Live: Dial M for Murder och Let´s say we did på Heaven up here

Tom Jerry Boman

Liveklipp: Sibille Attar på Landet

Det går ett rykte på stan att jag ska ha snäst av Sibille Attar en gång i tidernas begynnelse när hon var snäll och påpekade min fina blomma på kavajen. Själv vet jag inte om detta är sant, men jag bäddar in mig i ett berg av skämskuddar. För är det någon som jag inte skulle vilja snäsa av är det just Sibille. Hon verkar vara en sådan där person välden kan snurra runt, som sprider ljus och gör oss andra lite bättre. Att snäsa av henne säger kanske allt om mig, jag vet inte, men det här är en offentlig ursäkt.

Jag såg henne i The Tourettes på Parklife 2005, förmodligen fler gånger, sen var hon där när [ingenting] spelade under bron utomhus vid Strand, den gången fyllde hon en låt helt själv. För det är just fyllandet hon är bra på. Sibille tar över, luften tar slut runt henne, men precis som äventyrare som varit nära döden på något berg vittnar om hur de när de vet de ska dö upplever ett stort lugn, upplever man lugnet när luften tar slut runt Sibille. Det är helt ok att ge henne allt, för i den oändliga sorgen hennes röst bär, det livet, ger så mycket tillbaka.

Liveklipp: Jerry skriker och de Montevert spelar Shoreline

Jag spelade skivor med Maja Thorén (Le Muhr) på Landet i fredags. Cosy Den hade fixat fin fin fest och på scen stod Maybe Sucks och de Montevert. Från båset blev det nytt och osläppt med Matti Alkberg, Le Muhr och Pasadena. Även en del tokfärska låtar med Lovisa Negga, Invasionen och LCTRISC. Vi hade trevligt hoppas ni också hade det!

Håller mig från att skriva så mycket om saker man själv är involverad i men filmer blev det såklart. Eftersom jag korade de Monteverts Broder Daniel-cover till sommarens bästa så ville jag såklart höra den igen… då finns det inget annat sätt än att skrika "Spela Shoreline!".
Titta, lyssna och njut... ja, det är jag som skriker i början.



Maybe Sucks spelade också, det var bra. Riktigt bra röst! Blir fler lyssningar!



Som en liten bonus kommer här en film till med de Montevert:



Jerry Boman

Liveklipp: Prins Eugen på Landet

Prins Eugen svettades och spelade fin fin pop på Landet igår. Typ så här jävla bra var det:



Jerry Boman

Film: Prinsen i mörker

Man kan ju undra hur svårt det är att ha lampor... Prins Eugen heter bandet platsen är Landet igår.



Jerry Boman

Nytt: LeMuhr spelar in nytt

14:29: Jag lyssnar på nya demolåtar med LeMuhr och det låter jävligt bra! Texterna är bland det bästa jag hört, musiken är uppdaterad, men ändå bakåtblickande. Som vanligt beskriver de ett livet precisare än någon annan. Mitt liv. Många har varit kallade att berätta om popluggarnas, de smala jeansens och pinnsamlarnas liv, ingen gör det lika insiktsfullt som LeMuhr. Det är skitigt, det är dekadent och det är fan precis lika tragiskt som verkligheten. 10 av 10 poäng!
Nu sätter jag mig och väntar på ny skiva, nya spelningar och vet att välden kommer bli så mycket bättre.

20:00: Jag stalkar Prins Eugen när de spelar på Landet i kväll. Snart borde jag faktiskt få del av bandölen efter all support…

Dynget runt: Mitt i allt detta släpper Kapten Hurricane sin skiva Dalsländskt kokain på Spotify!

Jerry Boman

Joy Divison är från Brooklyn

Share|

Landet är den mörka årstidens hydda. Huset är precis så varmt man önskar ha det när löven faller likt JJ-hajpen, när kalla vindar och sommarminnen samsas på huden. Denna kväll var jag inbjuden av Klubb Heimat att spela skivor i fyra timmar. Jag älskar det! Helt själv i fyra timmar, ingen som stör, ingen som önskar något (det är ju ändå en riktig klubb) och bara bara jag som bestämmer. Jag körde svenskpunk-popuri, Göteborgshyllningar och jag spelade låtar från världens bästa soundtrack. (Välkommen till festen-skivan slår Fucking Åmål-skivan).

Men nu skulle inte det här handla om mig, det skulle handla om de två band som spelade.

Inga droger funkar längre

Det är jobbigt att inte vara hajp i det här landet. Det är inte lätt att vara glad tjej som sjunger välskrivna poplåtar på engelska. Som ingen hört och som ingen bryr sig om, när inte rätt manlig recensent har satt sitt ”OK”-klistermärke på det hela. Det är fan inte lätt när de flesta inte har ett uns av nyfikenhet i venerna, inte ens en lördag när stan faktiskt inte bjuder på så mycket livekonkurrens. Det är inte lätt att vara en utomjording med speciella talanger.

Morgon i synthrike

Kort och gott: Landet är fortfarande nästan det härligaste stället i stan. Skönt att hänga där.

Klubben Rah! Rah! Replica är döpt efter en Bikini Kill-sång, de spelar bara kvinnor i högtalarna, det är kvinnor i djbåset och det är kvinnor på scen. Ja, just det, det är mest kvinnor i publiken också. Exakt som det är på andra klubbar, fast tvärt om. För på killklubbarna går det bara killar… eller nä, så går det inte till. Men det är ett verkligt märkligt fenomen, jag gillar den här typen av klubbar, det är fortfarande för jävla mycket slentriansnubbar på klubbar och på scener. Jag tycker alla klubbsnubbs borde gå på Rah! Rah! Replica minst två tre gånger per år.
Men nu lämnar vi politiken.

Stalking Marcel är fyra unga människor som gör musik. De har inte riktigt hittat hem än, det låter New Order på bas, Broder Daniel på gitarr och punk på trummorna. I sångerskan Alva har de en gudabenådad röst, när hon tar i och använder hela rösten står tiden still. Herregud, jag blir rädd på riktigt! Mycket mycket bra!
Jag tror att de här fyra kommer hitta sitt musikaliska hem, det är väldigt nära ibland och då kommer vi stå där med hakan nere. Nu pekar det lite åt alla håll. Men som sagt, har man en sångerska som Alva kan va fan som helst hända!

Den mesta synthmusik bygger på att maskinerna regerar, oscillatorerna får jobba och det är därifrån man bygger sitt kungarike. Me and Skinny Joon har gjort tvärt om och resultatet är häpnadsväckande vackert. Evelina Hägglund och Ida Lindberg är nästan en akustisk synthduo, för trots att all musik bygger på maskinerna så är det rösterna som står i fokus. När de i nästan alla låtarna låter deras perfekt synkade röster ta över blir det himlastormande stämsång!

Det är litet och sprött, ett lätt papper som viftar runt i vårvindarna över Telefonplan. Me and Skinny Joon är morgonen. En stilla stund för sig själv, du hör dig själv andas och fan i mig, det kommer bli en grym dag. Långsamt, försiktigt lättar diset, figurer blir tydligare och du ser vykort från Island. Ta några steg och vinterns grus är borta. Tunnelbanan har inte börjat gå, du hör spärrens tickande klocka, en påminnelse om att någon övervakar dig. Bländas av solen, kastas hårt mot stålet. Mjuka sulor mot hård klinkers. Du är ensam. Det är vackert.

Me and Skinny Joon kommer vara med mig när jag tidiga sommarmorgnar cyklar alldeles för fort genom ett sovande Stockholm. De kommer vara med mig ner för Katarinavägen, när jag rundar huset vid Södermalmstorg och hela Strömmen reser sig till höger, som för att berätta att det är en jävla fin stad.

Jerry Boman

UPPDATERAT: JJ på Landet

Svett i tre delar.







Sinnessjukt mycket folk!

UPPDATERAT:
Det frågas om vad jag tyckte. Det måste man ju såklart lyssna på, smeka bloggbesökarna medhårs. Jag är ju så förbannat bra på det.
Så, här kommer det, mina innersta tankar om JJ på Landet den 23 september 2009. Tag i bejakande att jag vänder ut och in på mitt hjärta här, jag låter orden flöda fritt till er glädje.

_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________ _____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________

Tillsist:
Makthaverskan, bästa Makthaverskan, spelar på Debaser Slussen på lördag.
Jerry Boman

Världen är video

Det finns upplevelser som man inte riktigt kan sätta ord på, händelser som inte i efterhand går att beskriva för någon som inte var där. Det handlar inte så mycket om du är bra eller dålig på att uttrycka dig i ord, några saker går faktiskt inte att förklara.

Idag blir det därför två olika videoklipp där det på båda ställena händer saker som är långt mycket tråkigare att försöka förklara i text.

Först ut är Samtidigt Som i ett kök. Ja, du ser hur tråkigt låter inte det när jag skriver det. Men titta på klippet jag filmade nedan. Kom sedan inte med något argument om varför en videosnutt inte kan få dig till tårar. Väldigt väldigt vackert och helt obeskrivbart.



Nästa klipp kommer från Cosy Den 5 år-kvällen på Landet i tisdags. Ni vet, jag spelade skivor och det var hela 4 band som körde live. Mycket kul! Lite mer längre ner.
I det här klippet ser vi då Varannan Vatten förstärkta av Kajsa Grytt (Tant Strul), Ulrika Mild (Compute) och Frida Herchenröther (Tikkle Me). Låten de kör är Computes "Dance with me". En låt som är äldre än Youtube men som fortfarande känns helt här och nu.
Nä, det går faktiskt inte att beskriva hur jävla bra det där är. Och hur glad jag blev när de körde igång!




Det var alltså fyra band som spelade på det helt överfulla och tokvarma Landet i tisdags. Det blir en kort liten sammanfattning om vad som hände med de andra tre, jag spelade mest skivor som sagt:



The Honeydrips
Jag får aldrig kläm på Mikael Carlssons enmansprojekt. Det är nya intryck varje gång. Men en sak är säker, det är alltid svinbra. Melodier som verkar komma från den där platsen ovan molnen, sedan på med små finurliga texter. Bäst är faktiskt som vanligt "Åh, Karolin". En svensk popklassiker som kommer överleva oss alla. Taubeklass på den!
Någonstans känner jag att det är Mikael som kommer rädda den lilla popen. Han kommer tillslut ensam stå för kvalité utanför de upptrampade radiostigarna.



Compute
För runt fem-sex år sedan såg jag Compute för första gången, du liknade jag henne vid Robot. Sedan dess har det varit åtskilliga gånger jag sett denna ofrivilligt gömda synthpoppärla. Nu har hon nytt material igen (ny skiva kom i april) och det är numera mer komplex musik. Hitkänslan finns kvar, men det är mer ljud, snyggare ljud. Det hoppiga/studsiga är tillviss del utbytt mot svalare tillbakalutade tongångar. Ulrika är gjord för att bli stjärna. Precis som Emmon är hon så cool att jag, och förmodligen alla andra mesiga poppojkar och popflickor, är lite rädda för henne.



Steso Songs
Karolina Stenström alltså. Karolina, vad gör du med mig? Ett piano och en sorgsen röst, ett hål i verkligheten och jag blir helt uppslukad. Igen. Varje gång. Steso Songs är ett fyrverkeri som aldrig får explodera, i den meningen att det aldrig ska explodera. Steso Songs är all uppbyggd frustration kanaliserad till några enkla pianomelodier. Jag känner mig så fånig, så dum. Rummet försvinner, som det bara gör när riktigt stora saker händer. Tiden försvinner, spelade du i en timme? Tre? Eller kanske hundra?
Här bokade Cosy Den in ett riktigt geni. En ensam själ som satte hela stället i trans. Var det bara jag men nog fan pratade folk lite mindre under en halvtimme? Nog lyste lamporna lite svagare? Nog fan var ljudet strået vassare och mer genomträngande än under resten av kvällen? Karolina kom med mörkret som lyste upp hela Landet.


Jag spelade alltså skivor under kvällen, någon satte temat som helt enkelt var "Endast kvinnor på sång". Och det här med spela skivor kommer jag aldrig mer göra, Ipod är det enda rätta tack!

Hitta mer info om hela Cosy Den 5 år-festivalen på Facebook. Jag vet att det finns platser kvar ikväll och på fredag...

Tillsist:
På tal om video, här kommer en fin "live"-video inspelad i en bastu! Bra!



Mer Alibi Tom hittar du på Myspace.

Tillsist2:
Glöm inte The tram sessions! Musik på spårvagnen, nu med över 30 klipp! Makalöst!

Tillsist3:
Titta gärna in på min sida på Youtube, just nu över 240 klipp på allt från Johan Hedbergs första spelning, via intervjuer med Timo, fina snack med Anna Järvinen och Hajen till små klipp från Cosy Den klubbar. Jag lovar, det kommer fler intervjuer. Vem vill du se?

Jerry Boman