Live: For BDK och Frida Sundemo

Tom Jerry Boman

Live: Maria Eriksson på Debaser

Tom Jerry Boman

Live: Westkust och Norma på Debaser Slussen i Stockholm

Ni har stått på golven, på ängarna och i köken. Ni har varit klara i känslan, ryktes med och upplevt.
Direkt efteråt pratar ni, uppspelta över det ni gemensamt varit med om. Vad hände? Vad gjorde de? Att det var det bästa. Någonsin.

Sen går ni hem. Sen går vi hem. Tystnaden. Några dagar flyter förbi och det är något som fastnat. I dag sitter det kvar, en känsla, något som rör, något som nuddar. Ännu en dag går och det vill inte försvinna. Minnet.

Nu är vi här, ikväll, idag, och det har långsamt gått upp för mig vad som hände i lördags.

Westkust rev muren, Stockholmsmuren. De satte även tillbaka Göteborg på kartan, blir svårt för huvudstaden att håna efter detta. Upproret, det nya kommer än en gång från Göteborg.

Westkust spelade precis i helgen, helt nyss, skiten ur alla tvivel.

Live: Hökartorget (ADHD-skalle) spelade på Debaser Slussen

Tom Jerry Boman

Live: Navet på Debaser Slussen

Tom Jerry Boman

Liveklipp: LJUS på Debaser Slussen i Stockholm

Daniel Filipsson är lite av en doldis på den svenska indiepopscenen. Eller, han är ju alltid där, ständigt i nya projekt och varje gång förvånas jag över att han inte bryter igenom och syns överallt. Gamla South Ambulance hade sin hit med Die 5 times times 5. Al, Mark & Sandy gjorde så mycket bra att vi alla stannade upp och sen är det den här ”hemliga låten”. På Ludwig Bells underbara debutskiva finns sången Spela Kula… som från början är en låt av just Al, Mark & Sandy.

Nu är Daniel här igen med nytt. Säg hej till LJUS.

Liveklipp: Atari Teenage Riot - underbart våldsam upplevelse

En motorväg. Två bilar. De närmar sig varandra oroväckande fort, front mot front rusar de, följande mittlinjen. Motorerna skriker, lamporna lyser bländar i natten. Krocken är våldsam och oundviklig. Metall vrålar sina sista sekunder, skriker ut sitt inre uppror. Det är där, i den sista förödande sekunden vi hittar Atari Teenage Riot. Det är våldsamt, svårförklarat och utan återvändo. Uppror på det mest ärliga sätt.

Atari Teenage Riot är löjligt att lyssna på hemma. Livesituationen är mer än hälften av bandet. Och trots att det nu gått många många år sedan storhetsdagarna…eller nä, ATR är här nu, kolla på publiken i klippet. Här finns inga sega nickande gubbar som minns någon Hultsfredsspelning i slutet av 90-talet. Kanske är det så att upproret är precis lika viktigt nu som då, föremålet skiftar men ilskan finns kvar. När jag summerar året så kommer den här spelningen hamna väldigt långt upp.

Ja just det: Att känna musik i hela kroppen händer inte så ofta längre, ljudnivåer ska sänkas till under noll och hur mycket du är försöker finns inte den fladdrade skjortkragen på kartan. Därför är det befriande skönt på Debaser Slussen, med egen ljudtekniker blir det både fladdrade skjortor och kjolar och tryck över bröstet. Tack för det!

Här kan du få en aning om hur det var, en mix av några låtar. Det är högt ljud...



Om ni nu ska lyssna hemma ändå, så hittar man saker på Spotify och på bandets sajt.

Jerry Boman

Liveklipp: Anton Kristiansson Lilla London på Debaser Slussen

Här kommer ett första klipp från Anton Kristianssons spelning i går på Slussen. Det blir fler klipp, med gästsång av både Makthaverskan-Maja och Hästpojken-Martin, senare i kväll...eller i natt.
Behöver jag säga att det var övergrymt?



Jerry Boman

Liveklipp: Kajsa Grytt på Debaser en tisdag i maj

Hon tog sig tillbaka, släppte på något sätt sargen igen och kastade sig tillsammans med Jari Haapalainen rakt ut bland melodier med råbarkade gitarrer. Ut kom en skiva som får mig att fundera varför folk egentligen lyssnar på Thåström. Kajsa Grytt live är inte det minsta nostalgi, faktum är att hon lyckats pricka in NU bättre än alla andra. Står stadigt med sin historia och vecklar inte ut fallskärmen, störtar mot marken för kicken. Grytt är helt utan skyddsnät och det är precis det som gör hennes musik så bra just nu, ibland sticker och river orden mot musiken tills man förstår att briljant det är.

Liveklipp: Flowers in the air, Alf och ett ölglas som flyger

Uppdaterat: På begäran av Alf själv är klippet bortplockat. Jag respekterar honom och förstår varför han ville ha bort det.

Klubbarrangörerna Andreas Nilsson (Klubb King Kong) och Tobias Iskasson (Fomo/Falling and Laughing) tog sina skivväskor och startade klubb ihop. Namnet blev Cattle and Cane efter Go-betweens trudelutt. I lördags var det premiär.

För att lyckas med en klubb gäller det att skapa förväntan, och nyfikenhet. Båda herrar Nilsson och Isaksson verkar vara helt på det klara med hur man gör. Premiärkvällens live-band fick de mest svårflörtade att nyfiket röra sig mot Slussens betongborg. Stämningen var på topp… till något pucko får för sig att kasta ett ölglas, med öl kvar, på Alf. Mitt i konserten.

Jag fångade det hela på bild och klippet kan du se efter hoppet. (bästa cliffhangern någonsin i bloggen!)

Liveklipp: Bedroom Eyes och Armand Mirpour

Att köra tre band på samma kväll är inga problem. Räknar man med att varje band spelar 40 minuter i snitt så har man 120 minuters underhållning att breda ut över publiken. Börjar kvällen nio och slutar tre, ja då har vi hela 360 minuter att spela med. Tyvärr verkar det inte vara så enkelt, av någon märklig anledning vill inget ställe i Stockholm att band spelar efter midnatt. Då blir det plötsligt trångt med minuterna, vilket gör att man får klämma igång band ett redan innan alla är på plats. Jag misstänker att någon barägare har räknat ut hur publiken funkar; när det spelas live dricker ingen öl, när det dansas dricker alla öl. Alltså vi man ha banden för, då har alla redan dragit i sig några timmars ranson hemma och går inte till baren ändå. Ett syniskt tänkande, rent kommersiellt bra såklart, men hänsyn till publiken är det inte. Jag känner mig alltid lurad.

Sen har jag ett erkännande, jag tar tillbaka allt jag någonsin tänkt och inte tänkt om Bedroom Eyes. Kolla bara på bilden!

Livevideo: The Naima Train

Det här kan mycket väl vara årets spelning. Även om det tog tid, det är kul att flera upptäckt Maria! (Hej PSL!) För er som följer med här är inte The Naima Train något nytt, minns april 2009 och du kommer ihåg vad jag skrev. (Om du inte har superminne kan du klicka här)

I lördags fick Maria hela Stockholm på sin sida.



För de som tvekade drog hon fram den här fantastsika covern, Eskobars Someone new! Lyssna på rösten, lyssna på ropen och känn den applåden rakt in i hjärtat!



Tillsist:
Snart får ni hälsa på en replokal med ett djur...

Jerry Boman

Indian på vift i korridoren



Den är känd och frukad i hela landet, Stockholmskorridoren. Utrymmet mellan scen och publik som bara finns i vår stad. Ett avvaktande, en distans och huvuden som nickar. Det är aldrig fel på applåderna här i stan. Riktiga, mustiga och rejäla. Nästan så man kan tro att alla jobbar med fysiska arbeten, kraftiga underarmar piskar handkrämshänder mot varandra. Har man riktigt tur blir det en och annan busvissling. För att kompensera den där korridoren. Kommer man utifrån och ser, samt hör, det här måste det verka helt bisarrt. Här betalar folk och sen står de bara där. Tur då att det finns artister som inte låter sig nedslås. Som kör på, ger oss allt vi egentligen vill ha men är för rädda för att visa.

Kan bara vara härifrån

Jag har redan uttryckt mitt gillande för Avtalet. De var Parklifes bästa band och nu var det så dags igen. Avtalet är slå-in-öppna-dörrar-bra! Och Avtalet är ett band som bara kan komma från Stockholm. Låt mig förklara: En av låtarna heter Disponibel, en punkpop dänga, vass åt rätt håll. Och det är här städerna kommer in, för en sådan här låt hade varit helt fel om den tex kommit från Göteborg. Det krävs en viss undermedveten överlägsenhet för att ro hem den texten.

Det går inte att komma från staden som ständigt kämpar i underläge, det kan handla om andra städer också, men att komma från Stockholm gör att man bygger in någon sorts överlägsenhet, även om livet är kasst vet man att man sitter på alla svaren. Men säger liksom inte förlåt så ofta. Så, Avtalet gör alla rätt precis nu!

Al, Marc & Sandy gör lågintensiv sommarmusik. Det är bra. Ett sånt där band man bara måste gilla, för deras melodier och snygga arr. Klass och kvallité!
Någonstans får jag bilder av romantiska komedier på någon utomhus bio. Nollbudgetfilmer med fantastiska soundtrack. Mjuka gulröda toner över putsade stenfasader och äldre bilar framför ingången. Klassiska människor glider runt och läser gamla Sound Effekts. Sensommar och solen ligger lågt.
Och så låter det ormbunke. Stora fält av ormbunkar, morgonvåta gröna blad mot dina ben. Kvällen är borta, bara spåren på bordet vittnar om en hejdundrade fest. Det är tyst. Du rör dig genom ormbukarna, de slukar dina ben och du drömmer om den stora kärleken som rymde med din polare. Men mest är allt inspelat på dubbelhastighet och nerskalat till slowmotion. Vackert. Vackert.

Tillsist:
Roligt när saker jag berättar får utrymme på andra sidor! Både Göteborgsposten och Devotion Magazine skriver om Håkans planer på att spela in den nya låten.
Då vet du var du ska hänga för att få de senaste nyheterna! Här verkar vara ett bra ställe eller hur?

Tillsist2:
Jag tjatar lite till om Gimmeindie, webbradion som webbradio bör vara! Just nu har det ramlat in en massa spelningar från Emmabodafestivalen. Vrid upp ljudet, greppa en ljummen öl och dröm dig tillbaka.
SAMT: Du kan nu förhandslyssna på Ludwig Bells kommande skiva på Gimmeindie! Fantastsikt!

Tillsist2:

Finast prylar just nu: Popadelicatröjan och Gimmeindiepåsen.
För er som inte riktigt fattar tröjan, kolla HÄR.  Närbild på det hela HÄR.


Jerry Boman

Dagen efter dagen efter

Kolla gärna på klippet i full upplösning genom att klicka på menyn till höger.

Det såg ut att bli en vacker afton i juni. Några enstaka moln och en plirande sol, nyfiket värmande. Nere i betonggrytan som kallas Debaser smuttade de med vita tandrader så vackra reklamfolket på sina afterworkdrinkar (rosé) och snackade pitchar. Strax bredvid gjorde ett gäng staden till dansbana med hjälp av Le Parkour. Upp på väggar, ner för väggar och så ännu en flaska.

Sen.

Poff.

Sex mäktiga svanar över våra huvuden, kanske 10 meter upp. Det ser ut som de flyger i slowotion. Sakta söker de av skyn, fågelrikets majestäter. Långsamt. De möts av mörka moln som drar in från havet, fukt i luften och alla vita tandrader stängs med sammanbitna käkar. Rosévinet är slut och regnet kommer. En man stukar foten i Le Parkourdansen och ambulansen skyndar till. Festen är över.

På scen står Tobias Isaksson. Du känner igen honom från hyllade Irene. Bandet som formade den svenska sommaren, som tog lätt på livet till tonerna av en sol som aldrig försvann. Det har tisslats om att detta är det "nya" Irene men Tobias är inte så säker. Det här är något annat. Solen har verkligen gått ner, dagen efter har passerat, en dag som faktiskt Irene ibland berättade om. Nu är det istället dagen efter dagen efter, när minnen är polaroider som vi glömde i bakrutan. Bleka bilder av kärlek. Överframkallalde känslor på glansiga blad, suddiga siluetter av finalivet.
Tobias Isaksson har haft tid att tänka. Livet satt i paus. Blicken i bakspegelen, storslagna stråkgester och den ensamme vandraren över Liljeholmsbron.
Det är bedårade vackert. Sorgset.

Runt 1:54 in i klippet ovan kommer refrängen till nya låten The Catcher In The Rye. Titta på bilderna. Det är så vackert. De bilderna säger verkligen mer än mina fjuttiga ord. Aldrig har ett försommarregn kommit mer lämpligt.

Jag gillar att Tobias är tillbaka på scen. Det här lovar väldigt väldigt gott inför framtiden. Tyvärr har vi en sommar framför oss, men jag längtar till hösten redan nu. Till dagen efter dagen efter.

Tillsist: Ja, det är David Pagmar/Monty som står där bredvid på scen och spelar på datorn. Men inhoppet är bara tillfälligt.

Jerry Boman

Jag dansade när jag var 12

Sitter hemma i regn, förkyld upp över öronen. Kan vara pollen. Eller Polen.
Men det är inte därför jag är här, jag vill bara i all enkelhet bjuda på några riktigt bra musikstycken från runt om i världen.


When I Was 12

Det är inte en hemlighet att jag gillar tjejer som sjunger mer än killar som sjunger. Väldigt generaliserade jag vet, men ofta är det mycket bättre. Här är det i allafall ett band som fått mig att båda dansa Köping och klappa händer. Lyssna 02:52 in i låten S is for Subway till exempel. Spretig kör är aldrig fel, bara rätt!

Adrianne Gold, Daniel Houwen och Carolyn Haynes är tre polare från Philadelphia och de gör enkel musik. Plockade melodier från höften. Allt inbäddat i den glödande solens romantik, den eviga sommaren och det är söt som fan. Larvigt, ja visst, men jag ler från öra till öra. Så kom igen nu, ge Cosy Den kulturbidrag så When I Was 12 kan förgylla Gula Villan i sommar!



Tillbaka till sången, någon har varit snäll och fixat ihop en fin liten lofikareokevideo. En bedårande sång! Att rimma Pizza med Mona Lisa är fint. Jag vill åka tunnelabanan och sjunga med:


Hold my hand!
Hold my hand!
Hold my hand!

Åh, jag kan se publiken och höra allasången!

En video till:

Hopelessly Romantic Harmonies from Kate Kell on Vimeo.



Division
Under väldigt lång tid gillade jag inte band som hade Depeche Mode och The Cure bland sina gudar. Det blev sällan bra. Nu vet jag vad det brode på, eller en av anledningarna, de hade inte tillräckligt bra prylar. Speciellt live så lät det skit. Trist.
Nu är det annat, varenda kotte har storslagna ljud i datorn och jag har väl inte så mycket mer att säga än att min högsta önska just nu är att få se ett band som Division live. Jag tror det kan smälla som fan!

Tillsist:
Ikväll stänger omröstningen om vem som får spela på Slussen under OpeningAct till helgen. Just nu leder MelodiesInMono (som jag berättat om för er tidigare) och det är helt rätt! In och rösta här så att det verkligen blir Max Ekholm som får spela på fredag!
OpeningAct är en del av den stora, stora "…och stora havet" festivalen som äger rum på Debaser Slussen i helgen. Läs om allt och alla här.

Tillsist2:
Jag har gjort om på bloggen igen. Nu hittar du en fin meny längst upp, missa inte att segla in på avdelningen "Musik du måste lyssna på nu". Där blir det utvalda band och länkbonaza. Inte så många ord, desto mer att upptäcka.

Jerry Boman

Plus: Scenen Minus: Musiken

Jag är lite sen här känner jag, men ni får vara glada ändå, jag ger er en massa annat härligt att titta på. Jag hoppas alla har kollat in mitt reportage från Joel Almes musikvideoinspelning och musikvideon med Zackarias som jag knåpade ihop med hjälp av slumpen.
I lördags var jag i alla fall på en av vinterns mest efterlängtade konserter, Beach house på Debaser Slussen. Kön sträckte sig över torget, upp för trappan och över HELA bron. Helt galet! Hörde om folk som stod i kö i över två timmar…

Beach house var inte värt 2 timmar i kö. Inte på långa vägar. Egentligen är bandet inget alls, jag lyssnar mycket hellre på Sasha Bell och hennes Finishing School. Beach House är en berg och dalbana, ibland, små korta stunder, är det väldigt vackert. Andra stunder, merparten, gäspvarning. Jag vet inte vad folk ser i det här.

Något som däremot skulle vara värt flera tusen timmar i kö var scenbelysningen. Ett flertal vita fluffiga träd med belysning. Titta på filmen så förstår du. Vad ännu bättre var att allt följde musiken på ett mycket subtilt och smakfullt sätt. Fantastiskt! En av de bästa scener jag sett!

Synd bara då att musiken inte levde upp till det visuella.

Tillsist:
I kväll går du till Debaser Slussen igen och kollar in Still Flyin'.
Det här kan du vänta dig!

Jerry Boman

Kollisionsrisken var på riktigt

Det var sommar 2008, det var en gata i Malmö. Några få centimeter över marken stod Karolina Stenström. Ibland satte hon sig ner vid sitt piano. När hon började spela stannade gatan upp och likt en Matrixeffekt verkade farten saknas ner. Vi som var där kände våra andetag och bländades av Karolina. Hon kallade sig Steso Songs.
Sedan blev det sommar 2009, och det var en scen på Landet. Samma saker utspelade sig, allt stannade upp…

Det är vinter 2010 och Steso Songs har precis släppt sin första skiva. Enligt mig ett mästerverk. Platsen är Debaser Slussen och Karolina spelar precis innan Hästpojken.
Inget stannar upp. Många bryr sig inte. Det pratas på i lokalen. Kanske kan det där ha varit den mest olyckade bokningskrocken ever.

Det är så synd om er. Ni som inte lyssnar. För i min värld stannas det upp. Steso Songs musik är en smula ljusare nu, motsägelsefullt med en skiva som heter Now it´s dark. Musiken bygger på krockar, det smäller i min skalle, just när man känner sig säker kommer ett mjukt kast, låten tar en ny riktning. Steso Songs kör ner näven i pianot och får de slumpmässiga skeva tonerna att verka helt självklara. Lyssna på The Od. Inte många som klarar den manövern utan att gå vilse totalt. Fantastsikt.

Karolina är den fjärde dimensionen, ett saligt väsen högt över våra huvuden. Samtidigt nära inpå. Ibland bara det hårda pianot och rösten, ekande tom, distanser från budskapet. Likt en spärrvakt inne på sitt tionde arbetsår stirrar hon rakt fram, verkar utföra musiken på rutin utan känsla. Detta är om man lyssnar snabbt, för i verkligheten är det en sådant fokus och känsla att vi inte riktigt är beredda. Hon behöver liksom inte visa att det är på riktigt, att det här är det viktigaste. Det framgår med all tydlighet i musiken, i varenda låt, varenda berättelse hon berättar. Karolina är en väldigt modig artist. Hon litar till texterna, ljuden och tonerna. Inga visuella kroppsliga överdåd. Ovanligt och helt fantastiskt.

Det är synd om er som inte lyssnade. Ni, kanske skadade av Youtube övertydliga, ständigt närvarande visuella verklighet, som inte ens för en liten stund kan ta er tid att stanna upp.


Alla känner till omgörningen, Hästpojken gick från galenpannapunk till Svensktoppen snabbare än platserna på Carmen eller Kellys fylls en fredag. Jag gillar det, verkligen. Nya skivan växer, många låtar kommer sitta kvar länge länge.
Men jag saknar en sak när Hästpojken spelar live. Jag saknar det oväntade. Det är bra, det är väldigt bra, det är inte det, men allt verkar så regisserat. Jag vet inte, jag är väl Göteborgsskadad, vill ha ett viss mått att idioti på scen. Och när nu några av scenens förgrundgestaler står på scen, ja då saknar jag jävelskapen.

Men nog om det, Hästpojken är ett upp över taket bra band. De nya låtarna, crescendopopen, är smäckstora i levande livet. De rasar på utför kanter, kastar sig mot cellens väggar och är allmänt bråkiga. Hästpojken är förfester som går snett, spårar inte ur men blir förevigt inskrivna i minnet. Hästpojken live är känslan av slut-på-papper-i-skrivaren sent en fredagseftermiddag, när solen hånfullt retar utanför fönstret. Hästpojken live är missade bussar, tappade förstånd och livet som händer i det perifera synfältet. Allt vi jagar min aldrig finner. Det är uppgivet. Hopplöst.

Hästpojken är sant.

Tillsist:
Det här tyckte jag var jävligt bra:



Jerry Boman

En djärv pilot och ny desperationspop på svenska

Om man flyger jetplan gäller det att hålla reda på fysiken. Det finns en punkt när inte planet kan flyga längre, när det går för sakta. Farten måste övervakas nog när det går sakta annars blir det stall. Resultatet blir att planet faller platt till marken.
Bara de djärvaste piloterna vågar ligga på gränsen.

I det långsamma, tveksamma, rädda är Christoffer Sander (sångare i Ingenting) som bäst. När jorden uppslukas av ängslan, blicken vänder mot golvet likt en mobbad katt.
Mot slutet av konserten uppstår ett samband, mellan mig och Christoffer. Jag känner att nu hände det något. Det är också då som han spelar sina långsammaste låtar, sånger med det där så typiskt för Sanders låtskriveri utdragna toner där jag nästan tror att musiken ska börja gå baklänges.

Sander hittar den där punkten när planet inte längre kan flyga, när det håller på att falla bakåt. Han parerar det varsamt, det blir en vacker flyguppvisning.
Precis som de djärvaste piloterna, de som vågar ligga på linjen mot katastrofen, så vågar Christoffer sakta ner flera gånger och komma ur det. Mycket vackert.

Ibland går det åt precis helt fel håll, flyguppvisningen får hybris, vill köra fort och länge. Göra spektakulära loopar, trixa med gitarrerna i ett allt högre tempo. Det är det som brukar kallas eufori.
Inte Sanders starkaste sida. Medveten som han är stoppar han också bandet, mitt i ett evighets jamande mot slutet av en låt. Inövat eller spontant vet jag inte. Men roligt är det!

Sedan har vi den där covern. Daniel Johnstons "True love will find you in the end", på Sandersvenska "Sann kärlek hittar dig dig tillslut". Snyggt men inte precis översvallande bra. Jag gillar mer Almedals lilla passning till samma låt i deras "A".

Men va fan, alla flyguppvisningar har sina toppar och dalar. Den här kvällen kom topparna mot slutet, precis som det ska vara.

Avslutningsvis: Sök upp Ingentings "De svåraste orden" och sväva bort till tonerna av 2000-talets bästa låtar.

PS Förlåt, jag fattade inte skämtet med att spela Lundells "(Oh la la) Jag vill ha dej" precis innan spelningen... Maken till dum låt får man leta efter, så sluta upp med att sprida den Mr Dj! Låten är rent ut sagt äcklig! DS

Tillsist:

Det här kom just in: Magnus Ekelund, aka Elmo, lägger ner den 31 juli. Det blir en sista spelning i Luleå.
MEN! Magnus har börjat sjunga på svenska! Lyssna här, det är desperationspop och näven-i-luften!
Nu är väl det här som att svära i kyrkan men Magnus låter som förlängningen av Broder Daniel, på svenska. Som om Henrik gjort helt om och börjat sjunga på modersmålet. Ekelund lägger ut precis det som vi alla vill ha.

Speciellt gillar jag Stállu. Magnus berättar över Facebook att "Stállu är en figur ur den samiska mytologin. Han framställs som en slags demon med svarta järnkläder. En människoätande jätte."

Sommaren kommer nästan en gång per år, så fråga aldrig varför jag mår som jag mår

Sådan pop kan bara skrivas av människor från Jokkmokk.
Ge mig mer!

Tillsist2:
Boka in 9 augusti i kalendern. Då händer det grejer på Åsögatan 140! Mer info kommer.

Jerry Boman

På tredje dagen uppstånden

Det hela är väldigt enkelt.
Shugo Tokumaru kommer upp på scen och sedan börjar miraklet.
Den ständigt leende ödmjuke killen från Japan dödar allt vad folkmusik, leksakspop och i viss mån blues heter. Han styckar upp dem och syr vackert ihop den till musik som bäst kan liknas vid vårens första egenodlande apelsin. En solvarm mix av skog och storstad. Av hav och land.
Shugo och hans band leker fram de finaste/smartaste popen du någonsin hört. För du har garanterat inte hör musik som låter så här förut. Men samtidigt som det är avigt så är varje ton helt på rätt ställe. Lite som att komma hem fast man aldrig varit där. Som att berätta den bästa historien för sig själv trots att man inte hört den förut.

För han sjunger ju ändå på japanska. När jag lyssnar lite noggrannare så kanske det är är engelska...Tror jag, jag har inte en susning. Och kanske är det skit samma, för allt ligger i musiken. I "Parachute" skulle Tokumaru kunna sjunga på vilket språk som helst, för den låten kan alla förstå. Var enda kotte fattar att den är bra. Från Peking till Peru.

Mot slutet byter Shugo sin gitarr mot en ukulele och spelar... Video Killed the Radio Star! The Buggles megahit med överdrivet asiatisk frånvaro av bokstaven V och R, "Ledieo Killd Le Lejdiosta". Fantastiskt roligt och så jävla charmigt!

Shugo Tokumaru gav mig något viktigt den här sommarfredagen. Han gav mig glädjen till musik en ny skjuts framåt. Han visade att det fortfarande finns harmonier som ännu ingen hittat, att det finns en hel skog av popmelodier som bara väntar på att utforskas.
Amen på den!

Tillsist:
En liten notering från torsdagen.

Helgen börjar på torsdagen. Genom regn tar jag mig till Debaser Slussen, Terrys klubb Falling and laughing kör inget band den här kvällen så jag förväntar mig bara lite häng. Det blev det, träffar trevliga människor, det spelas go musik och allt är bra. Terry med gäster kör blandat och det är ofta kul, dvs de har humor alla tre.
I det bakre rummet håller en annan klubb till, mer tatueringar och en jävla massa mer skinjackor. Ett band spelar oxå, får höra att det är sångaren från Mazarine Street... Bandet heter The Palms och är totalt meningslösa. Vad håller ni på med? Jag lämnar dem där med orden: Tjoho, det är 2009 nu! Wakei Wakei!

Jerry Boman