LIVE: Tiger Tape och Widows på Klubb King Kong, Södra Bar

Tom Jerry Boman

Liveklipp: Duvchi på King Kong

Tom Jerry Boman

Liveklipp: Magnus Ekelund på Klubb King Kong, Södra bar

Plötsligt var han precis överallt. Magnus Ekelund spelade in en låt med Jakob Hellman, sjöng duett och skrev låt med Mattias Alkberg, åkte på turné med samme Alkberg och så nu, turné med Hellman. Sen toppar han det hela med att ha en fantastiskt rolig vlogg på Djungeltrumman. Han kommer inte från ingenstans, men kanske är detta det långsammaste och mest ärliga genombrottet vi skådat. För Magnus har kämpat, aldrig gett upp. Från den första lyssningen för över två år sedan har jag varit helt såld och övertygad om styrkan i Ekelunds låtar.

Det hela sitter rösten, en sorgsen desperat röst som samtidigt inte är ett offer. En röst med djupet från hopplösheten, med kraften som bara riktig självkänsla kan ge och rösten skrapad sårig av livet. Till detta Ekelunds extraordinära känsla för poplåtar som man vill knyta näven i luften åt, musik nuddande musikalens bombastsika anslag men utan dess glättiga yttre. Som varje låt vore en egen nationalsång.

Det handlar om orden, beskrivande personliga samtidigt allmänna. Inga krumbukter eller utflykter kring fiktiva känslor, ärligheten och sanningen känns närvarande. I Din jobbigaste vän, en naken betraktelse utifrån, är det samma obehagskänsla som när en person inser att drogerna tagit livet, när mattan rykts bort. Den insikten, hur smärtsam den än må vara, leder till gott. I Din jobbigaste vän gör Magnus upp med sig själv, utan att bli ett offer. Storslaget. Och det är en sådan mening, "jag är din jobbigaste vän", som man undrar varför ingen gjort låt av tidigare. Men det är väl så genier jobbar tänker jag, de hittar det vi andra ser men inte fattar att vi ska ta tillvara på.

Det är roligt att höra hur fler och fler sjunger med, hur många har börjat lyssna. För i Magnus Ekelund har vi en stor artist med förmågan att berätta något om oss. Genom sig själv. Bättre än så blir det inte.

Efter du lyssnat på klippen nedan från igår tycker jag du går in på Spotify och lyssnar på hela skivan Svart Flagg. Blir du inte berörd nu har du inget hjärta.
(missa inte sista klippet där Magnus gör en hjärtskärnade version av Vapnets Ge dom våld) 



Jerry Boman

Fakta: Världens snyggaste gitarr. Punkt.

Jag måste helt enkelt börja här, jag har en hangup på en pryl. Det händer inte så ofta men just den här saken står för en massa bra grejer, den symboliserar en enormt bra låt och en musikvideo som jag tittat sönder. Gitarren heter VOX Phantom och är såklart en likadan som Ian Curtis så spänt håller i videon till Love will tear us apart. (det är väldigt fint att han under hela låten håller fingrarna på det inledande ackordet likt en nervös skolpojke!) Den diamantformade gitarrkroppen är enligt vissa i min närhet helt värdelös, eftersom man inte kan sitta ner och spela. Det kan man ju inte lägga vikt vid när man står inför denna magnifika designfullträff.
Varför i hela världen ska en gitarr vara praktiskt? Det är som att eftersträva cigg som är enkla att hålla, klubbar som har mjuka väggar och cyklar som tar dig till Kina.
Phantom är den snyggaste gitarren jag vet, just den här kvällen ingick den i The Mare:s uppsättning.
Med de orden kan vi fortsätta till livets väsentligheter, The Mare och Iiris Viljanen Trio live på Klubb King Kong.

Film: Avtalet & Prins Eugen

Två av landets bästa band stod på scen i går. Platsen var Södra Teatern i Stockholm och klubben heter King Kong. Så här såg det ut:






Sugen på mer?
-Avtalet-
-Prins Eugen-

Allt som händer på Klubb King Kong hittar du här.

Jerry Boman

Några tecken mer

Nog tänkte du att utmaningen fanns. Att begränsningen gjorde det intressant. Om man kunde säga precis vad man ville säga på 140 tecken, ja då skulle världen öppnas. Vardagen skulle delas med alla, vi skulle komma varandra närmare.
Sedan hände något, alla började prata konstant. De här 140 bokstäverna svämmade över, plötsligt visste alla allt. Eller de trodde att de visste allt, de trodde att de berättat allt. Vardagen blev något man berättade på 140 tecken. Allt annat var old. och gårdag. Istället för att föra människor närmare kom distansen, för vem är det man egentligen lär känna genom dessa flöden. En tillrättalagd person som egentligen inte berättar något.

Erik Halldén har ingen Facebook. Jag gissar att han inte heller använder Twitter. Ändå känner jag Erik väldigt bra tycker jag. Det kanske låter exotiskt 2010, men jag känner Erik via hans sångtexter. Från början var det på engelska men sedan ett tag tillbaka på svenska under namnet Kronprinsen. För även om det är ljug hela tiden, vilken jag starkt misstänker att det inte är, så är sanningen den att Halldén är en stor berättare.



För mig handlar lyrik om att berätta historier precis som de är. Eller precis som man tror att de är. Det svåra sitter i hindret om hur mycket man ska ge ut sig själv och sina vänner. Erik berättar allt. Han letar inte absurditeten, han letar inte efter de där märkliga dagarna som går till historien. Han berättar om…i dag. Eller i går. Eller vilken dag som helst. Jag vill inte använda ordet vanlig, för ingen dag är vanlig.

Kronprinsen är statusuppdateringspop.




Det står några personer bredvid mig när UmiUmi spelar. Blandade kön. Deras gemensamma samtal vill jag inte återge, för det är…nu ska jag säga…riktigt pinsamt. Det tycker, håll i er nu, att UmiUmi aka Anna Berglund "går för långt". Under en kort stund funderar jag på att ge mig in i debatten, man det skulle bara sluta med ilska.

Både i ord och musik får Anna mig att tänka på Edith Södergarn. Något i det svarta, i intensiteten, i detaljerna. Styrkan är genomträngde. "Söder Om Söder" börjar med olycksbådande stråkar och fortsätter med en text om ensamheten. En storslagen text. En gripande text. Ord som utan att döma berättar om tomheten mellan två människor. Söder om söder blir en krigszon, en urblåst skelett av känslor.

Det är bedårande vackert.



Anna Berglund går inte för långt. Hon går precis rätt. Spelar på rätt filer. Uppgivet. Nattens sanningar som de flesta inte vågar tala om. Det är inte skitigt, det är vackert om man som jag har fallenhet för människoöden utanför discobollarna och champagnens ljug.

Det är bedårande vackert.



Tillsist:
Det där var alltså sista Klubb King Kong på Sjöhästen. Men INTE sista Klubb King Kong. De kommer flytta till nytt ställe. Så sitt ner i båten.

Jerry Boman

Legenden är från Norrköping

Jag trivs bäst, onykter. Det är den bästa av alla tillflykter. Jag är inte någon alkoholist, men ibland är bara staden så jävla trist.

Så börjar låten Varulv med Legenden från Norrköping. Rösten spricker, samma uppgivenhet, det-enda-rätta-allt-jag-kan-göra-känsla som i Håkans "Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din". Resten fortsätter med samma verklighets prosa, en tjurrusning av småstad träffar mig. Jag ser framför mig anthemkänslor, knutna nävar i luften när Legenden sätter den här låten live.

Det är smutsigt som fan. Torr betongdamms-smuts blåser rakt ut med de spikade trummorna, blodiga armbågar efter nattens språng, alla måste ha benskydd. Legenden är Mad Max i neonljus. Post-svininfluensa pop när solen gick ner. 28 dagar senare. Ensamma kvar tar de vägen via replokalen istället för att går hem, där barndomens krav och tyllgardiner väntar. De äter hellre grus än ostfralla. De är inte tuffa. De bara är.

Tillsist:

Inte missa sista Klubb King Kong på Sjöhästen på lördag!
Alltså, inte sista King Kong, bara sista på det stället.
Umiumi och Kronprinsen visar att svenska är det enda rätta!

Lyssnar på lite nya Kronprisen låtar som kom seglande. Texterna står inte långt i från Vapnets berättande med bitter eftersmak, bitterhet som något positivt. Det tillsynes vackra som är livet är ändå helt dumt i huvudet. Inbäddat fluffiga karibiska rytmer täcks av realtidspoesi.

Umiumi spelar i samma klass, det är verkligheten. Utan censur. Vackert. Vackert. Kolsvart med självförtroende.

Kommer bli en grym kväll! Kom inte om du är pryd.

Jerry Boman

MAKT!

Hugo skriker i slutet av konserten rakt ut. Som av en händelse. Självklart men med desperation. För det finns en ängslighet, att inte nå ut, att inte bli hörd, att inte bli sedd.

MAKT!

Fyra bokstäver som inte ofta sägs. För de som har den bara har den säger det aldrig och de som borde ha den måste säga till. Makthaverskan, där Hugo spelar gitarr och bas, skall ha makten. Makten över tiden du spenderar på att lyssna på bra musik.



Helgen i Stockholm börjar på Debaser Medis... tydligen är "alla" andra på Florence Valentine varför det är väldigt lite folk i lokalen. Det är både skit-samma och väldigt synd. Det sista för att de då missar Boris och The Jeltsins. För det är ju så att de är de nya Florence. Det är samma känsla som FV i början, innan känslan tog slut och hitte-på-politiken tog över. (det där bygger jag på att Love Antell, som då skall vara väldigt politisk, i en radiointervju inte hade något svar på den enkla frågan om vad han skulle göra om han fick bestämma över världen en dag. Han fick ändå flera minuters betänketid.) Ja, men nu tappade jag tråden,Boris och The Jeltsins är politik ändå, men mer den personliga politiken, den som gör upp med sig själv. Och de har energi som trots den stillastående publiken skvätter.

Jag blir pigg av Boris och The Jeltsins, för de är den finaste mixen av Håkan H, Olle L och skitiga bambabord. De är killen som står upp, kastar knäckemackan med smöret neråt och börjar gå. Slutar inte förrän hela skolan gått med i tåget. De är råttfångaren vi följer. Skillnaden är att det här gänget har ärliga avsikter.

På fredag spelar de på Pustervik, gå dit och älska långfredagen, dansdagen!



Sen var det Franke... Jag såg dem på Storan och först slirade de sig igenom tre låtar, påtagligt nervösa och med dåligt ljud. Men den gången tog det sig. Tyvärr händer inte samma nu. Kanske är det så enkelt att pressen är för stor. Jag förstår inte vad som händer, Franke är ju fantastiska på skivan, den som växt hos mig och tagit storslagna proportioner, men det vill sig liksom inte.

Ner på golvet Franke!. Träng ihop er, var den gemensamma knutna näve ni faktiskt är. Måla världen i svart och låt murbruket spricka. Jag kommer inte överge er.



Lördag och tunnelbanan tar mig till okända marker, Sjöhästen och Klubb King Kong. Bra ställe, dock världen dyraste jordnötter. Men det spelar mindre roll, jag är där för framtiden kommer på besök. Framtiden stavas och låter Makthaverskan... Okej Okej nu kommer vissa vissla och bua, de kommer flagga med BD fanan och hela jävla GBG truddelutterna. Jag låter er hållas, den här gången också. För i sångerskan Maja har Makthaverskan hela världen i sin hand. Hon är den mest desperata, ylande och rakt-på-sak personen du kommer höra det här decenniet.

Som om det nu inte var nog med att jag är där, de hör bön och börjar med att slänga min favoritlåt rakt i ansiktet: German Boy...



Makthaverskan är just nu det viktigaste bandet i Sverige.

Om ni vill kan ni rita en fyrkant runt den meningen. Jag skall försöka förklara.
Det är kris i landet, det gör ont att läsa om vardagen. Unga, gamla och alla däremellan får slag på slag. Folk mister jobbet, de förlorar sina sparpengar, själens sol verkar ha tagit semester för gott.
Makthaverskan fångar kirurgkänsligt tidens anda. Hela luften dryper av cynism och tångstankar. Majas röst säger precis det vi alla tycker, det är ett helvete just nu. Makthaverskan ger oss inte en flykt bort. De knuffar oss rakt in i draken gap. Tuggar sönder vårt hopp om att det går över, sliter bort plåstret utan förvarning, fyller glaset med vinäger. Makthaverskan är hela landets glasbit i naivitetens kyckling. Vi får vad vi förtjänar för att vi gått runt i lyckorus allt för länge. Klipp ut, knyt handen i fickan och försök inte härda ut. Det kommer bli värre.

Makthaverskan är just nu det viktigaste bandet i Sverige.

MAKT!

Makthaverskan spelar på Diamond Dogs på söndag... Du vet vad du skall göra. På allvar.

Tillsist:
Eterlysning! Det har bandet spelade i tunnelbanan i lördags natt, vid Slussen...



Vet du vad de heter? Hör av dig!
Skönt tilltag! Jag skulle fråga vilka de var men så kom den där underjordsvagnen och jag missade tillfället.

Jerry Boman