The Nobel Art Of Repa.

Gång efter annan spirar det upp härliga småband som snyggt ställer undan 29 kronors ölen och bestämt hävdar att "repa är för idioter". De hasplar ur sig saker som "äh, vi bara kör och så blir det bra" samt "riktig musik behöver man inte öva på". Sen ställer sig samma band på scen och plötsligt ser man inövade moves och allt är så härligt förutbestämt. Klart som fan att bandet repat, de har repat sönder varenda ledig sekund, dödat förhållanden och tappat bort alla sina vänner. Bara för att se så där härligt "repa är för idioter" ut på scen.

McCloud Zicmuse aka Le Ton Mité gillar jag. Han gör underfundiga sånger, vackra melodier och verkar vara en helt igenom trevlig person. Det var för nästan exakt ett år sedan jag fick möta honom på Café Publik. Det var vackert och bara väldigt fint.

När nu LTM är tillbaka så ser det i bibliotekets hörsal, stans bästa arrangör Koloni aka Christian Pallin står bakom det hela. Jag har en beef med inlämningsdesken på Stadsbiblioteket, jag har klippt sönder mitt lånekort under dramatiska former i foajén, så att stega in där känns lite knepigt. Men hörsalen är mysig... så där mysig som nu en kommunalt inredd hörsal kan vara. Nåväl, skit samma, LTM är där och den här gången har han med sig ett gäng för honom helt nya musiker. Tydligen är det så att LTM reser runt och träffar då såklart folk, människor som han bjuder in till sitt "band" och så sätter man upp en konsert några dagar senare.

"Repa är för idioter".

Ja, ni fattar, de här har inte haft en chans att spela ihop sig. På riktigt. Det skulle kunna vara charmigt men nä, det blir lite för knepigt. Alla försöker men McCloud Zicmuse kastar ut sina nyfunna vänner på allt för svåra uppdrag. Inte för att dessa musiker är dåliga, många känner man igen från andra band i stan, utan för att de helt enkelt inte får chansen. Studtals är det väldigt rörigt.



Roligt är dock konceptet med att man spelar till små kortfilmer. LTM har med sig en hög med små filmer och till dem spelar bandet alltså live. På så sätt blir filmupplevelsen en helt unik händelse, för trots att vi ser samma bilder som de i tex Norge kommer se så får vi ett helt unik soundtrack. Det skapar nya bilder i våra huvuden, bilder som bara finns i bibliotekets hörsal en torsdag i mars.

Men på det stora hela är det ingen rolig upplevelse, det är för mycket.

För hur rolig kan en konsert vara när det absolut roligaste är en äldre spansktalande man i publiken som hela tiden reser sig upp och frenetiskt letar efter sin plånbok, samt utstöter små ord på spanska?

Nu vill jag se ett band som spelat ihop, som supit sig tillbaka till stenåldern ihop och som delat lokal ihop så länge att deras lemmar vuxit samman. Men som inleder spelningen med "alltså, vi har inte hunnit repa så mycket i år..."

Jerry Boman

Jorden runt med hund.

Igår reste jag runt planeten.
Jetfart mellan platser och känslor, håret på ända i fartvinden.
Trots att det rörde sig om så vitt skilda platser som en replokal i Detroit, en tunnelbanestation i Paris och en agaveslänt i Mexiko så har de en sak gemensamt: hundar.

Christian Pallin gör i Koloni stor kulturgärning. Han borde få något form av stipendium från Göteborgs stad, för sin outröttliga mission att sprida musik i alla dess former till stadens invånare. Att grabben sedan helt verkar sakna ekonomiska intressen, det mesta verkar han fixa genom devisen "går det inte back går det bra", gör att vi får se/höra fler bra band än vi egentligen förtjänar.

Den här kvällen var platsen för Koloni Café Publik på Andra Lång. Cafét har numera byggt om och får servera öl. Ölen är bra, ombyggnaden ...så där. Toaletterna innehar titeln "Sveriges minsta", men det spelar ju egentligen ingen roll, då går det ju in fler trevliga människor på haket.



Nåväl, först ut den här kvällen är tre snubbar. Två elgitarrer och trummset.
Breezy Day’s Band från San Francisco låter strait out of replokalen under en bro i Detroit, det är ett jävla liv. Helt osammanhängande dundrar hela stans bilindustri förbi och killarna måste föra väsen för att höras. Likt en skara vildhundar rusar de skitiga gator fram och väcker alla i vårt kvarter med sin kastrullorkester armé.

Nä, BDB tilltalar inte mig alls. Det är för mycket av allt, det är för mycket nonsens. Jag lägger ingen värdering i vad de gör men för mig hade de lika gärna kunnat stanna hemma.



Annat är det då med Le ton mité, bestående av McCloud Zicmuse. Han sjunger på franska trots att han bor i Amerika och det där med franskan gör att man förflyttas ner i Metron, till rummen där det ekar fint. Hundarna gnyr, pockar på uppmärksamhet innan de lägger sig fint bredvid den ensamme artisten. McCloud leverarar den här kvällen sina melodier på elgitarr, ibland kör han helt acapella. Då blir det extra vackert och vi sjunger med honom. Tror att de förarlösa franska tunnelbanetågen saktar ner och låter sina passagerare ta del av Le ton mité.

På det stora hela är det väldigt vackert, ensamt sorgset och platsar perfekt in i Café Publiks nya kakel inredning. De hade kunnat vara en film av Jacques Tati. McCloud verkar vara en genuin person. En vandrande individ som blir en institution där nere i underjorden, dit endast tänkare flyr.



Sist ut på golvet är L’Ocelle mare, som är Thomas Bonvalet.
Plötsligt är det ökenvandring, damm och kaktusar. Sega vapen i värmen, vattnet är slut och hundarna vädrar människokött. Sista baren har sedan länge försvunnit i horisonten och nu breder det stora allvaret ut sig framför våra fötter.
En flykting på väg bort från sheriffen med diamanterna i fickan. Han vill klara det, han vill vinna den här kampen. Han vill komma hem till flickan och ta henne till paradiset.

Tyvärr håller det på för länge, på tok för länge. Han kommer aldrig fram, sanden tar aldrig slut och de få saker som finns att fästa blicken på drunknar i en sandstorm. Allt slutar med en kvav känsla om att det aldrig blir färdigt, nummer ett är för likt nummer två och trean låter exakt likadant.
Thomas bör sitta på bibliotek och spela. För nu försvinner hans bländade gitarrspel bort och hittar inte sin publik. Vi är inte tillräckligt koncentrerade.
Det bör man vara om man är fast mitt i en öken.

Tillsist:
Missa inte att bläddra ner på den här bloggen och lyssna på intervjun med Helena Jäderberg från Storan aktuella Görans Pension. Ikväll kan du, du och du lyssna på dem och Grand State Parade på Klubb Populär.
Ses där vänner!

Jerry Boman