Visar inlägg med etikett Göteborgs indiekör. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Göteborgs indiekör. Visa alla inlägg

GI-metoden.

0 kommentarer



När Göteborgs Indiekör tar sig an The Knifes låtar på Underjorden i Gamlestan hamnar vi i en rondell. En rund trafikplats så stor att stadens moderna fordon bara syns svagt mellan träden. Bakom buskarna lurar vår historia, det förflutna tittar fram och blandar granbarr med bensin. Det är forntiden som möter framtiden, i ett vakuum uppstår en helt egen tid. Vi är här men ändå inte.



Det är inte en konsert, GI har valt att kalla den ”Kniven”, det är mer en föreställning. Ett musikalsikt verk som tagit inspiration av syskonen Dreijers värld. Både från musiken såklart men även från fenomenet The Knife. Här hittar man spår av Karin och Olofs medvetna mystik, att vara dolda trots att alla vet vem man är. Det mörka och lila tar plats, det stillastående taktfasta beatet hittar vi även här. Den drygt 60 man stora kören bildar en enhet, här är inte individen viktig, det är kollektivet som gör stordåd. Precis som Karin och Olof smälter samman till en person bakom draperitunga böljande synthamattor som blir kören en ständigt utvecklande amöbaform där inget har varken slut eller början.



Dansen har bytts mot stillasittande vaggande rörelser. Där The Knife pumpade in luft på dansgolven vänder Göteborgs Indiekör på backventilen. De kväver oss. Snyggt och trevligt att dö på det viset. Klaustrofobi är en passade beskrivning, det är tätt mellan raderna.

Och det är förbannat bra! Det är ett stort verk som GI skapat, ett helt unikt verk som du inte vill missa.
Det stora ligger i det svåra, att inte bara göra parodi av det dödligt allvarliga i att vara människa. Att våga vara pretto utan att bli en stenstod. Att våga blicka bakåt, in i Ronja Rövardotter körernas ensliga skogsröster, att våga blicka framåt, in i cyborgens kalla verklighet. De verkar likt robotar med mossa på, skrämmande likt något hemtrevligt men samtidigt dödiga.

Sista föreställningen äger rum på lördag på Musikenshus. Gå dit!

Tillsist:
Inte missa Marsissa Nadler på Pustervik på onsdag! Inte för några fårklippningar i världen! (så här var det förra gången)
Lisa Pedersen på Musikenshus på torsdag…eller Frida Sundemo på Svanen. Jävla svårt val!



Och det är tråkigt att New Moscow ställt in på Kontiki…



Tillsist2:
Slussen i Stockholm skall rivas och byggas om, passade då att Debaser bjuder på enhandspianostomp och glädjetrummor på torsdag med Matt & Kim. De rev nästan hela Rotumlan på Popadelica förra året, så hjälp dem att riva ner betongskiten på torsdag!



Jerry Boman

Det stora lilla bandet

0 kommentarer



New Found Land är en sagolik soppa. De väljer och vrakar mellan stilarna, alltid med samma entusiasm. Och i Anna Roxenholt har de landets ärligaste, gladaste och skönaste sångerska. Hon utstrålar en naivitet som känns renande i det kärva klimat som är verkligheten.

NFL är det lilla bandet som växer och förminskar sig själva i samma stund. Det blir circusmusik, träskblues och rak på rödbetan pop. Trubadurafton på puben blandas med Körslaget svulstighet. Nu låter det som om det här kunde vara soppan som var gjord på allt du hittat i köket, en spretig anrättning där varje del är utsökt men resultatet blir…just en jävla soppa.

Jag tycker att det spretar javisst, men faktiskt det håller ändå ihop. För när personer svars enda mål är att få göra musik, som inte har något annat val, när de står framför mig på scen så får de genrespreja hur mycket de vill. NFL kommer från insidan och vill ut, inga ängsliga blickar framåt eller bakåt. De gör de som de är bästa på, att skapa rum. Ytor som för tillfället avgränsar oss från krisen, skiten och oljehamnen. Vi är inbjudna på kalas, värdarna gör allt för att du skall trivas.

New Found Land är inte nästa stora grej, de är inte början på något nytt. De kommer förmodligen aldrig ta statistikpoäng i något bonnigt Nöjesguidentest. Eller jo, om testet gäller att få sin publik att känna sig hemma. Vi är alla i köket hos de här personerna, det luktar hemma. Av samma anledning som även den mest coola personen i popgöteborg gillar att åka till barndomshemmet över jul och bara hänga, så vill man ibland bara hänga där i samma sal som New Found Land. Det är kvalitet.

Bäst blir det i acapellapartiet där hela orkestern sjunger ”We all die” (som för övrigt är namnet på deras nya skiva). Med ett leende på läpparna.
Det får sammanfatta hela kvällen, vi ska alla dö men varför inte göra det med ett leende på läpparna.

Jag och Anna, The Tramsessions crew, spelade lite skivor under kvällen. Det var kul om än lite tomt. För terrassen med bästa vyn över hela hamnen går inte att konkurrera ut. Skoj med killen som glad frågade vad ” Mayhem troopers” med Cortex var för låt. En av stans bästa låtar någonsin, hoppas han hittar de och köper!
Anna stod för sista låten och där fick hon till en riktig höjdare: Sons of Jogoslavia och låten VLAD. In och lyssna!

Tillsist:
Fredag då.
1 steg bak & 2 steg fram på Stars´n´bars. Supertrion Ralle, Linn, Arnar spelar endast låtar på svenska. Den här gången skall jag INTE missa det! Bara en sådan sak attd et mellan halv tolv och tolv kostar 20 pix att få en shot bollar upp för en bra kväll!
Friday I'm In Love med Stonefunkers… alltså, jag har ingen som helst relation till det där gamla bandet, men tydligen svänger det utav helvete enligt nya uppgifter. Lite nyfiken blir man ju ändå. Men går man dit kommer man känna sig gammal.
Den där Haciendaklubben på Styrbord. Blenda lovar gratis inträde och ”skamliga förslag” om man kommer innan midnatt… Vi man ha det?
Lördag sen.
Göteborgs Indiekör på Underjorden. Antingen klockan 18.00 eller klockan 21:00. Kolla bara in det här klippet som jag filmade i veckan, då kommer du fatta hur bra det kommer bli! Alla måste komma, gå på den tidiga om du har annat att göra senare på kvällen, för du vill INTE missa det här! De kör alltså bara The Knife låtar...
Tillsist2:
Musik enligt Jerry extraknäcker som skvallerblogg! För det sägs på byn att Universal Poplab skall spela in nya låtar, även denna gång i en stuga i Danmark. Eventuellt kommer de låta oss slippa bakom-kulisserna-filmer där medlemmarna springer runt i bara kallingarna…
Tillsist3:
Stefan Randström (Den stora sömnen) slutar vara ironisk och går solo. Mer allvar, med samma närhet till verkligheten och nuet. Stefan krälar fram, spritfull och utlämnade. Skitar ner sig för våra synder. Det kommer bli gråtspelningar.

Jerry Boman