Här är ytterligare en video, denna gång med Luna Green som framför Swedish Strawberris i tältet. MYCKET VACKERT!
Visar inlägg med etikett Indiedagis. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Indiedagis. Visa alla inlägg
LIVEVIDEO: Luna Green hälsade på Indiedagis på Storsjöyran
Här är ytterligare en video, denna gång med Luna Green som framför Swedish Strawberris i tältet. MYCKET VACKERT!
LIVEVIDEO: Tiger Bell på Indiedagis under Storsjöyran
Här kommer den första videon från Indiedagis 2014: Tiger Bell kör Slaughter´s Daughter sittande!
Zacharias Blad - Fin men full av skit på Indiedagis Storsjöyran
Senare på kvällen körde Bland med fullt band nere på Studion-scenen på Storsjöyran... och det mina vänner, var helt knäckande bra! Zacharias kommer ni höra mer av, var så säkra!
Spelschema: Indiedagis och
Tom Jerry Boman på Storsjöyran
Detta blir årets bästa långhelg!
Så här ser mitt sprängfyllda schema ut under årets Storsjöyra:
Onsdag: 21-01 Spelar skivor på Club Corazon (Brunkulla Krog)
Klassiska Corazon har bjudigt in mig och jag lovar bjuda på en hel hög indepärlor, bla några riktiga Östersundsrariteter i form av gamla demoversioner från Sibiria! Med mig i båset har jag klubbens överhuvud Katrin Wissing! Blir hur kul som helst!
----
Torsdag: 11:30 Stockholm Boat Sessions vs Storsjöyran
Norra Kust och Oh My! spelar på ångaren Östersund. Se mer info längre ner.
Torsdag: 11:30 Stockholm Boat Sessions vs Storsjöyran
Norra Kust och Oh My! spelar på ångaren Östersund. Se mer info längre ner.
----
Fredag: INDIEDAGIS Se mer info längre ner.
Fredag: INDIEDAGIS Se mer info längre ner.
Fredag: 02-05 DJ på Efterfesten
Har den stora äran att vara DJ på festivalens legendariska Efterfest på hotellet tillsammans med Club Corazons Katrin Wissing och pophjälten Kristian Anttila.
Detta kommer bli hur jävla kul som helst!
Har den stora äran att vara DJ på festivalens legendariska Efterfest på hotellet tillsammans med Club Corazons Katrin Wissing och pophjälten Kristian Anttila.
Detta kommer bli hur jävla kul som helst!
----
Lördag: INDIEDAGIS Se mer info längre ner.
Lördag: INDIEDAGIS Se mer info längre ner.
UPPDATERAT: Nu kan du ladda ner en INDIEDAGIS 2012-kalendern som funkar till din Iphone Calender, i ICal på din Mac och till Google Kalender. Det gör du HÄR! "Högerklick", spara länk, och klistra in i ditt kalenderprogram/Google Kalender.
UPPDATERAT2: Ladda ner Indiedagis-appen till din Iphone! Detta gör du här. Lättast får du ner den om du går in på Facebooksidan med din Iphone och klickar på länken där.
(det är ingen "riktig app, men den funkar som en app och du har enkel tillgång till de senaste nyheterna)
Sen ska jag ju se en massa band också… HOPPAS VI SES!
(för uppdaterad info under festivalen: Indiedagis på Facebook eller följ mig på Twitter, heter jerry_boman)
NYHET: Indiedagis flyttar från Emmaboda till Storsjöyran
Jerry Bomans Indiedagis emigrerar från Emmabodafestivalen till Storsjöyran 2011 och bjuder på frukostpop med gratiskonserter i Badhusparken. Hemliga gäster utlovas!
I fyra år har Indiedagis dagspelningar varit ett populärt inslag på Emmabodafestivalen. Små akustiska konserter med spännande okända band och hemliga inhopp med etablerade akter.
Oväntade möten, intima helt oförstärkta spelningar med dina favoritartister och en stärkande frukost på det. Genom åren har artister som Monty, Kristian Antilla, Gustav Kjellvander, Ludwig Bell och Palpitation gästat Indiedagis.
Det enda som är säkert, är att det kommer hända grejer. Det är Indiedagis grundare Jerry Bomans filosofi.
-Hellre en överraskning eller två än ett spikat schema. Indiedagis träffar dig rakt i hjärtat. Ta en fika, käka frukost och lyssna på musik som musik var menat, nära och med dina kära, säger Jerry.
Jerry Boman driver Musik Enligt Jerry, en av Sveriges största musikbloggar.
Fruktostpop med Indiedagis, Badhusparkcafét 29/7-30/7. 12-15.
Följ Indiedagis på Facebook!
Jag behöver väl knappast tillägna att det kommer bli helt jävla grymt!
Jerry Boman
Indiedagis!
Här hittar du en spellista med ALLA Indiedagis 2010 artisterna! Mycket nöje!
Jerry Boman
Bäst musik vid husvagnarna
Musik Enligt Jerry-Jerry presenterar under Emmabodafestivalen stolt "festivalen i festivalen"!
I år håller jag till vid husvagnarna, vid en minibuss med ett stort blått tält (ni kommer hitta det, titta efter Indiedagis-loggan)
Du får med andra ord två festivalen till priset av en!
Följande artister kommer i år: Monty, Tobias Fröberg, Lisse Dancefloor Disaster, Azure Blue och popikonen Gustaf Kjellvander.
Emmaboda -08
Det hände något i år. Något skrämmande. Saker som jag har svårt att förklara varför de plötsligt var där. Emmaboda förändrades, festivalen förlorade oskulden. Vitt byttes mot svart. Emmaboda blev till viss del kallt. Om det berode på den nya inricktingen med band som Neverstore, Kid Down och Raised Fist vet jag inte men obehagligt var det. En festival skall vara kul, inte ett ställe där man känner tryck och press. Eller får blod på tröjan. Inte ett ställe där folk går bannanas på husvagnscampingen (som annars brukar vara festivalpensionärernas fristad).
Är det nya här för att stanna? Kanske sätter det hela sig till nästa år. Rädslan finns där att det eskalerar, obehaget, och Småland tappar sin själ.
En annan väldigt stor skillnad var att festivalgeneral Håkan körde med slips...
Jag försökte hålla kvar själen genom Indiedagis... läs längre ner hur det gick.
De tre dagarna börjar oväntat, jag går och kollar på CK. Det beror till stor del på att jag ändrat inställning till honom. När han var på Storan för en massa år sedan skrev jag att det var som att se Hiphop Idol och personen som åkte ut i första omgången. CK läste det och sökte upp mig... och var vänligheten själv! Så skön snubbe! Han bara accepterade att jag inte gillade hans musik. Tänk om alla tog lika lätt på livet! När sedan han och Jonk startade klubb gick jag dit och möttes än en gång av öppna armar. CK spelade också den bästa musiken som fick mig att dansa i timmar. På onsdagsnatten ser jag samma kille gå runt på campingen och sälja sin cd, han har en fin liten skylt på magen och pratar med alla. CK är helt enkelt en väldigt skön person. Då förtjänar man all uppmärksamhet!
Nu kunde jag ju spä på det här med att jag plötslig gillar att CK gör, men så är det inte. Jag har fortfarande svårt för hans musik, inte min påse. Men jag ser vad andra ser, han är trevigheten själv på scen. Utan att bli smörig. Han bryr sig om fansen, mycket. Och sen är nya låten "Äger" bra! Inget snack om den saken! Tokbra! Sitter som en smäck, hela festivalen sjöng på den hela helgen. Jag med!
Som så många gånger förr finns det alltid ett band med det där tokroliga namnet på Emmaboda, detta år Boris and The Jeltsins. Om det är ett "and" eller ett "och" verkar vara olika, men skit samma. Här hittar jag folkhemmets punkidoler. Sanningsägarna som kommer åkande i bil och pekar med hela fingret. Talar rätt och ger dig fel när du gör fel. Rakt ut. Tänk på blått, men tänk på den varma färgen i blått. Den där hårda men rättvisa sanningen. Mycket härligt! En av festivalens bästa!
Han ger sig på Pie Jesu! Han sjunger Pie Jesu! Det är modigt och helt underbart! Moto Boy står på scen med hårt yttryck och ger oss den mjukaste rösten. Mäktigt!
Men sen händer något, det blir för mycket finsång. Varje låt är en total musiklektion i rätt tonläge. Lite för bra. Jag vill ha skit! Låtarna flyter in i vandra och jag kan inte riktigt hålla isär begreppen. Det är väldigt vackert visst, men men vackert är inte allt. Det blir för mycket modemagasin, och lite för lite innehåll. Ungefär som när gratistidningarna skriver glatt om något företag som gör persienner.
Men han gav oss Pie Jesu i sommarsolen, det glömmer jag aldrig.
Äntligen fick jag se dem, jag har skrikigt om Cobra Charlie så länge att jag nästan tröttnat...
Navid Modiri är en trevlig kille som har begåvats med den största talangen: ombytlighet. Du känner såklart igen honom från Filmkrönikan, eller Navid Modiri och Gudarna, eller från poetryslam eller från radions Kvällspasset eller... Ja, det är samme kille, men olika lägen. I Cobra Charlie är han den obehaglige killen, som fascineras av blod, spyor och skott i ansiktet. En dystropi målas upp med detaljerade penseldrag, det är träffsäkert och så intelligent att jag backar. Med på scen är också Vanessa Liftig. Jag är tvungen att Googla och hittar att hon varit med på operan m.m... Husomhelst är hon skrämmande bra, hon skriksjunger och är obehaglig. Riktigt riktigt bra!
Cobra Charlie är teater, en kolsvart musikal. Inget för barn. När de sedan samplar Detektivbyrån blir krocken total, det mjuk snittas ruffigt upp och får helt nya former. Orden väller ut ur Navids mun, Vanessa skriker nere från samma brunn som du hittar i The Ring och gitarren skär dig med sina rostiga toner. Kortsagt: Det hela är skrämmande. Jag är glad att detta inte utspelade sig på natten...
Marcus Krunegård gör det igen, han bränner av en i det närmaste perfekt popkonsert på svenska. Men jag upptäcker en sak: bra konserter skall man inte kolla på förmycket. Jag har sett honom... en gång förut. Det är ju bara en gång, och den gången var det ju helt fantastiskt. Så varför inte denna gången?
Jag tror att det handlade om Marcus mellansnack. Han var som en gnällig tant på Konsum, så puttrar på om att allt är fel. Frukten är rutten, mjölken är gammal och personalen kompletta idioter. Här står han på scen och gnäller om att stolen till pianot är för liten. Kanske skulle det vara humor, men det blev bara drygt.
Men ändå! Låtarna är så bra så bra. Som vanligt. Sist kommer Stjärnfallet och då är alla divaliteter borta och jag smälter igen.
Natten bjuder på Familjen, jag är på tokbra humör och dansar/studsar in i evigheten. Om den där konserten var bättre eller sämre än något annat vet jag inte, det var som vanligt, Familjen vet hur man får till en dans. Förmodlingen har det aldrig någonsin varit så mycket folk framför Skogen scenen!
Av någon outgrundlig anledning kollar jag in Elf Power... vi håller det där...
Fredagen började med väntan, lilla lilla Frukostpopscenen hade ingen ström och diverse fel. Många många hann samlas innan Kristian Anttila tillslut gav upp och körde ändå, trots att gitarrerna mest lät "schitzzzzzz". Bandet skulle med ett flyg men ville inte svika publiken... Och vilken konsert de bjuder på! Anttila med band är punk, de är rörigt och mullrigt men det skvätter om spelglädje. Låtarna går snabbare än någonsin och hela gänget ler från öra till öra. Jag tror att Kristian verkligen var ärlig när han efter en stund säger att det hela gav honom stor glädje, att det var roligt att spela trots att det mesta gick fel.
Jag älskar artister som finner sig! Man kan snacka om att det är professionellt, men här tror jag även att det är något annat. De gillar att spela, de älskar att stå där och de älskar sin publik. Vi älskar dem tillbaka!
Förmodligen håller väl inte Kristian med men det där kan ha varit den bästa konserten jag sett med Anttila. Nu kunde man verkligen höra vilken kraft hans låtar har, de lever sitt eget liv och tål vilken behandling som helst. De pallar med att dras i smutsen, att sparkas på och att kastas in i väggar. Låtarna kommer ut helskinnade från va fan som helst. Stor pop!
Ser First Aid Kit och hittar tidlösa låtar, evergreeens som känns oöverskådligt bra. Varje låt har viktiga budskap, de har självförtroende och styrka. Jag har aldrig hört något liknade! Inga märkvärdigheter, men det är klassiska låtar. Här snackar vi livslängder på årtionden. Systrar Klara & Johanna är redan nu stora. Shit, de är bara 15 och 17 år gamla! Vad skall det sluta! Bevare oss väl! Var hittar de allt, när jag var femton skulle jag knappt fått ihop en liten text om att jag var sur på att det var punka på hojjen. Här står de här två och sjunger om saker som brukar ta många många många år att fatta, än längre att förklara för andra. Ojoj...
Martin Elisson är en märklig person. Ingen kan se så sliten ut och samtidigt be ödmjuk om ursäkt för förseningen. För att sekunden senare bränna av ett knippe sånger som är så bra att man smäller av! Kanske är det faktiskt så att Hästpojken mår bra av att inte dynga ner sig, att inte vara fulla och bröla. Nej, jag vill inte säga att de mår bra av att växa upp, för då kan det genast bli tråkigt. Här håller de sig balanserade, ger allt men håller ändå inne. Låter inget segla iväg helt okontrollerbart. Hästpojken är de högutbildade som spelar idioter. Originalet som visar sig vara miljonär men ändå samlar på burkar. En baglady med modeblogg.
Snacket inför Emmaboda rörde mycket Justice, årets största och kanske märkligaste bokning. Det laddades å det grövsta vid vagnen kan jag lova... Vi tar plats framför scen... vi väntar på att två gudar skall stiga ner... så tänds korset och... folk blir helt jävla galna. Inte galna som i glädjegalna utan galna som i aggressivt galna. Justice verkar plocka fram det sämsta i dansglada människor, folk slåss och kastar saker.
Jag pallar med några låtar innan jag otroligt besviken ser mig tvingad att glida ut mot kanten, det är ett slag i mitten. Väldigt obehagligt!
Istället blir det samtal om feministteorier med Elenette bakom en bod. Varför finns det så få kvinnor som gör gitarrsolon tex... Långt mycket trevligare och givande! Jävla fransmän!
Sista dagen var både bäst och sämst:
Det börjar med Almedal. Och ja... bakfylla gör ingen glad. Men äh, det är och kommer alltid att vara stans, Sveriges, bästa finaste band. Alltså, med en sådan lägsta nivå, det var i ärlighetens namn flera hundra gånger bättre på Midsommarfestivalen, så kan man inte annat än hoppa. Väldigt bra ändå! Men det märktes att några var lite trötta... Nu ser jag ännu mer fram emot Almedal på Kräftskivefestivalen, för det här bandet behöver kicken att stå öga mot öga med publiken.
Tikkle Me blir bättre och bättre, hårdare och hårdare, större och större. Frida Herchenröther utvecklas och rösten blir märkligare för varje gång, det är landets bästa röst just nu. Frågan är när hon får göra en duett med någon? Tänk Frida och Karin Dreijer...
De nya låtarna är mer komplexa, kanske en aning mörkare, men med samma underbart klarsynta aggressiva texter.
Egentligen trodde jag inte det var möjligt men Palpitation var bäst. De var bättre än jag någonsin hört dem, säkrare, mer kraft och hårdare blickar. Doppa en spetskjol i stearin, tänd på och gå kicka ner folk på stan. Vackert, visuellt och helt eget. Jag håller mig kvar, det är bland det bästa jag hört.
(om ni undar varför det blir kortare texter här, så beror det på att jag har sett några band många gånger och ja, det är roligare att lägga bokstäver på nya saker. Därmed inte sagt att de sakerna som inte får så många ord är sämre, precis som en låt på en minut kan vara bättre än en låt på tre minuter...)
Thermostatic har gått från att vara det viftade synthbandet till något större, de är mer tyngd bakom nu. Mognare men också storslaget. Nya låten Driving kommer sist och det är där jag fattar hur bra "det nya Thermostatic" är, mäktig låt som alla gillar. Den kommer hålla länge, en klassiker. Annars är det som sagt ett snyggare band, borta är lekstugan. Det är i sammanhanget något bra, för Thermostatic hade kunnat utvecklats till ytterligare ett skojjigt synthband med roliga ljud. Nu satsar med på bra melodier och bra låtar. Utan att tappa i originalitet.
Och ja, ni såg rätt, Herr Skivbolagsdirektören dansade faktiskt en smula!
Detektivbyrån har också mognat, numera låter det väldigt vuxet. De flyttade in från skogen och tog plats på dansbanan. Det nostalgiska finns kvar, men nu mer i en uppdaterad förpackning. Som om de tider musiken handlar om flyttat framåt, från jordbrukssamhället till sjutiotalets gröna våg. Det är på inget sätt förknippat med sjuttiotalets musik, utan beskriver mer känslan. Det finns fler bilar, det finns fler maskiner och någonstans i gryningen kan man skymta en dator. En ny era är på väg, borta är naiviteten. In på arenan kliver ord som "produktionstakt" och "effektiviseringar". Jag gillar det nya! Utvecklade och modigt!
Detektivbyrån har också festivalens bästa mellansnack! På skön dialekt!
Festivalens besvikelse var Lacrosse... men det berodde inte på bandet utan på den här killen:
Universums sämsta ljudsnubbe! Hörde du inte att Lacrosse har många röster som skall höras? Fattar du inte att vi inte vill höra gitarrerna högst av allt?
Borde det inte vara krav på att ljudtekniker borde lyssna in sig en smula på banden de skall mixa? Tydligen inte.
Du, Herr Ljudkille, förstörde ALLT!
Där slutade min festival, resten av kvällen innehöll massa märkliga ting såsom evighetsreggae och stenhård idiotimusik...
Ja, så var det det här med Indiedagis:
Som ni ser, jäklar vad det kom folk! Jag räknade till mellan 60 och 90 pers varje dag! Tack som FAN! Fina Småländska tidningen Barometern hälsade på, läs här. (kolla inte för mycket på bilden, jag skyller på att jag inte tvättat mig på tre dagar...)
Stort tack till banden som spelade, stort tack till publiken och stort tack till alla snälla campinggrannar som kom!
Indiedagis i korthet:
Roligast: Svart som gick ut i publiken, runt publiken, runt en husvagn, runt en husvagn till...
Hårigast: Olle i Spring Johnny!
Varmaste applåden: Nancy Star efter Glimmerstjärna.
Håret-reste-sig-på-armen: Papitation med Too Soon To Give Up.
Högsta allsång: Carl du lever i en dröm med Svart.
Snyggaste gitarrer: Spring Johnny!
Snyggast ljud: Papitations trumpet.
Ärligast: Nancy Star.
Tillsist:
Förtydligade, jag vill inte sträva bakåt, jag vill inte gå tillbaka till det gamla Emmaboda med gittarpop endast. Jag vill ha en blandad festival, men jag vill absolut inte ha våld! Ingen musik som uppmanar till våld. Vill någon ha det?
Tillsist2:
Kolla gärna min fotoblogg från festivalen...
Jerry Boman
En platmic i Brugge
Stan Brugge i Belgien ar ett vardsarv och hela den grejjen, och ja det ar ratt storslaget har. Hus fran 1300-talet overallt...Men nu var ju det har en blogg om musik och har kommer den musik jag stott pa:
Det har paret gled fram och spelade tuba, gitarr och... platmegafon. En form at analog mic. De korde mest franskahits, alltsa gamla franska hits. Kombinationen tuba och gitarr (som till och med jag horde var ostamd) blev ratt marklig. Men snubben sjong fint, precis som man hor gubbarna i gamla franska filmer sjunga.Med inbyggd dist.
For er som skall spela pa Indiedagis, jag har ju sagt att det ar helt utan strom dvs ingen mic. Men om ni nu har valdigt svaga roster,sa kan ni ju gora som mannen pa bilden, fixa en massingsmegafon i plat, skruva fast den pa ett vanligt micstativ och sjung. Det blev ratt bra tryck anda!
Annars ar det befriande tomt pa de for turiststader sa vanliga folk-med-rasta-spelar-bongotrumma-och-tutar-i-panflojt.Dem saknar jag inte fran Brunnsparken...
Tillsist:Backpackers i vardrarhemsbarer ar helt vedervardiga. Vilka idioter! Och de skrattar at mig!
Jerry Boman
Tjata mera James!
- Du undviker oss varje gång vi spelar.
Jag vet inte riktigt vad James Kinn menar, men orden går in i mig. Har jag undvikit Pinto, bandet som James spelar gitarr i? Eller menar han att jag undvikit det andra bandet han spelar i, Hanif.
Förmodligen är James inte så allvarlig, han ler när han pratar men det känns ändå.
Och efter den här kvällen inser jag att han skulle varit på mig mer, han skulle kidnappat mig, kört mig till närmaste Pintospelning med milt våld. Då hade jag inte suttit där igår på Hängmattan med andan i halsen, förbannat mig över att jag inte sett Pinto förut. Då hade jag inte ryst, kroppen hade kanske inte reagerat okontrollerat och fysiskt på musiken. Då hade jag kanske inte...
Men vi tar saker i tur och ordning, först är det Racingpaperplanes. Richard Wilson och Glen Gilbert är det perfekta förbandet. Förlåt, det låter nedlåtande, men den här kvällen är det perfekt. Väldigt duktiga låtar, välspelat och närvarande nycountry om dammiga vägar runt Staterna. Glens elektrifierade lapsteel gör svepande ljud som går fint ihop med spårvagnarna utanför. Höstmusik, det skulle inte funka att sitta på en våräng med det här. Det är inåtvänt, samtidigt här och nu. Richard verkar ärlig. Men det kanske inte är den musik som jag skulle lyssna på, men det är som sagt ett alldeles underbart litet förband.
Nu vet jag inte riktigt var jag skall börja. För å ena sidan är Pinto ett handklappsband med upptempo som studsar runt. Å andra sidan är Pinto ett ballad band som gör låtar med stämsång som får regnet att upphöra, som får stormen utanför att stilla sig och som får alla i Majorna att krama varandra. Vilken sida som är bäst går inte att bestämma, för Pinto är lika bra på båda.
Pinto var från början Andreas Magnussons enskilda angelägenhet. Men när man sitter där så förstår man att han plockade in folk, eller att folk kanske helt enkelt kom fram och villa vara med. För så bra är Pinto. Jag tror att ingen skulle tacka nej till att lira med i de här låtarna, känna samma saker som Andreas.
Om man nu är lagt år hållet att man vill promt veta: Pinto är pop. Det är in-i-huvudet-ut-i-venen-runt-benen-fram-i-fingrarna-via-öronen-och-tillbaka-till-hjärnan-pop. Visst, man kan höra både country och några rocksutflykter men om jag får bestämma är det här pop. Men egentligen är det där ju oviktigt, Pinto är underbara melodier. Lyssna på This picture needs a frame i klippet nedan och undvik att sjunga med, undvik att klappa med och försök att undvika den där varma känslan av kärlek.
Mot slutet kommer Greens leaves falling down... Då överväger jag att sjukskriva mig i förskott, för att ha tid till den där låten i regnet hela natten. Vandra runt och uppfyllas av den där lilla underbara skapelsen till låt. Sluta mig in i mig själv och skita i att regnet kommer göra min kropp svag. Strunta i dagarna som kommer, låta natten ta över och fortsätta en envighets vandring som kallas mitt liv. Känna att ensamheten finns där mitt i flersamheten, att bara vara för sig själv. Det är en sådan där låt, som likt minuter här och där, får mig att känna mig levande och död på en gång. En känsla av dödlighet och odödlighet på samma split sekund. En vaggvisa och en visa som passar när solen går upp över husen i öster, som passar när västkusten visar sitt värsta nylle en höstnatt och som likväl kan plocka fram känslor av sommar i långsamma båtar på väg under bron.
Fan, James du skulle varit på mig mer! Och jag lovar, om jag undvikit Pinto innan så kommer jag aldrig göra det mer.
Tillsist:
Jag tryckte iväg några frågor till Palpitation. Lite enkla frågor, rätt lika dem som man ofta ställer till nya band som man är upp över öronen nyfiken på.
Den här bilden fick jag som svar:
Klicka på bilden för att granska den närmare...
Jag vet inte hur jag skall tolka det där, men roligt är det! Nu längtar jag ännu mer till lördag! Läs längst ner i förra inlägget för all information... Kortfattat: på lördag är alla på Join Our Club och bevittnar efterkrigstidens bästa spelning. Så är det med det. Jag tror att den kommer gå under namnet Spelningen framöver.
Ser också med glädje att just Palpitation är Kräftskivefestivalens första bokning...
Tillsist2:
Känslor och brev gör gällande att Indiedagis kommer bli av även nästa år i Emmaboda. Bara så ni vet. Husvagnen kommer även nästa år vara plats för de bästa artisterna, helt utan ström. För tredje året...
Själva festivalen kommer bredda sitt utbud en smula, men ingen oro. Jag vet att Håkan och de andra har så in i bänken god smak att det kommer bli underbara dagar i augusti, även 2008.
Och då även med Indiedagis...
Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg
Emmaboda 2007.
Så, var det där sista gången? Var det den sista Emmabodafestivalen?
Jag vet inte och är inte säker på något alls. Men om det var det så vill jag tacka alla för oförglömliga år, för oförglömliga spelningar och stort tack för festivalen som är/var väldens bästa. Allt har sin tid och jag skall inte sörja eller rada upp minnen här, men ni där i djupaste Småland skall veta att ni förändrat mitt liv.
Jag tar och börjar med "festivalen i festivalen":
SUCCÉ!
Jo, jag slår mig för bröstet och talar om succé i år igen för Indiedagis! Jag menar att få en hel husvagns camping att tystna berättar för mig att människor verkligen gillar banden/artisterna som spelade helt utan ström i husvagnens förtält. Ni skall veta att jag legat sömnlös och fantiserat om att folk skulle bli förbannade för att det lirades livemusik bland husvagnarna, ingen skulle lyssna och artisterna skulle bli sura för att de släpat sig bort från sköna sömnen...
Lyckligtvis hände inget av detta, alt blev bara helt underbart och jag känner en enorm glädje att ni (artister och publik) ville dela det här med mig.
Torsdag: Almedal.
Antal på Indiedagis: ca 40 personer.
Den riktiga festivalen hade inte ens startat när Göteborgs känslosammaste band nervöst tog plats framför vagnen. Att få höra dessa nutidsepos med endast Loves gitarr och Adams sång är en upplevelse. Jag har nog alltid sett dessa killar som skojfriska, om än med djup och smärta, men när de nu sätter sig framför oss och skriker ut sina ord blir det väldigt intimt. Det är nästan för nära deras sanningar. Obehagligt. Och det är något som är bra.
Lyssna på nya låten här nedan och kom sedan inte och säg att de snor från Håkan. För nu har Almdal sprungit om sin idol. Lämnat honom på Vinga tillsammans med Evert. Almedal har tagit fasta på att det är staden och livet där som är det viktiga, det svåra och det vackra.
Ja, jag rös verkligen när de körde "Och alla platserna"...
Fredag: Children Come On.
Antal på Indiedagis: ca 30 personer.
Okej jag skall erkänna, jag hade ingen som helst aning om hur CCO skulle lyckas spela utan elektrisk förstärkning. Om man lyssnar på deras låtar så bygger det mycket på just el.
Men HEY vad det lyckades! Med sättningen tamburintrumma, ukulele (!!!), gitarr och melodica skapar CCO helt underbar morgonmusik på campingen. Om jag rös till Almedal dagen innan så höll jag på att svimma av välbehag den här gången.
Sen har vi ju det här med Fredrik Coranders sång. Den bryter igenom de mest svår flörtade personers bakfylle medvetande, mjuk stor och stark. Det går så långt att Indiedagis störande grannar (jag vill inte kalla dem svennebananer men det var de var) tillslut tystnar. Här har vi en av popsveriges bästa röster!
Sist kör de en låt, som de enligt egen utsaga håller på att glömma...Tack för att ni inte glömde den! En helt underbart svart kärlekslåt, det är så magiskt att vinden i träden bakom vagnen tystnar. Det där ögonblicket kommer jag bära med mig länge.
Under CCOs konsert störs vi alla av ovan nämnda svennebananer (tack Joel för det uttrycket). En kille springer runt med megafon och skriker "Indiepoppen är död!". Visst det var roligt EN gång, men inte hundra. Men eftersom bra musik får de flesta att inse sin dumhet så tröttnar tillslut killens polare och tar ifrån honom megafonen och slänger in killen i en husvagn. Bra gjort. Samma killar kommer efteråt fram och ber om ursäkt för sin kompis...
Jag säger bara: Om man inte kan ha roligt utan att förstöra för någon annan så kan man hålla sig hemma. Idiot.
Lördag: Kristian Anttila.
Antal på Indiedagis: ca 80 personer.
Antal i förtältet: runt 30 personer...
De andra banden på Indiedagis får ursäkta men jag blev väldigt väldigt väldigt glad när Kristian sa att han gärna spelade vid min husvagn. Jag menar, här kommer en av Sveriges största/bästa artister och sätter sig på en stol vid min husvagn och drar i väg sina fantastiska poppärlor. Bara för att jag bad honom. Jag vet inte vad jag skall säga, det hela var som en dröm. Tack Kristian!
När man får höra Anttilas låtar så här nära, bara Kristians viskande röst och en sparsmakad gitarr, så kryper de in under skinnet. Orden bränner och får en ny innebörd. Normalt är nästan alla låtarna inpackade i dansant stutsig pophopp och det är ju bra i sig, men här blir det mer obekvämt...för oss som lyssnar. Vi får följa med in i en trasig själ, man hör saker man inte tänkt på tidigare. Tankarna löper fritt och mina ögon tåras. Det gör mer ont det här.
Efter en stund öppnar sig himmeln och det börjar störtregna, Kristian finner sig och bjuder in alla i förtältet. Det blir trångt och ännu mer nära, en tjej får agera capo och en annan håller plekrumet. Här talar vi närhet till publiken! Själv fick jag inte riktigt plats men det gör inte så mycket, det här blev ytterligare ett minne för livet. 30 personer i mitt förtält, med Kristian Anttila hopkrupen i mitten spelandes "Ingenting, Ingenting, Ingenting". Finns inte mycket som kommer slå det vänner!
När sista ordet tagit slut är det andäktigt tyst. Endast regnet slår mot tältduken och våra paraplyn. Förmodligen tänkte fler på samma sak som jag: Aldrig mer arenor. Aldrig mer höga scener. Aldrig mer artister som skall distansera sig från sin publik, som skall agera Gud och påve. Aldrig mer.
Kristian, tack än en gång för att du kom till vagnen. Det var underbart vackert och en stor händelse för alla som var där.
Jag vill passa på och tacka alla som kom till Indiedagis, ni var så fina allihopa. Och tack för alla uppmuntrande ord. Men mest vill jag tacka Kristian, Almedal och Children Come On för att de kom och spelade. Och visade att bra musik funkar alltid utan ström.
Så över till "den riktiga festivalen", det här lyssnade jag på:
Hela härligheten börjar med 64Revolt. Och det kan man ju säga med en gång: Att lyssna på dansmusik sittandes i en solstol, öl i handen och mitt på dan är inte de bästa förutsättningar. Men ändå: 64Revolt var helt jättebra! Blanda Leila K och Thermostatic så är du rätt nära, lägg till en kille med landets bästa skrikröst och spruta datornostaliska beats över hela härligheten. När "You can´t hold u back" kan jag inte hålla mig, jag måste ställa mig upp och dansa lite.
Så nu tar ni och kommer till GBG så stan får dansa!
Utah Rangers såg jag under marken i Kortedala för en herrans massa månader sedan, då fastnade jag för monotomin i låtarna. När allt bara maler på.
Nu är monotomin borta och jag gråter faktiskt inte, för när bra kör på med låtar som "You and me in a rented car" så är ju allt så mycket bättre. Ren glädje från scen och man kan inget annat än att le. Resten är också en bunt piggupp låtar, hopp studs och snygga slingor.
Asså jag är så GLAD, jag är så flygande! Det här var det bästa jag någonsin gjort, så härligt! Jag kommer leva på det här i MÅNADER. Fattar du, MÅNADER!
Orden bara sprutar ur Anna Berglund när hon efter You/Me:s spelning bär bort sina saker mot campingen. Hon är överväldigad av glädje och det är så fint att se och höra. Jag blir glad när personer verkligen skriker ut att de är glada.
Och jag kan bara hålla med henne, You/Me var lyssande. Anders och Anna skapar tillbakahållna explosioner. Vid en första lyssning så kan det låta segt men det gäller att lyssna noga. Lyssna på "To Live". Lyssna på den flera gånger. Du kommer upptäcka en snygg röst som vågar. Anna vågar stå för sin röst och det är bra, en röst man känner igen på hundra mil är bra. Andres bäddar in det i fina ljud som borde färgsätta de gråmelerade betongkomplexen som jag ser framför mig när jag lyssnar på You/Me. Det här är stenhårda förskolesånger, för nästan vuxna som förmodligen är jävligt rädda att lämna bilen. Låtar för de som helst vill sitta kvar i bilstolen och långsamt se höghusen glida förbi baklänges.
När Anders Flanders kom fram till mig för någon vecka sedan och tackade för något jag skrivit blev jag väldigt blyg. Jag tackade för att Detektivbyrån gör så bra musik, då blev Anders blyg. Den söta kommenterade det hela med "det där måste ha varit Göteborgs mest blyga personer som möttes".
Kanske är det så, kanske är det just därför jag, den blyga, fastnar för Detektivbyrån gång på gång. Det är blyg musik. Men som ändå gör något, som står för det tillbakahållna. Fast å andra sidan, nya låten "Lyckans Undulat" är inte speciellt blyg. Den är Köpingdans och snabbdisco. Anders fingrar springer över dragspelelet, Martin vevar på trummorna och Jon Nils lägger snygga ljud och partier med orgeln.
Men det är ändå något "titta under lugg" med Detektivbyrån. De står och sitter där på scen och vill liksom inte ta in att de är stora. Det är vackert. Inga stora gester och inga stora armvevningar.
Men vem behöver det när man gör instrumentaldisco? Vem behöver skrika och gapa när musiken talar, när tre supertalanger är på scen?
Då räcker det med musiken.
Gick förbi A hawk and a hacksaw...Nä jag gillar fortfarande inte kulturell musik, om man inte kommer från just den kulturen. Det blir så platt. Just här var det Klezmer och det funkade inte. Jag gick vidare...
Det har snackats en del om Räuberhöhle den här våren, JOC-Johan hittade bandet via en blogg som skrivs av barnen till några i Silverbullit (eller hur fasiken det nu var...). Jag lyssnade nog inte så makalöst noga utan tänkte spara det "fantastiska", "nya bästa" till festivalen...
Vilket fiasko! RH är Grynet, RH är alkoholiserad husvagns morsa som uppträder för skrämda barn på billiga kalas i villaförorter utanför L.A och RH är Ronald Macdonalds obehagliga släkting.
Det finns inget där, det är den kvinnliga motsvarigheten till Markoolio. Kul om man är 12 år och gillar rosatyll. God natt säger jag bara.
Gick förbi Of Montreal och kunde bara konstatera att de inte gör lika bra musik som staden de snott namnet från. Tråkig musik men med spännade kläder. Problemet är att de gömt undan de bra melodierna i galenskap och psykadelica. Som att kväva en sång med dunkuddar.
Om det är någon låt som jag nynnat på senaste tiden så är det Au Revoir Simones "Sad Song". Inte för att den är speciellt nynnvänlig utan för att det är en väldigt bra låt och ett bra minne. Ett minne från Storan.
Nu ställde sig de tre skön sjungande änglarna på scenen i skogen...och ja det blev precis så vackert som jag hoppats på.
Det märkliga är att live börjar man dansa till ARS, det gör man inte när man lyssna hemma. Det är något med deras uppenbarelse på scen. När "Fallen Snow" kommer är jag redan flera centimeter från marken, trots att det inte är dans dans dans på något sätt. Märkliga saker händer i den Småländska natten... ARS är ljudet av soluppgång och dagg. Det är Linnés ängar och Bellmans Haga, fjärilaras vingslag och hummlornas sång.
Om jag kunde och vågade skulle jag omfamna allihopa.
Dag 2:
Those dancing days har utvecklats till ett one hit wonder. Vet inte riktigt när det hände men låten med samma namn som bandet är så bra så bra...resten är ...så där faktiskt. Eller det är ju inte dåligt dåligt. Kanske är det bara det att de lyckats så in i bomben med den där låten att alla de andra liksom hamnar i skuggan. De andra låtarna känns inte färdiga, det svajar rejält den här dagen i Emmaboda.
Sen skall de ju ha lite plus för att de döper en låt till "Hitten" trots att den inte är en hit. Det är lite fnissigt roligt!
Och så är det ju det här med Linneas röst, underbart soulig. När bandet soundcheckar får hon sjunga en lång bit helt själv och då är det bedövande vackert. Typ bäst på hela konserten...
Alltså jag är SÅ delad inför Tractor Pulling People. Å ena sidan är det väldigt bra...å andra sidan väldigt tråkigt. När jag ser dem på Skogen scenen i solljuset ser jag bara killar med gitarr. Inget mer.
Jag lyssnar och lyssnar men minns inget. Det är för avrundat, för mycket fixat med treans sandpapper. Allt är mjukt.
Men jag hör att det finns saker därunder som är viktiga. Så snart kanske jag kommer springande och tar det med våld in i mitt hjärta.
Gick förbi Sian Alice Group. Inget att ha bara massa höga ljud, allt på en gång och en tjej som sjöng likadant hela tiden. Ljudet av "sista timmen i replokalen när vi varit här 24 dagar utan mat"-ish.
Det hade varit lättare om man hade förlagt Emmabodafestivalen i Göteborg i år, mindre resor för alla. För det var verkligen Göteborg som hade flert och bäst band på festivalen detta år, beronde på hur man räknar så var det sammanlagt runt 12 - 13 band från vår stad i år.
Ett var Pistol Disco.
Jag gillar Alexander och Mikaels musik. Den är så in i helvete tvär, den retar upp folk och får barpersonal att kasta saker på dem. Men till er säger jag bara: Lyssna på melodierna som finns under. De som PD gömt i källaren, som smyger under ton av plåt och stål. Låtarna som spelas på radion i den krockande bilen, sången som hörs i intercom:et när planet störtar. De små ljuden som sitter på undersidan av spårvagen påväg i natten, de vackra bilderna som någon klistrat fast i kloakerna. Det gäller att lyssna noga och intensivt, det gäller att vara med. PD är allt annat är lätta poäng i Melodikrysset, de är vågrätt och lodrätt på en gång. Från bokstav A till Z. PD är överallt och ingenstans. Underbart!
Efter Almedals ståpläls på Indiedagis var förväntningen stor på deras "riktiga" spelning.
Tjoff! Rakt i pannan, och de två som dansade Köping (jag tror en är inblandad i ett fin fint skivbolag i Göteborg) gjorde helt rätt. Almedal sparar inte på något, de spelar som det vore hamagedon i morgon, att undergången var nära föreståndare. Hatten åker av och på i ett, nya låten "Oj Oj Oj, Tack Tack Tack" handlar om vännerna och är en bomb!
Jag säger det igen, Almedal har sprungit om Håkan. De har sugit ur det bästa från "Känn ingen sorg"-plattan och format eget. Adam är en gigant på scen. Det är känslor upp till hakan, stora ord om små händelser. Allt gör sig bäst på scen.
Oj Oj Oj. Tack Tack Tack. Efter det här kan fan i mej Emmaboda lägga ner!
Efter den urladdningen kom en annan: Look Look (dancing boys) är en punkig smällkaramel som skiter i allt och bara är glada. Varenda låt är sprungen ur spontanitet och "kör så det ryker". De två systrarna kar komprimerat och rensat bort allt som kan störa, kvar blir svängig musik. Jo, det svänger like hell! De skriker och står i, jag älskar det. Så sköna typer!
Konserten är över lika snabbt som den började och jag står i gräset och undrar vad som hände. Egentligen är det nog ingen som vet, Look Look är dagsländan som försvinner. Men som inte lämnar någon oberörd.
Jag utropade högt och bestämt Ida Marias konsert på Hultsfred till festivalens bästa. Mycket tack vare sista låten, Oh My God.
Jag har inte så mycket mer att tillägga den gången äm. HON GÖR DET IGEN! OH MY GOD!
För det som jag drömt feberdrömmar om, att Timo skulle komma upp på scen och göra den där duetten som det var meningen att den skulle vara, det hände. Alltså, här har vi Timo och Ida Maria på scen i den största slagsmålshitten! Hela min kropp ryser när gitarren går i gång.
DingDingDingDingDing
Find cure for my love
Find core for my love
Ahhhhahahaha.
Jag vill också! Jag vill vara med där uppe jag vill att alla skall storma scen och sjunga med! Timo skriker halsen av sig och Ida Maria gör samma, bandet sliter instrumenten i stycken. Världen rämnar och kvar på toppen skriker vi: OH MY GOD!!!
Annars var näst sista låten grym den också, den som handlar om nakna män. Sen var ju låten lite innan det också grym, Louie. Och låten innan den...
Jag behövde en paus efter det....
Jaha du, nu gjorde han det igen. Jag fattar inte varför Anttila är älskad av alla, är han för svår för er? Killen har ju allt, good looking, smarta texter, djup, yta och känsla för en bra poplåt. Eller han kanske är älskad av alla, det är i allfall ett makalöst tryck på lilla scenen i skogen den här kvällen. Kristian ger allt och lite till...men så kommer den där lilla överslags handlingen som jag tycker blev onödig. Upp på scen kommer Sir Kevin Troy...ja det kan ju vara kul men det är bara buskis när han drar av sig brallorna...Ja, Sir Kevin visar hela paketet. Kristian piskor honom med en svart piska...Rätt onödigt. Inget sexigt, inget kul. Inget alls faktiskt.
Blaj.
Men utöver det var det bland det bästa jag sett med Kristian, han brinner på scen och publiken är med. Tjohoiii!
Kollar förbi Timo och ser bara en trött kille. Borta är energin den här kvällen, han sliter det gör han. Ibland blir det nästa gubbrock av det hela.
Fint dock att han när strömmen går kör "Bollen Måste Dö". En hyllningslåt till fotbollslandslaget som skrevs för en tävling på P3. Det är en bra låt, även om man som jag inte gillar fotboll.
Resten är tämligen mediokert den här gången. Men men jag vet att Timo kan bättre. Väldigt mycket bättre. Kanske behöver han bara en paus...Jag gillar dig Timo bara så du vet, men just nu var du inte på topp.
Ex-girl lät roligt på pappret. Tre tjejer från Japan i roliga kläder som smällt ihop all musik som finns och gjort eget. En resa i musiken, fram och tillbaka.
Men jag gillade det inte, det blev för mycket. Allt på en gång, och saker blir ju inte bättre för att det kommer från Japan. Nä, det är inget roligt... Rolig var docj den japanske föråkaren, en snubbe som införd mask gjorde Fantomen på operan i kort kort version. Riktigt roligt faktiskt!
På vägen mot vagen, en väldigt ung tjej ropar:
-Hey, ni går åt fel håll! Det är ju Spiritualized!
Den söta:
- Äh, de är ju gamla.
Punkt.
Dag 3:
My darling You! har utvecklats. Från att ha varit fyllespelningarnas moder och världsbild är de nu ett band som sjunger om företag. Det är många marscher mot företagen, mot det invanda. Vi vill alla gå med i deras tåg. Mot 9 till 5 mentaliteten. För allas rätt att vara den dem är.
Det är uppviglings musik, man vill slås mot alla. Eller mot de tråkiga dagarna, de trista nätterna. Skål!
Men det är klart, det handlar ju fortfarande om fest och fylla. Och så den där fina duetten på slutet. Magiskt igen! De är så söta Klas och Christoffer.
Salty Pirates spelade på Emmaboda förra året, samma tid men på annan scen. Då var bandet ett band, nu märks att medlemmarnas olika projekt tar tid. Vi hittar tex Adam från Almedal på tummor...
Men även om det är lite svajigt (repat lite?) så kan man ju inte skoja bort att de har några grymma låtar. "Shark Attak" är ju fortfarande helt grym! Jons tillbakahållna framtoning gör mig lite rädd, han ser precis så galen ut som texterna är.
Gustav Kjellvander gjorde det enda rätta, spelade in en coverplatta med Rough Bunnies låter. För det är ju så, varenda låt med RB är så där popperfekt. Men tyvärr lyckas inte Anna och Frida alltid få fram det. Men egentligen gör det ju inte ett skit, RB är fantastiska! Jag älskar dem! För när "Dance With Your Shadow" kommer är allt bara så bra som det kan vara. Jag flyger i luften! Årets låt!
Går förbi Archie Bell. Bara för att konstatera att SMK nog inte är så dåliga när allt kommer kring. AB är SMK utan humor.
Slirar förbi Dubbel Organisterna, dvs Bo Hansson (Hansson och Karlsson) och Erik Malmberg (Sagor Och Swing). Visst, det är roligt att se och höra Bosse. Det är roligt att se och höra Erik spela på Hansson Och Kalssons gamla orgel från 60-talet...Men det är inte mer än så. För mycket idoldyrkan. Passar mer hemma på en raggarträff.
The Konki Duet kom jag i kontakt med för något år sedan när jag hörde deras franska Vintagecover "Fade To Gray". Det var ungfär samtidigt som Kent fick utstå massa skit för att de snott hela "Fade To Gray" i sin "FF". Vilket de också gjort... Hursom, det var typ det jag hört av bandet. Nu visade det ju sig att det fanns så mycket mer. Jag får höra vackra drömska låtar, försiktigt spelade. Som för att inte skada instrumenten. De smyger fram varje låt, försöker prata svenska och är bara så där snälla.
Sen fattar jag inte, jag hör så mycket andra låtar som kan vara covers. Men de är totalt omgjorda. Hörde jag Robbie Williams "Come Undome"?
Går över till Xiu Xiu...Nehej du det där var inte min påse. Stökigt och jazzigt. Bara för att man spelar på konstiga sätt är man inte bra, hör ni det!
Sen infaller väntan...Alla går på Shout Out Louds. Men de gjorde mig så besviken på Sticky senast så jag hoppar. Sväljer några mygg och väntar.
Ta en titt på filmen nedan:
Det går liksom inte att förklara Welle:Erdball utan rörliga bilder. Det som från början såg ut som en väldigt konstig bokning, jag menar synth på Indieboda(!), visade sig vara helt perfekt. Kanske den mest visuella spelningen någonsin i Småland.
En grej bara: Från vilken låt har de "lånat" melodin i låten ovan? Jag kommer inte på det...Hjälp mig.
Så var då Emmaboda 2007 över. Det var en väldigt bra festival.
En sista sak bara:
CK, du är en väldigt storsint och bra människa!
Trots att jag råsågat CKs framträdande på Storan förra sommaren kommer killen fram och hälsar. Inga sura miner, inga personliga påhopp på anonyma bloggar. Stora människor tar hurrop och skitkastning med samma inställning: Jag gör det här för att jag måste, jag gör det här för att jag vill.
Så, nu tar alla och går på Klubb Perfekt till hösten. Det är just nämnde CK och Jonk som lovar bjuda på Pop och Elektro på Henriksberg. Som jag skrikigt innan: Första kvällen blir det bla Den Stora Sömnen, så boka upp 7 september redan nu vänner.
Tillsist:
Ni missar väl inte att gå till Pustervik på onsdag va? Jag kommer kolla så att just DU är där!
Jerry Boman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)