John Grant tar oss med brallorna nere. Vi hade hört låtarna på nätet men inte riktigt fattat. De var ju i ärlighetens namn inget superspeciellt. Lite försiktigt sådär.
Sedan satt vi där under gatan, under betongen, och blodet forsade ut i våra ådror. Vi kände värme, vi kände den innerliga känslan av ett sant geni. En röst från den ensamma gatan, från de olycksaligas hemmagård. Så uppriktigt.
Han spelade piano likt ingen på mycket länge spelat piano. Dovt och olycksbådande. Johns förbannelse kommer drabba även oss tänker vi.
Vi satt vidare och fick ett extranummer. Något av det vackraste jag hört, helt acapella. Han förklarar att han inte kan spela piano så snabbt om han ska sjunga med inlevelse. Det är precis det han gör, det är så mycket inlevelse att jag sjunker ner genom stolen.
Jag upplöstes som person när John Grant sjöng. Blev en blöt fläck.
Tillsist:
Det finns en fin intervju med John på Gimme Indie. Där listar han också sin favoritmusik från Sverige. Mycket Abba. Men även Kent på engelska.
Gimme Indie är förövrigt det bästa sedan internet föddes. Eller något i den stilen.
Jerry Boman