det kommer bli, två bra bra band och så en jävla grej på dansgolvet!
This Is Love spelade på JOC för ett tag sedan...

Annars kan man ju kolla in Äkta Kärlek på Sticky. Räfven gillar jag inte men Äkta Kärkek: Me like!
Så här var det när de spelade på Kellys för hundra år sedan...

Förfestar gör man på Kontiki med hjälp av Taramasalas fina utbud av pop.


På lördag blir det kanske Scout Nibblett, sönderslagen singersong på Sticky....
eller så går man till Kontiki igen och drar iväg till le Brazil. Kommer nog bli en del spontandans där.

Eller: On Our Honeymoon fortsätter sin mission. Klubben som får en att tro på centrum och pop igen. Den här gången är det The Felt Tips på scen, pepparkakor och glögg på borden.

Oj, vilken länkfest det blev...

Tillsist2:


Bara så ni inte glömmer att The Crashlanders förtjänar allt!


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Härligt hantverk.

4 kommentarer



I tider som dessa kan man lätt få för sig att alla hantverkare är trevliga, vet vad de gör och framförallt är kommunikativa/verbala. Allt är televisionens fel. För i våra rutor rör sig hantverkare vant mellan olika rum och fixar snygga saker. Snabbt, enkelt och samtidigt som det pratar om vad de håller på med. De är välkammade och ser skön avslappnade. Visst, ibland kör det ihop sig men de skyller inte på någon annan utan biter ihop och får jobbet gjort.

I tider som dessa kan man lätt få för sig att alla musiker är duktiga, vet vad de gör och är visuella/sköna på scen. Ingens fel egentligen, men i vår värld snurrar det runt drösvis av datoriserade musiker som genom ”den senaste studiotekniken” får oss att tro på deras förträfflighet. Snabbt, enkelt och exakt vid rätt tid mixar de ihop en hit. De är välkammade och ser sköna ut på promotionbilderna som någon elev från gymnasiets medieprogram photoshopat vackra.

Som tur är finns det riktiga artister, folk som inte riktigt bryr sig men som ändå är väldigt, väldigt bra. Som bara genom sin närvaro får en att känna trygghet om musikens framtid. Band som genom sitt sätt att vara, på och utanför scenen, bevisar att det inte finns några korta vägar till en bra låt. Att ett band aldrig kan bli större än en trevlig känsla.

Efter att ha sett Children Come On på Storan i lördags så fattar jag. CCO är precis ett sånt band. De är en bunt sköna typer, var och en med sina egenheter, men där summan blir fanimig magisk. De sitter inne på en hög med låtar som funkar så bra live att man kan börja lipa. Det är glädje, men inte överdåd. Det är sorg, men inte kommersiell tragik. Det är England, men ingen taxfreekopia på vägen dit.



På tal om att lipa, jag började ju inte gråta som jag trodde. Istället stod jag där med ett fånigt leende. Hela konserten. Den eventuella folkölsfyllan som skönt infunnit sig ökade och blev en mjuk matta runt mitt huvud. Samtidigt som sinnena skärptes.

Bäst var Damn this little town, ett ärligt försök att göra upp. Med hjärtat i handen och ödmjukheten i en ryggsäck. För egentligen, vems är felet när en stad inte funkar? Ja, precis…



Lite senare kom det ”hemliga bandet” upp. Gorillakillarna
Jag kan sluta skriva här, det är inte min sak att bedöma om en bunt testosteronstinna barbröstade punkare som blandannat drog i väg Ebba Grön-covers är bra eller inte. Jag hade ingen snefylla den här kvällen… Ett plus dock för den totala närvaron och faktiskt finliret. Ett extra plus för den otroliga blandningen på live band. Det är modigt.

Ett stort jävla mega plus till Populär-Anders den här kvällen! Han drog iväg låt efter låt som var tokbra! Jag saknade någon att dansa med…
Så allt snack om att det har spelats dåliga låtar på Populär tar jag härmed tillbaka. Har också fått en lite sorglig förklaring till varför det eventuellt har varit en dipp i skivspeladet under hösten.

Tillsist:


Med risk för att bli utskrattad och utan humor vill jag bara säga att Maskinens låt ” Alla som inte dansar” inte är speciellt kul. Det är en catchig låt jo jo… men det är inte okej att ta kraften från ett ord som våldtäkt.
Jag tror ju inte att det går runt så många våldtäkts män på våra klubbar, sifforna är nog inte värre där än någonannanstans. Och jag tror såklart inte att herrar musiker verkligen menar vad de sjunger...

Låten kommer spelas överallt och alla kommer sjunga med…och le. Det är fan inget att le åt! Ni får anstränga er lite mer om ni vill uppröra på riktigt, och eventuellt säga något.

Lägg av!

Alla som gör en sådan låt är väldtäktsmän.
Sådär, nu fick ni tillbaka. För jag kommer inte dansa alltså sa ni samma sak om mig...

Tillsist:

Nu är det klart att den 19 december på Sticky blir en skön kväll!
Kolla in här:

Frida Sundemo, Children Come On och Lisa Pedersen. Mer eller mindre akustiskt.

Alla kommer hjälpa dig skapa skön vinterstämning. Tobbe från Irene kommer bjuda på det bästa ur sin skivback. När han vilar tar jag över skivspeladet.
Ingen danskväll, bara en kväll för modigt folk som vågar slappna av. Kom!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Ett plus ett är fem.

2 kommentarer



Två ställen och två band. Mycket att stå i med andra ord. Man det är ju ett mindre problem när musiken är bra. Då kan jag nog gå hur långt som helst, frysa fingrarna av mig flera gånger och bara le.

Kvällen började med Stereo Total. Françoise Cactus och Brezel Göring har på sitt sätt skapat en helt egen genre, humorelecto. För det är roligt att höra och se, det är dansant och det är altid eget. Båda har för länge sedan tappat respekten för hantverket, hur man gör en låt. Resultatet blir att man aldrig riktigt vet vad som kommer ut, man vet bara att det kommer ryka i benen och munnen kommer le.

Stereo Total är till vissa delar en LA show, fast i det lilla formatet. Jag underhålls. Ta till exempel låten när Brezel går lös på inredningen, hela riggen blir ett slagverk och inte en stålbit går säker. Han slår och sliter, skapar ljud där det inte finns. I slutänden har vi fått höra en låt som bara kan göras på Sticky. Ingen annanstans kommer den låten att låta likadant, för just de plåtbitarna finns ju ingen annanstans.



Och det är där som jag kommer till kärnan av varför ST är så bra, det är altid något nytt. Ibland ett ljud, ibland en extra vers ibland ett snabbare tempo. Jag underhålls.

Bäst är klassikerna: motorvägshymen Nationale 7, världens bästa cover Moviestar och sist men inte minst, Wir tanzen im 4-eck. Sista låten är förmodligen bandets bästa någonsin, den sammanfattar hela härligheten. En metatext och ett dansant elecrobeat. Det är humor.

Tyvärr verkar bandet till en början lite trötta, de nya låtarna får inte samma genomslag som de gamla. Kanske är det ändå dax att ge upp nu? Snart sitter de två på en sunkig bar och spelar covers på sina egna låtar...


Snygga stövlar!



Diverse väntan och jag är några sekunder från att åka med i en taxi mot Majorna för att sjunga karaoke (nej, ingen fara jag kommer inte avslöja vem du är. Du som sjunger i det där bra bandet och som skämdes för att du gillar att sjunka karaoke..).
Som tur är står jag emot och vi blir ett gäng som går vidare mot Storan och Synthklubben. På scen står Northern Electric (försök att googla det namnet vänner..), tre personer som gör enkel fin synthpop. De är riktigt bra... men sen kommer då den där lilla detaljen som så många band missar live: sångeffekterna. NE gör strålande bra musik, Annliz Fohlin sjunger snyggt helt själv men Sten Claréus har inte den där toppen rösten. Nu gör det ju inget för inspelat är det snyggt effektsatt. Men så live har de plötsligt kört hans röst helt rent. Funkar inte alls, det stör en smula.



Det är inte så att han sjunger kass, det är bara det att hans röst skulle må bra av lite härliga effekter. Det skulle skapa skärpa och egensinnige. Men nu vill jag inte vara elak mer, NE gör väldigt bra musik. Jag blir glad av deras känsla för bra melodier. Lyssna på lilla klippet nedan och du kommer bli övertygad.



När vi ändå är på Synthklubben, stort plus till dem den här kvällen! Jag har ju tjurat lite över att de spelat för mycket Chalmerssynth. Men den här fredagen var det underbar musik! Tack!

Tillsist:
Ikväll går du, du och du där till Storan igen. Children Come On kommer få dig att känna dig större och bättre. Handklappspop med England i tankarna, skitiga gator i sinnet och Fredrik har just nu stans bästa röst. Inte missa! Jag kommer svimma när Traces and tracks går igen...
Ja, just det klubben heter ju såklart Populär... men det vet du ju vid det här laget...

Tillsist2:
Så ramlade årets andra jullåt in, den här gången är det synthjälten från landet Peter Sjöholm som bjuder på en 80-tals känslig smällkaramell. Som vanligt är det vardag, känsligt och nära till tårarna. Peter tar upp ett viktigt ämne, att julen kan vara ett helvete.
Jag är övertygad om att Sjöholm har Sveriges största hjärta.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg