Det här är upplevelsen av Jag är inte rädd för mörkret.
Visar inlägg med etikett Kent. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kent. Visa alla inlägg
Skiva: Kent - Jag är inte rädd för mörkret (8/10)
Det här är upplevelsen av Jag är inte rädd för mörkret.
Nytt: Låtar från Psykbunkern!
 |
| Foto: Psykbunkern |
Ett ställe som de senaste åren varit omskrivet och fått legendarstatus är Psykbunkern. Hela vägen sedan 2004 när Kent köpte inspelningsstudion i Örby, tryckte dit både ett 60-kanals mixerbord, kaffemaskiner och PS har Kent-fans önskat sig studiebesök i julklapp.
Nu kan jag berätta att ett litet litet band från Stockholm har fått ta del av allt detta fina! Att de är små kan man förstå när inte deras namn står med på "clientlistan" på studions hemsida.
Kent har löst årskort.
Så kom jag på det, hur hade jag reagerat om Kent släppt Tillbaka till samtiden utan historia? Om det här var ett band som kommit fram just här just nu. Som faktiskt spelade på Bengans, med kasst ljud och en publik som mest stördes i sin jakt på ny musik. Hur hade jag tänkt då? Hur hade jag känt om jag använt det sista på Västtrafiks rabattkort för att få höra Kent?
Precis som skivans namn så vill Jocke och de andra ligga rätt i tiden. Göra avstamp i idag, sätta en fläskig stämpel på tiden.
Det är svulstigt, tänk er scenen när Anna Skipper i "Du är vad du äter" visar deltagarna hur mycket smör de satt i sig under fyra veckor. På bordet ligger ett berg av smör, stort nog för att gömma en familjebil. Tillbaka till samtiden är summan av allt drypande musiksmör som Kent satt i sig under åren. Bilden växer, ljuden blir dyrare och det direkta tilltalet försvinner i dubbelhakorna.
Nu är det ju ändå så att Jocke Berg är en helt fantastisk textförfattare...MEN nu börjar det bli paradi. Det flyter inte på lika smidigt längre, de utvalda orden stoppar upp. Känns sökta på sina ställen. Att börja en skiva med "dom pratar om dig via kortvåg så mycket kommer jag ihåg" är trots allt väldigt snyggt. Sedan går det faktiskt utför, Bergs är trött. Var är hans karakteristiska online:ers? Var finns de där små meningarna som vi älskade att sätta sin signatur längst ner i våra e-brev? Var finns de små små orden som jag kunde tänka mig att tatuera in på underarmen?
Tillbaka till samtiden är en "somna in" skiva för värmeljuspar. Något att slå på under parmiddagen, eller när det är dax att damma av glasskåpets pokaler och bröllopsfoton. En radda sånger som man utan att skämmas kan låta rulla på repeat samtidigt som man stickar sin brorsons vantar. Lagom distraherande musik som passar perfekt till en avig, en rät. Musik som funkar när fokus behöver vara någon annanstans.
Men nu skulle jag försöka tänka mig hur jag hade reagerat om Kent varit ett helt nytt band, ett band som inte spelat i tält och inte släppt hundratusen skivor.
Jag tror jag hade gillat texterna, skrivit något om att de var intressanta och öppna för tolkningar. Kanske hade jag tyckt att Berg kunde slängt bort musiken och siktat in sig på poetryslam, gjort en Emil Jensen och cyklat runt landet. Men istället för Jensens gitarr kunde Berg ha med sig en liten plastig trummaskin och en liten batteridriven förprogramerad synth.
Samtidigt hade jag nog tyckt att Kent var ett band som missade tiden precis, som fast de sprang bara han se dörrarna på vagnen stängas. Ett band som i sin iver att vara här och nu blev omsprungna i samma sekund som de spelade in de första tonerna. För jag kan inte hitta något att hänga upp mig på i tex singellåten "Ingenting". Det är ett månadskort ger en företräde till hela vagnen javisst, men det finns ingen inbyggd spänning som ett nästan slutkört 100-kort ger. Den där lilla delen i ens liv, de få sekunderna när man inte vet om man skall få följa med i dag. De få sekunderna när allt skall avgöras, vingligt gå hem eller härligt försöka hålla sig vaken på nattvagnen hem.
Kent har löst biljett till enorma framgångar, de har satsat allt på ett årskort. Man får några småsköna sittplatser, som i Columbus. Men på det hela taget är spänningen borta, man vet att man måste utnyttja det där dyra årskortet. Att varje dag det närmaste året kommer vara likadan. Sitta på vagnen, jobba, hem på vagnen. Inte ta några risker, inte leva för dagen och köpa små glädjestunder var och varan dag. Tryggt veta att biljettautomatens skärm alltid kommer visa grönt.
En sak är iallafall viktig just den här veckan: de sista 40 sekunderna i låten Sömnen. Hade Kent tagit avstamp i de ljuden, de tankarna, hade det här varit en intressant skiva.
Tillsist:
Ikväll går ni och lyssnar på Jonas Game och i morgon ser ni en intervju med honom på Nyhetsmorgon Göteborg Väst. I kväll börjar det runt 22 på Styrbord Barbord och i morgon runt 09.15 i TV4.
Tillsist2:
Jaha du, nu har det hänt saker med TIAC, nya medlemmar och nya låtar. Så här tyckte jag 2005 på Emmaboda... och det kan jag ju säga, låtarna man hittar nu är bättre bättre bättre!
Klubb Populär är platsen att återupptäcka TIAC på. Lördag är dagen.
Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg
Nya budskap.
Det är fotoförbud under konserter på Konserthuset i Göteborg. Så det blir lite märkligt i dessa tider när man är van vid att varenda människa glider runt med en stor digital systemkamera och tar biler av stans alla band. Eller alla som för den delen tar bilder med mobilen.
Men jag trotsade förbudet och tog en bild ändå, i hemlighet. Du ser resultatet här ovanför. Jag tänkte att det måste väl ändå vara själva bandet det är fotoförbud på? Inte stället?
Gjort är gjort, hoppas inte Neeme Järvi kommer sättandes och sticker sin dirigent pinne i ögat på mig som straff. Eller att hela stråksektionen väcker mig på söndag.
Snabb rundup för er som undrar: Igår spelade Hellsongs tillsammans med 60/40 och delar ur Göteborgssymfonikerna på Konserthuset. De körde hårdrockslåtar. I ny tappning.
Det är rätt kluvet det här med Hellsong. Å ena sidan så gör de ju "bara" covers. På en massa hårdrockshitts. Låtar som varenda kotte har hört om och om igen (då gillar jag ändå inte hårdrock). Det är liksom öppet mål.
Å andra sidan är Harriet, Johan och Kalle übermench när det kommer till att förvalta, omarrangera och plocka fram helt nya djup i de här sönderspelade låtarna. De lägger in egna budskap, förpackar om och gör framförallt dängorna till sina egna.
Ta exemplet med Iron Maidens "Running Free". När orden kommer ur Harriets mun blir det, som hon själv säger det, feministisk gubbrock. Och det är ju helt sant, för med Hellsong kommer orden fram, de tar plats. Budskapet blir till viss de ett annat, ett bättre.
När man gör såna covers är allt förlåtet. Hellsongs har tagit låten till sina hjärtan, levt med den, kramat ur, älskat med den och snurrat runt den. Ut kommer samma låt men men i ett helt nytt sammanhang.
Samma sak med kvällens bästa låt "We're Not Gonna Take It". Den låten blir plötsligt en ordentlig kampsång för alla förtryckta kvinnor, en kampsång mot gatuvåld och en kampsång för Burmas munkar. I Hellsongs version, med vackra stråkar och storslagna långsamma cellostycken, en generations låt. En sång att kasta i ansiktet på kvinnomisshandlare, rakt i nyllet på människor som fortsätter sparka på 16-åriga killar när de ligger ner, en sång att med kraft kasta över de människor som slår munkar med käppar och berövar dem deras värde.
We've Got The Right To Choose And
There Ain't No Way We'll Lose It
This Is Our Life, This Is Our Song
We'll Fight The Powers That Be Just
Don't Pick Our Destiny 'cause
You Don't Know Us, You Don't Belong
oh We're Not Gonna Take It
no, We Ain't Gonna Take It
oh We're Not Gonna Take It Anymore
Jag börjar nästa lipa, det är väldigt starkt. Harriets end of the line-röst raspar sönder hela Stenhammarsalen. Nu får det vara nog! Det är tid att se saker som de är, hur överjävliga folk kan vara. Det är hög tid att stå upp och skrika NEJ!
Det är inget som helst tufft i det där. Originalet med Twisted Sister riktade sig till en generation som möjligtvis stod upp för sin rätt att dricka öl och kasta dart på vardagar istället för att gå i skolan. Här blir budskapet något helt annat. Plötsligt får låten en intelligent inramning.
Skönaste killen på scen är han som gömmer sig bakom slagverken. En krullhårig gemytlig man som spelar lite här och där, alltid på exakt rätt ställe och på exakt rätt instrument. Han spelar på slagverk som jag aldrig har sett och än mindre känner till namnet på och han ser ut som han leker sig fram. Svävar lätt runt bland stänger och pukor. Underbart att se och höra!
Även resten av det utbyggda bandet ger ny tyngd och dynamik. Det är ju trots allt roligare att höra live stråkar än synthstråkar.
Jag har sett Hellsongs några gånger förr, här och här.
Sen kan du ju kolla in mitt tvinslag med dem här...och där hittar du också en två exklusiva "musikvideos"...Bara på Musik Enligt Jerry.
Tillsist:
Skall vi ha en tävling?
Hur lång blir kön till Bengans på tisdag när Kent kommer?
1. Två kvarter.
2. "Ända till Röda sten jag lovar!"
3. Större,längre och oändligt mycket plågsammare än livet självt.
Tillsist2:
Pen Expers meddelar att de nu går in i studion och spelar in sin andra skiva.
Jag längtar redan tills att de kommer ut igen.
23 oktober spelar de på Henriksberg...Fel fel av mig: 20 oktober spelar Pen Expers på Henriksberg...
Tillsist3:
2:a Långatan är bra fin ändå...
Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)