Det definitiva drevet är inte vänlig, den rättar sig inte och den far inte heller ut i något DN-debatt format att tycka till om. Inte heller tar den upp de stora frågorna, om livet eller om kärleken (ev lite). Är du ute efter popklyschor och enkla vägar är det här en skitskiva.
Med detta sagt är det dags att få det gjort, här kommer det:
Det definitiva drevet är den bästa skivan jag någonsin hört. En skiva lika viktig som The Latin Kings Välkommen till förorten, med texter lika viktiga som Obamas uttalande om homosexuella och en skiva lika viktig för dig att sätta dig in i som mänskliga rättigheter.
Att tänka på innan du läser vidare: Jag lyssnar förmodligen på fler band som sjunger på svenska per år än vad du gör på under en livstid. Det säger jag inte för att skryta, känns väldigt dum grej att skryta om för övrigt, jag säger det för att du ska sätta den här texten i rätt sammanhang. Jag lyssnar på massa bra saker men jag lyssnar och på saker som är mindre bra. För att skapa mig en komplett blid av svensk musik, på svenska, här och nu. Det har jag alltid gjort. Man kan med fog säga att jag faktiskt vet vad jag snackar om.
Magnus Ekelund är inte mer äkta än någon annan artist, han skriver inte mer nakna texter än någon annan och han har inte mer känslor än någon annan. Han är en trevlig prick som kan sätta bra popmelodier, skriva bra texter och beröra.
Magnus Ekelund är samtidigt helt unik. Hans utgångspunkt och hans slutsatser är helt unika.
Ekelund har under den tid som gått sedan dess snurrat land och rike runt som förband till både Mattias Alkberg och Jakob Hellman. Med båda har han också gjort musik och spelat med i deras respektive band. Sen har Ekelund såklart gjort en hel del solospelningar och utanpå det har han alltså fixat ihop den andra skivan. Fullt upp med andra ord.
Jag har lyssnat på Det definitiva drevet i runt en vecka nu. Dagligen har jag på väg till jobbet, från jobbet, på promenader, på nätterna, på dagarna, i bussar, i taxibilar och i min soffa lyssnat. Det har varit en jävla resa vill jag lova.
Jag tar det igen: Det definitiva drevet är inte en vanlig skiva. Inte bara för de saker jag reda berättat, även till produktion och musik är det en ovanlig skiva. Jag ska förklara mer sedan. Jag skriver försöka, för det är svårt att förklara om du inte har ett öppet sinne. Därmed inte sagt att skivan på något sätt är svår, inte alls. Det är en väldigt slagkraftig popplatta, med verser och refränger som berör. Sen finns den där lilla extra grädden...
Tycker vi börjar med en genomgång, låt för låt. Klassikt och värdigt.
01. Fortfarande här
Jag ville aldrig ha det här
men jag har det i blodet
och nu har du det med
Säger Kungen till Prinsen
Den otröstlige Prinsen
Det är Mattias Alkberg som inleder skivan. Orden är knappt hörbara, dränkta i ljud och reverb. Ödmjukt lämnar Alkberg över och berättar samtidigt vad de två delar. Känslorna, sensitiviteten och det där svårgreppbara. Fortfarande här är Ekelunds liv fram tills nu, vad han gjort och inte gjort, om val och icke val. Ingen hängs ut, jag tänker på Sibirias kritiska Sibiria gräver sin egen grav där det kastas tårtor åt alla håll, låtarna delar tanke men Ekelunds mynnar inte ut i bitterhet. Dock finns samma humor och själviskt.
Vi släcker elden med bensin
Bara för vi kan
Här sätter Magnus upp förutsättningarna för den resa han ska ta oss med på, han vänder ryggen åt stora delar av det svenska poplandskapet. Åt den enkla vägen, en väg han själv vandrade när han tidigare i livet kallade sig Elmo och hamnade på sammlarbild i Okej.
Det fortsätter med fler förklaringar:
LOL Forever
I tio års tid har jag sökt något riktigt
För att avslutas i:
Ni vet ingenting om reverb
Här är nog enda gången som Ekelund vänder sig med en smula ilska mot de som inte förstår, de som diskuterar just reverb från läktaren, åt alla baksätesförare och alla landslagscoacher förevigt fast i soffan. Det här är enda gången under drygt 32 minuter han spänner ögonen i de som tvekar.
02. Ymer II
Ymer II är en 10 000 ton tung isbrytare som varje vinter långsamt, metodiskt plöjer gator till öppet hav genom isen i Bottenviken. En gul koloss att tryggt vila sig mot, en långsam resa med tydligt mål. Ingen stress, ingen oro. Bara mål och mening.
Ymer II får mig att känna mig starkare än någonsin. Från den Glasvegasmäktiga inledningen, Ekelunds viskande sång till refrengens näven-i-luften-cresendo och hold-up i musiken. Ymer är på min sida och tillsammans är vi starkare än alla andra. Som att alltid ha en storebror vid sin sida när livets mobbare tycker en längre ner i skorna.
Ymer II
Gå med mig ett tag
03. Spegelblanka
Jag smet ut när ingen såg
Jag drömde om dig
Jag förstod inte vad någon sa
Jag drömde om dig
Magnus är en naturromantiker som ser vackra ting bland solens skärvor på marken. En kärlekssång till livet, till naturen och till trakten. Musiken bäddar in mig i en skogspromenad, högsommar, blicken i skyn, värme på hud och allt snurrar runt. Granskog, ensam, så stannar allt och trots smattrande plåttrummor är Spegelblanka en lugn låt. Som gör mig lugn.
Många har försökt återskapa naturen i lyriken. De flesta popmusiker faller platt. Förmodligen för att de faktiskt inte menar det de skriver om, de försöker skapa sig en bild av sig själva och i det falsariet blir det mest bruna löv eller vårsol. Magnus har ett naturarv, det samiska, och han förvaltar det genom modern musik. Det mina vänner är helt unikt i svensk popmusik. Jag hittar inga motsvarigheter någonstans. Otroligt stark låt.
04. Första ljuset
En produktionsdröm. Ett enkelt piano och fjällens-reverb, en synthsonar som skär genom djupa mörka vatten och över hela härligheten ligger en rakt-ut-ur-hjärtat kärleksförklaring.
Att sitta ensam på en bänk och se barnvagn på barnvagn passera fick mig att börja gråta till den här. Inte av barnlängtan utan av längtan till något som är på riktigt, att skriva liknade ord till någon som är på riktigt och sedan stå för det. På riktigt.
05. Supernova
Den här släpptes tidigare i år och då skrev jag såhär:
Ingen älskar dig
Som jag älskar dig
Det är stora ord. Hade passat i en nationalsång. Men samtidigt som han lovar stort gör han det inte, han hyllar målet för kärleken. Han hyllar själva kärleken, själva supernovan.
Nu vore det ju ingen riktig Ekelundare utan vass egg. Ständigt funderar jag på om det handlar om den numera nygifte Ekelund, eller om det i själva verket är en ouppnåbar utopi, må vara att den känd och införstådd. Många har tidigare gjort sånger till kärlekar, men Magnus lyckas mitt i hyllningen återknyta till den ryska armén, det finns en tomhet, en saknad. En skam. Precis som armén även i sina finaste parader är smärtsamt medveten om sitt mål, att döda, så går Magnus på samma linje mellan avgrunden och den totala kärleken. Allt kan gå åt helvete bakom nästa krök. En supernova är inte bara vacker, den är förföriskt och likt sirenerna lockar den med sång för att sedan sluka dig i ett svart hål.
Precis som andra stora textförfattare inom musiken, främst Marcus Krunegård och Annika Norlin, så använder Ekelund humorn som vapen. Inte gapflabbshumor, det är smart humor, svart humor. Inte för att dölja utan för att stå ut. Och det är just det som gör det så bra, det är inte bara klyschor staplade likt ett sportrefferat, det finns en distans mitt i kärleksbomben.
Supernova är på topp tre bästa låtar Magnus Ekelund & Stålet gjort. Och den handlar om kärlek. Det såg man inte komma.
06. I din famn
Knyter musikalsikt an till Supernova, samtidigt skivans svagaste låt. Textmässigt är den bra, men känns ofärdig på något sätt. Samtidigt inte en dålig låt, många hade nog varit mer än nöjda om de fått till något liknade.
Nu är det två låtar kvar på skivan. Och det är här det händer något, skivan tar en helt ny vändning och blir en milstolpe i musikhistorien. Stora ord jag vet och jag har gett mig fan på att jag ska försöka förklara vad jag menar med det.
Först en liten genomgång av de två låtarna.
07. Landet utan gränser - Sjätte februari, del 2
I vintras släppte Ekelund en EP med namn Sameblod. Med namnet valde han också en lite ny inriktning, eller den har ju såklart alltid funnits där, berättelsen om arvet, om att tillhöra en minoritet. Att vara en del av svensk historia som vi knappt pratar om och en del av vårt land som det väldigt sällan sjungs om i populärkulturen. Jag hittar som sagt ingen motsvarighet alls.
En av låtarna på den skivan heter Sjätte februari. Just den dagen infaller Samernas nationaldag, något som Magnus något sorgset märker att inte så många bryr sig om längre. I Sjätte februari konstaterar han:
Mitt blod rinner ut i en gråzon
Det finns inga spår att gå bakom
Här kommer då del två av denna berättelse. Utan pekpinnar eller moral berättar Ekelund rått hur livet ter sig. Ett liv vi är många som överhuvudtaget inte känner till. Den historia vi fick lära oss som små var ett samerna var ett folk i norra Sverige med färglada kläder. De bodde i kåtor och hade renar. Inte så mycket mer.
Vad som inte berättades var den förföljelse som samerna utsattes för, och utsätts för. De tvingades av sitt språk, det var förbjudet att prata något annat än svenska i skolan. De drevs från land och mark, renbetesmarker togs med våld över av andra.
Och det är här som Det definitiva drevet blir en enorm skiva. Magnus har gjort ett nutida anthem för sitt folk, för samerna, unga som gamla och han gör det genom att blicka framåt och bjuda in oss alla. Med kärlek och stolthet sjunger han:
Fyra hundra år till historien
Fyra hundra till på horisonten
Aldrig ska vi glömma
att arvet vi fått bär oss framåt
Världsmedborgare, vi går tillsammans
ut ur hem och hus vi tvinna band
Hela Sápmi har förenats och från alla andra håll
ska vi lära oss den sjätte februari
(Sápmi är alltså det samiska namnet på det vi andra lite slarvigt kallar Lappland. Inte det svenska landskapet Lappland, utan det land utan gränser som sträcker sig över både Sverige, Norge, Finland och norra Ryssland)
Landet utan gränser innehåller också något så ovanligt som en jojk. Inte heller det står att finna i svensk nutida pop. (jag vet att andra använder det, men nu pratar jag om pop som spelas i tex P3, på Debaser och i våra vita telefonlurar) Just denna jojk har drag av sydsamiskjojk, det är skillnad på nordsamisk och sydsamisk jojk har jag fått lära mig. Skillnaden är svår att beskriva men den sydsamiska är lite ljusare och har mer öppna vokaler.
08. Det definitiva drevet
Det har varit en väldig buzz kring hologram på senaste tiden, om det här med att väcka avlidna personer till liv genom teknik. På Coachellafestivalen återuppstod ju Tupac och gjorde en duett med Snoop Dogg. Tekniken förväntas väcka fler artister till liv och jag väntar med spänning på både Elvis och ett återförenat Beatles.
Magnus Ekelunds farmor hette Ellen Kitok Andersson och var en förgrundsgestalt inom den samiska rotslöjden. Hon förde det samiska arvet vidare, in i modern tid. Tog den praktiska slöjden och gjorde den till konst. Samisk konst.
I februari 2008 gick Ellen bort, 75 år gammal. Men nu återuppstår hon, genom Magnus konst, genom hans musik. På skivans sista låt, som också fått gen namn åt hela skivan, Det definitiva drevet läser Ekelund en egen dikt som inleds med de starka orden:
I minnet av min barndomsutopi
Återuppbyggs en verklighet som jag saknar
En tid som sakta faller i glömska
I slutet av låten säger farmor Ellen på en inspelning:
Man måste länkas vid
med yngre krafter eftersom
Så att vi får fart i det hela
Så det får leva vidare
Jag kan inte sluta skaka. Det är så överväldigande vackert. Hur dåtid och nutid, genom dessa två människor, åtskilda av tid och rum, berättar samma saker.
Texten slutar med farmor Ellens ord och röst:
Det brinner inom mig när jag skapar
skapande arbete är ju alltid så
att det väntar inspiration
Tänk att få sitta under ett högt fjäll
och man tittar och man begrundar
Hur den är skapad, som är så hemskt mäktig
och där sitter jag långt nere
och känner min oerhörda litenhet
Som människa
Minns du hur skivan började, med Mattis ord:
Jag ville aldrig ha det här
men jag har det i blodet
och nu har du det med
Säger Kungen till Prinsen
Den otröstlige Prinsen
Där har ni den mest sammanhållna skiva jag någonsin hört. Ett stort verk, en skapelse i skapelsen. Som berättar inte bara om nutiden, utan om historien och framtiden.
Normalt kan musik tilltala mig för att jag känner igen mig, jag tror, hoppas och vill att artisten sjunger om precis just mig. Det har nog de flesta upplevt och upplever dagligen. Att i musiken finna tröst, glädje eller att finna någon att dela en sorg med, det är där musiken jag lyssnar på brukar röra sig.
Det här är något helt annat. Mycket mycket djupare. Jag kan inte identifiera mig med Magnus Ekelund, men han förklarar genom den här skivan så otroligt mycket. Jag vill veta mer om Norrbotten, jag vill veta mer om samernas situation, deras historia. Jag vill flytta dit.
Låten Landet utan gränser är viktig just nu, den berättar om ett folk i vår närhet som i det närmaste lever som invandrare i sitt eget land. Ett Sverige som håller tyst, ett Sverige som knappt bryr sig om den sjätte februari. Med hjälp av Ekelund får vi gnistan och nu är det vår förbannade plikt att lära oss mer. Vi är dem och dem är vi.
Det är därför Det definitiva drevet är den bästa skivan jag någonsin hört. Den tar steget utanför musikens ramar, utanför scenerna, radion, utanför spellistorna på Spotify.
Det definitiva drevet berör, och rör, oss alla. Om vi låter den komma till oss, och det tycker jag är vår skyldighet som människor, som tänkande varelser, då kommer den här skivan att framstå väldigt viktig och angelägen. Att sluta upp med det innehållslösa, det ytliga och faktiskt blicka framåt.
Jag tänker på hur The Latin Kings i mitten av 90-talet tog oss med ut i förorten, till en värld av betong som vi var många som inte sett eller kommit i kontakt med. De fick upp våra ögon och efter det skrevs det spaltmil om livet i förorten, om ungdomarna, om vardagen och det skrevs framförallt om The Latin Kings. Vi, publiken, popmusikpubliken, lärde oss både ett och annat om livet. Genom deras musik.
Ekelund gör samma sak, fast i ett helt annat ämne. Det enda problemet är förmodligen att Lappland ligger så förbannat långt från Stockholm. Dit går inga tunnelbanor och i Jokkmokk (där Magnus ursprungligen kommer från) finns inte längre någon tågstation. Det brukar diskvalificera de mest angelägna ämnen i pressens storstadsfixering. Musikpress brukar till och med snacka om det exotiska i att någon är från Västerås...
Det definitiva drevet gör med ens väldigt mycket musik och poplyrik totalt innehållslös.
Det definitiva drevet är viktigt på riktigt.
Det definitiva drevet är den absolut bästa skiva jag någonsin hört.
Det definitiva drevet är den viktigaste skivan du kommer lyssna på.
Och den handlar inte ett skit om dig eller mig.
Därför kan det inte bli något annat betyg än full pott. 10 av 10 möjliga.
Den 16 maj släpps Det definitiva drevet med Magnus Ekelund & Stålet. Samma kväll är det släppkalas på Kulturens Hus i Luleå.
16 maj LULEÅ, Kulturen Hus
25 maj ÖSTERSUND, Club Corazon
26 maj STOCKHOLM, Cirkus – efter Kent(Magnus & Co spelar alltså i restaurangen EFTER Kents gig. Helt galet!)
31 maj MALMÖ, Debaser
01 jun GÖTEBORG, Parken
02 jun STOCKHOLM, Debaser Slussen
28 jul ÖSTERSUND, Storsjöyran
30 jul BODEN, Kanondagarna
1 aug STOCKHOLM,Södra Bar-Klubb King Kong
3 aug LULEÅ, Luleåkalaset
Magnus Ekelund har en blogg på Djungeltrumman, den är hysteriskt rolig!
Han finns också på Spotify. Och på Facebook har han och Stålet en sida.
Tom Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar