Visar inlägg med etikett Debaser. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Debaser. Visa alla inlägg
Liveklipp: Kajsa Grytt på Debaser en tisdag i maj
Video: Katakomb, Tildeh Hjelm och ett iskallt dj-bås vid vattnet
Jag filmade, jag frös och jag fick löfte om ny musik.
I alla riktningar
Fyra scener, fyra väldigt olika band. Det är en glädje att glida runt i den här stan! Längst ner hittar du rörliga bilder på allt!
Fredag
Så motsägelsefullt att huvudet bläckar igen, jag får andnöd. The New Heaven Dieppe ger mig klaustrofobi och agorafobi på en och samma gång. Egentligen är det bara helt jävla briljant!
The New Heaven Dieppe på Debaser Medis Afterwork förenar synthmörker och radioskval. I sina stunder är det vokala som vilken hitfm-låt som helst, platt och lufttomt. För att i nästa stund vara det mest intressanta, en ny konstform och ödmjukt inför framtiden. TNHD siktar högt med snygga ljud, spännande ljudbilder. Och det är verkligen fint när det lyckas, de hänger ut mörker på ett sätt som inte går att undvika. Mycket av liveframträdandet bygger på trummorna, inte riktiga utan de pads som får ta emot så många slag att jag funderar på hur länge de ska hålla. Inget ljud är för märkligt för att göra rytm av, ibland är det tunga beats men senare leksakssynthscymbaler med reverb och tunna likt papper.
De instrumentala låtarna låter oss i den sittande publiken blunda och tänka själva. Väldigt behagligt.
På det hela taget är det en intressant resa man får vara med om. Det är dansant, men det går inte och dansa till. Det är låtar som inte går att sätta fingret på. Det är lyssningsvänligt, men jag kan inte förklara hur en endaste strof låter.
Han är en ikon,Mattias Alkberg, en stenstod i Sveriges popliv. Och han kommer vara det för många många år framåt. För Matti utvecklas, gör det som faller in. Smeker ingen medhårs. Han är trulig som fan, en busig pojk från Norrland som visar fingret åt allt och alla. Som har kontrollen. Han är killen man både vill och inte vill ha på fest. Kan vara trevlig men kan också skapa ilningar längsmed ryggrader.
Alkberg är mer punk än hela horder dyngpunx på ett lerigt fält. Alkberg gör precis va fan han vill och det är därför jag gillar honom så mycket. Just nu har han snöat in på rockabilly, bara en sådan sak! Han är rakt igenom ärlig med sin musik. Det finns inget insmickrande, inga räta hotellkoridorer med dämpad belysning. Matti är naglarna mot populärkulturens griffeltavla. Spiken i kistan på det som kallas framgång.
Och jag gillar honom som fan!
Så det var ju inte precis en överraskning att han INTE spelade "Jag bara tänkte liksom att".
Lördag
Ibland hittar man ord som passar precis för att beskriva musik. När jag ser energiska Fulmakten, Christian Jolebys uppkäftiga band, på Debasers scen så kommer ordet flygande efter bara några sekunder.
Rymdpunk.
Fulmakten lyckas blanda det förbannade från punken, Jimi Hendrix exprimetella wah-wahpedal juckande och hjärtat från alla tiders soulstänkare. Och få det att låta som det mest självklara i hela världen! Det är snabbt, det är en smula adhd-rock och det är jävligt underhållande! Fulmakten är den felande länken, den som skapar nytt och som ger mig glöd ända in i februari. Christian brinner av iver, efter alla år bakom trummorna i CDOASS och Almedal så står han nu längst fram och kan inte stå still. Som om allt sittande har resulterat i en överskotts energi stor nog att driva en mindre stad.
Till vänster om Christian hittade man den här killen:
Almedal-Love skapade märkliga ljud på sin synth. Och skötte en magisk gitarrpedal.
Gotlands svar på Okkervil River och Fleet Foxes, ett Neutral Milk Hotel som lugnat ner sig, är Ep´s trailerpark. Bandet som funnits längre än de flesta band, omformats och bytt medlemmar lika ofta som jag byter älsklingsband.
Campingägaren är fortfarande Mr EP, Eric Palmqwist, och musiken är fortfarande sprungen ur det faktum att Gotalnd är en jävligt ensam ö. För precis som öde hålor på märkliga platser i den vidsträckta amerikanska öknen, så är den stora ön i öster helt lämnad till sitt öde. Ep´s trailerpark är samma melankoli som Ingmar Bergman fann på den där ön, ett slags monotont sökande. Visst det kan vara uptemo, men ensamheten ligger där och gnager. Känslan av en färga till fastlandet som ställs in, det vilsamma men samtidigt skrämmande havet i 360 grader.
Men allt det här hör inte de flesta som satt sig på Klubb Springfield den här kvällen. Platsen är Magnus Ladulås i Gamla stan, en märklig lokal, utformad som ett rör. Detta göra att allt hörs, även den minsta viskning. När du Eric och de andra börjar spela så fattar inte pellefjantarna i loklen detta utan snackar på som vanligt. Väldigt elakt tycker jag! Det går så långt att Eric tilslut för säga till folk att hålla käften. Nu väljer han inte just de orden, han påpekar mer att "nästa låt är riktigt svår att sjunga, även när folk är tysta och lyssnar…". En del fattar piken och tystar ner sig. Andra bryr sig inte och det är dem jag är på jakt efter varje kväll hädanefter. Hittar jag er kommer jag deportera er till just Gotland, så ni får smaka på lite ensamhet era jävlar.
(personerna på bilden behöver nödvändigtvis inte vara de som snackade)
Tillsist:
Ibland är det så så roligt att hitta ny musik och sprida den till andra musikälskare! För ett tag sedan så surfade jag på Anna Hamilton från Umeå. Jag fastnade direkt för hennes pianoberättande. Jag skrev en snutt på bloggen och jag skrev till Anna att jag gillade musiken. Och tro min glädje när hon berättade att hon numera bor i Stockholm, om än tillfälligt! Hon smög in på Debaser Medis härom veckan bara för att överlämna en skiva. Jag sa att hon skulle höra av sig till någon som fixar spelningar i Stockholm, för jag tyckte hon borde spela här.
Och det är där vi är nu, på torsdag 12 november spelar Anna Hamilton på Enskilda galleriet! Fantastiskt!
Jag gillar verkligen att berätta för människor om ny musik, att på mitt sätt sprida den bästa musiken till alla som är nyfikna. Så åk till Kungsholmen nu på torsdag och få lite nya intryck!
Tillsist2:
Jag filmade lite på helgens inblandade:
Jerry Boman
Fredag
Så motsägelsefullt att huvudet bläckar igen, jag får andnöd. The New Heaven Dieppe ger mig klaustrofobi och agorafobi på en och samma gång. Egentligen är det bara helt jävla briljant!The New Heaven Dieppe på Debaser Medis Afterwork förenar synthmörker och radioskval. I sina stunder är det vokala som vilken hitfm-låt som helst, platt och lufttomt. För att i nästa stund vara det mest intressanta, en ny konstform och ödmjukt inför framtiden. TNHD siktar högt med snygga ljud, spännande ljudbilder. Och det är verkligen fint när det lyckas, de hänger ut mörker på ett sätt som inte går att undvika. Mycket av liveframträdandet bygger på trummorna, inte riktiga utan de pads som får ta emot så många slag att jag funderar på hur länge de ska hålla. Inget ljud är för märkligt för att göra rytm av, ibland är det tunga beats men senare leksakssynthscymbaler med reverb och tunna likt papper.
De instrumentala låtarna låter oss i den sittande publiken blunda och tänka själva. Väldigt behagligt.
På det hela taget är det en intressant resa man får vara med om. Det är dansant, men det går inte och dansa till. Det är låtar som inte går att sätta fingret på. Det är lyssningsvänligt, men jag kan inte förklara hur en endaste strof låter.
Han är en ikon,Mattias Alkberg, en stenstod i Sveriges popliv. Och han kommer vara det för många många år framåt. För Matti utvecklas, gör det som faller in. Smeker ingen medhårs. Han är trulig som fan, en busig pojk från Norrland som visar fingret åt allt och alla. Som har kontrollen. Han är killen man både vill och inte vill ha på fest. Kan vara trevlig men kan också skapa ilningar längsmed ryggrader.Alkberg är mer punk än hela horder dyngpunx på ett lerigt fält. Alkberg gör precis va fan han vill och det är därför jag gillar honom så mycket. Just nu har han snöat in på rockabilly, bara en sådan sak! Han är rakt igenom ärlig med sin musik. Det finns inget insmickrande, inga räta hotellkoridorer med dämpad belysning. Matti är naglarna mot populärkulturens griffeltavla. Spiken i kistan på det som kallas framgång.
Och jag gillar honom som fan!
Så det var ju inte precis en överraskning att han INTE spelade "Jag bara tänkte liksom att".
Lördag
Ibland hittar man ord som passar precis för att beskriva musik. När jag ser energiska Fulmakten, Christian Jolebys uppkäftiga band, på Debasers scen så kommer ordet flygande efter bara några sekunder.Rymdpunk.
Fulmakten lyckas blanda det förbannade från punken, Jimi Hendrix exprimetella wah-wahpedal juckande och hjärtat från alla tiders soulstänkare. Och få det att låta som det mest självklara i hela världen! Det är snabbt, det är en smula adhd-rock och det är jävligt underhållande! Fulmakten är den felande länken, den som skapar nytt och som ger mig glöd ända in i februari. Christian brinner av iver, efter alla år bakom trummorna i CDOASS och Almedal så står han nu längst fram och kan inte stå still. Som om allt sittande har resulterat i en överskotts energi stor nog att driva en mindre stad.
Till vänster om Christian hittade man den här killen:
Almedal-Love skapade märkliga ljud på sin synth. Och skötte en magisk gitarrpedal.
Gotlands svar på Okkervil River och Fleet Foxes, ett Neutral Milk Hotel som lugnat ner sig, är Ep´s trailerpark. Bandet som funnits längre än de flesta band, omformats och bytt medlemmar lika ofta som jag byter älsklingsband.
Campingägaren är fortfarande Mr EP, Eric Palmqwist, och musiken är fortfarande sprungen ur det faktum att Gotalnd är en jävligt ensam ö. För precis som öde hålor på märkliga platser i den vidsträckta amerikanska öknen, så är den stora ön i öster helt lämnad till sitt öde. Ep´s trailerpark är samma melankoli som Ingmar Bergman fann på den där ön, ett slags monotont sökande. Visst det kan vara uptemo, men ensamheten ligger där och gnager. Känslan av en färga till fastlandet som ställs in, det vilsamma men samtidigt skrämmande havet i 360 grader.
Men allt det här hör inte de flesta som satt sig på Klubb Springfield den här kvällen. Platsen är Magnus Ladulås i Gamla stan, en märklig lokal, utformad som ett rör. Detta göra att allt hörs, även den minsta viskning. När du Eric och de andra börjar spela så fattar inte pellefjantarna i loklen detta utan snackar på som vanligt. Väldigt elakt tycker jag! Det går så långt att Eric tilslut för säga till folk att hålla käften. Nu väljer han inte just de orden, han påpekar mer att "nästa låt är riktigt svår att sjunga, även när folk är tysta och lyssnar…". En del fattar piken och tystar ner sig. Andra bryr sig inte och det är dem jag är på jakt efter varje kväll hädanefter. Hittar jag er kommer jag deportera er till just Gotland, så ni får smaka på lite ensamhet era jävlar.
(personerna på bilden behöver nödvändigtvis inte vara de som snackade)
Tillsist:
Ibland är det så så roligt att hitta ny musik och sprida den till andra musikälskare! För ett tag sedan så surfade jag på Anna Hamilton från Umeå. Jag fastnade direkt för hennes pianoberättande. Jag skrev en snutt på bloggen och jag skrev till Anna att jag gillade musiken. Och tro min glädje när hon berättade att hon numera bor i Stockholm, om än tillfälligt! Hon smög in på Debaser Medis härom veckan bara för att överlämna en skiva. Jag sa att hon skulle höra av sig till någon som fixar spelningar i Stockholm, för jag tyckte hon borde spela här.
Och det är där vi är nu, på torsdag 12 november spelar Anna Hamilton på Enskilda galleriet! Fantastiskt!
Jag gillar verkligen att berätta för människor om ny musik, att på mitt sätt sprida den bästa musiken till alla som är nyfikna. Så åk till Kungsholmen nu på torsdag och få lite nya intryck!
Tillsist2:
Jag filmade lite på helgens inblandade:
Jerry Boman
Svett, spyor och synth.
Det tackar vi för!
Bli tysk och skrik följande på engelska:
"-Are yaa reeddaey! We gååna have a partay tonight, allriiiiigt!"
Med exakt det uttalet.
Upprepa i all evighet.
När du inte skriker "-Are yaa reeddaey!" spelar du lite trist Scooter synth och flaxar runt på scen, se helt ut som en speedad Peter Garrett.
Krydda med att ta av dig skjortan.
Grattis! Du kan få spela på Romo Night!
I år fyller Romo 11 år. Det kan ju sägas på en gång, toppdagarna är förbi. Även om de faktiskt spelar förbannat bra musik, det gick och dansa i säkert 3 timmar i sträck, så har inte förfallet börjat, förfallet har redan passerat och nu finns det bara spillror kvar av den en gång så fina klubben.
Jag hade en helt annan bild av Romo innan den här kvällen. Mitt senaste besök var nog för några år sedan, då var det fullt tryck och en herrans massa folk. Nu var det lika spännande som en avslagen folköl dagen efter. Fast det spelas ju som sagt väldigt bra musik.
Den här kvällen var det meningen att jag skulle kolla in Alison, synthpophopp med allas vår Karin Bohlin. Men ödet ville annat, eller rättare sagt, en flickas maginnehåll ville annat. För när jag och den söta tog bussen mot stan så kräktes en flicka på min rygg. Japp, ni läste rätt, hon spydde rakt över sätena och på bussrutan, något hamnade på min rygg.
Tjoff, så var den sköna förfestberusningen borta!
In på BK och tvätta tvätta tvätta bort det äckliga... Detta gjorde då att jag missade Karin... Hennes man sa iallafall att det hade varit helt super!
Till dig som spydde: Trots att du och din kompis var väldigt kaxiga efteråt så har jag luskat ut var du bor, kanske kanske kommer en räkning med posten. Ha! Hoppas din kväll blev mer förstörd än min. 24 år och inte mer koll på drickat är bara pinsamt hurududu.
Nåväl, tillslut kom man ju då fram. Dans dans dans och stämningen åkte upp igen...för att snabbt dala när bandet gick på.
Alltså ärligt! Tycker någon att Purwien är bra? Det bjöds på den sämsta av tysk synth, ibland var det bara pinsamt att höra. Inte många som lyssnade heller. De flesta av låtarna var snarlika och helt platta. Ingen känsla och ingenting faktiskt. Christian Purwien, du må ha varit hur stor som helst i Second Decay men det här gick bara inte.
Ja, ni hör vilken klass det var på mellansnacken. Musiken följde dem kan man säga.
Tillslut tröttnade till och med DJ:n. Satte på någon blandskiva och så fick vi klara oss själva.
Jag tvivlar på att jag kommer gå till Romo något mer, men att de spelar den bästa synthen att dansa till kommer ingen att ta ifrån dem. Och som den söta sa: -Man blir inspirerad av folket här!
Tillsist:
Debaser öppnar i Malmö och ryktet går att musikstället kommer hit också. Fast det har man ju hört i några år nu...men det vore kul om det blir av!
Och borde namnet bli Debaser Järnis? Debaser Stigis? Debaser Gamlis? Bara det inte blir Debaser Avvis...
Tillsist2:
Tanx Gooood lord, Cosy den är tillbaka! Eller väldigt nära iallafall... Jag har saknat er alla!
Jerry Boman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)