Nygammalt slash gammalt

Om man gjort en massa spelningar ställs man inför ett problem. Speciellt om man ofta gör spelningar där det kanske inte är tusentals personer i publiken. Ska man ge folk precis det som de vill ha, eller ska man vara fri och göra precis det man vill. Det sista är ju väldigt våghalsigt. Folk kan tro att man är dum i huvudet och undra vad man håller på med. Om man å andra sidan ger folk precis det som de vill ha så kan det lätt bli tråkigt. Det gäller att pricka in den exakta tiden för att göra det man alltid gjort, annars faller allt och det blir svårt att resa upp det igen.

Årets felbokning.

Nu hoppade ni till framför datorn! Att gå ut och skrika om felbokningar kan vara farligt, någon kan bli ledsen. Jag känner att jag får lägga ut orden och förklara mig.
Det var ingen felbokning, det var en jättebra bokning. Såklart.
Det är ju inte lätt att veta att Lisa Pedersen gått från Singer-songwritervisa till discovisor. Det är en omgörning som är stor. Men väldigt väldigt bra.
Tyvärr så är den lilla scenen på Hängmattan, med sittade publik, helt fel.

Lisa Pedersen skall stå på en klubbscen numera. Så är det bara. Det är dans mer än kafferep.
Det är modigt som fan det Lisa Har gjort, hon har stöpt om sig själv. Utan att ta bort allt. Låtarna är mer dansanta, lyssna på Left Aside här ovan tex. En låt som jag inte förstår varför den inte är större än den är! I grunden är det en perfekt poplåt. Nu är den då omgjord till en klubbhit! Strålande!

Det är en farlig linje att gå på, att lägga fokus på dansen. Det kan lätt bli så att man tar sina låtar och lägger på ett beat, and thats it. Inte här. Left Aside är en ny låt. Jag skulle vilja säga att den är inspirerad av den gamla varianten med stillsamt piano. Det är inte en remix, det är en ny låt.

Men helt har Lisa inte lämnat det gamla bakom sig, sist kommer en tät Drowning. Med bara piano och Pedersen bättre än någonsin. Håret reser sig på armarna, det är en makalöst vacker kärleksång. Även om den är sorglig. Hopplös.
Även där här vi en låt som jag inte riktigt förstår varför den är större. Om man klarar av att göra en sådan låt betydelsefull på ett lojt café (även om det var mycket folk) då klarar man av va fan som helst!

Lisa Pedersen har i och med detta tagit ett stort steg mot genomslaget. Jag sätter allt på det.
Håll ut Lisa, snart kommer alla fatta att du skall stå på betydligt större scen än det här.

Plus för bandet. Mycket bra.

Shit vad smörigt det här blev, men jag gillar verkligen Lisas musik. Det finns något där som är vackert och ledsamt på samma gång. Likt att gå hem en morgon och haft världens bästa natt, men med tanken om att det aldrig kommer upprepas.

Den lilla kvällen började med Kurbits & Röttjut… Jag kan bara säga så här, i sina bästa stunder är det nära Save Me Robin Bobby. Det är samhälle, miljö och viktigt. Och det är bra. Men det finns ett stort minus, Robert. Ja, han kanske kan skriva texter man han kan inte framföra dem. Matilda däremot är i en klass för sig. Sätt henne att sjunga allt! Då har vi en ny artist att älska! Väldigt bra!

Jerry Boman

A-R-V-I-D

Det kommer mer text senare...men:

Arvid. Arvid. ARVID!
Snart är du Arvid med hela svenska folket. Vilken debut! Vilka låtar!
Jag rös mig igenom hela spelningen...
En stjärna föddes. Låter larvigt och Idol men här var det på riktigt. Arvid har på allvar alla möjligheter att bli en klassiker. "I dina ögon" är låten som varenda svensk synthakt försökt att göra sedan 85.
Jag fick vara med när Arvid stod på scen första gången. Stort.

Tillsist:
Kolla i dagens (lördag) GP, helsida med Frida Sundemo! På onsdag har hon som sagt premiärspelning på Allears klubb på Sticky. Inte missa!
Lisa Pedersen och Children Come On spelar också, jag och Tobbe från Irene spelar skivor. Det kommer bli mys och akustiskt.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

En natt i Rådanefors.

Den här sommaren är det festivaler i varje hörn, nya fina festivaler. Varenda person med lite jävlar anamma fixar festival. Och det ser jag som bara bra, mer musik och mer häng.
Just den här festivalen utspelade sig i Rådanefors, ett minisamhälle i Dalsland som är känt för...inte vet jag! Hursomhelst, jag åkte till idrottsplatsen i nämnda by och fick under en natt uppleva ett mirakel, ett felplacerat band och en herrans massa känslor från scen. Välkomna till Kräftskivefestivalen!

Festivalen är egentligen en kräftskiva, fast dylika är ju för vuxna så festfixarna hade plockat fram lite högtalare, en scen samt bokat in några band de gillade.



Först fram var Emanuel Blume.
Nu går det liksom inte att undvika att prata Winnerbäck...MEN Emanuel är långt mycket roligare, mer politisk och det hela blir på håret stand up. Han sjunger långa låtar, stora berättelser och spelar gitarr som en Gud. Jag står flera gånger med hakan nere för jag grunnar på när killens gummifingar skall gå av...
Jag gillar Emanuel, han är förmodligen inte tuff någonstans i stan men han fick hela publiken att skratta flera gånger och varenda låt stampade igång oss. Det var taktfast i någon form av hittighet. Om du tar och lyssnar på Winnerbäcks första två skivor så fattar du.
Har Blume då något eget? Jag vill ställa frågan så här: Har någon berättande politisk vissångare något eget?



När nästa artist stegar upp på scen vet vi inte alls vad som väntar. Vi vet inte hur utvalda vi är, ur exklusivt det här kommer att kännas om ett år.
För att få lyssna på Lisa Pedersen i en sportstuga i Dalsland kommer aldrig hända igen. Hon kommer ta Sverige med storm, och permanent sätta sig på betydligt större scener.
Lisa sjunger rakt in i våra hjärtan, hon river runt och skapar stora känslor. Hennes röst hörs långt ut i skogen, den är stor och liten på en och samma gång. När "Left Aside" börjar, med Lisa på melodica, vet jag att det här är en av årets magiska ögonblick. En stund när världen helt stannar upp, när tunnelseendet tar över. När de enda på kroppen som fungerar är öronen.
Det är knäpp tyst i lokalen. "Left Aside" är en sån där låt som bara kommer att vara här förevigt. Som aldrig kommer lämna oss.
Det är så vackert att stjärnorna gråter, månen lämnar in och den stora svarta skogen utanför kan inget göra.
Oroa dig inte för att du missade det här ögonblicket i Svensk musikhistoria, Lisa Pedersen kommer garanterat spela precis överallt inom kort. Och då skall du INTE stanna hemma.
(se min intervju med Lisa här, och lyssna på Left Aside här)





Little Green är banjo, ståbas och gitarr. Det är den gamla tidens kalas, när man gick till lador och drack sprit. När det var knytnävsslagsmål man halkade på koskit.
En sak som förklarar allt: bandet är i final i Country-SM...
Men det är klart, jag erkänner det här är inte min del av stan, men man blir lite varm i hjärtat. Det är rörande på något skumt sätt. Men jag lämnar det där, för det är inte så skoj egentligen.



Några saker känner man bara på sig. Som att det alltid är sol på första arbetsdagen efter semestern, som att det aldrig är snö på julafton och att nyårsfesten aldrig blir så kul som man tror. Andra saker som man känner i magen är att Kapten Hurricane skulle vara grymma live, att det inspelade viskade om att det inte kom till sin rätt.
Jag tycker Kaptenen skall beläggas med inspelningsförbud, eller bara tillåtas spela in livespelningar. För live bryter det här av varenda ben i kroppen! Det är hjärtat på utsidan! Christian har en perfekt röst för ändamålet, han är David Urvitz som druckit för mycket. Han är killen som kommit hem ensam ytterligare en kväll och som sätter sig vid pianot och bara låter känslorna flöda. Hela härligheten svajar men det gör inte det minsta. För vem kan gå rakt när världen lutar?






När några band ställer sig på scen anpassar de sig till rådande fysiska förutsättningar direkt. Det kan vara bra och det kan vara dåligt. Bra för att publiken inte förväntar sig något annat och dåligt för att publiken blir besviken.
The Movers anpassar sig inte till den lilla lokalen, till den lila scen. De drar på som om de stod på himmelens största scen. Det kan ju vara bra om det inte vore för att vi tvingas ut, det blir faktiskt lite för högt och lite för mycket. Ljudnivån sjunker något efter en stund men bandet tar lika stor plats ändå. Det skapas en distans som inte finns och...nä, det där funkar inte riktigt. Det uppkommer ingen magi, ingen närhet ingen känsla.

Natten går vidare och jag kryper framåt morgonen mycket nöjd in i mitt tält.

Festivalen fortsatte utan mig under lördagen. Jag valde att åka hem. Så kan det vara ibland. Men jag är övertygad om att lördagen var lika bra som fredagen.

Tack till er som fixade den här festivalen, ni är hjältar!

Tillsist:
Hästpojken på lördag!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Stor scen eller liten scen.

Kulturkalaset har missat en viktig fråga: Skall vi ha kalas för folket eller av folket?
Som det ser ut nu är det för folket och det är väl trevligt i sig. Att någon fixar med kalas.
Men när inte folket är med på noterna så blir det ett tomt skal. Kultur kan bara komma underifrån tyvärr. I alla fall om den skall vara bra kultur.



För nästan precis ett år sedan såg jag Detektivbyrån på Kellys. Att säga att det var mycket folk är att överdriva...nu är läget ett annat. Allt har gått fort fort för pojkarna från Värmland (ja, jag vet de bor i Göteborg nu). Alla har tagit deras instrumentala skogsromantiska analoga elektroniska pop till sina hjärtan. Vart de än spelar charmar de brallorna av alla. Anders Flanders har gjort dragspelandet hippt, Martin Molin har gjort xylofon till ett soloinstrument och Jon Nils Emanuel Ekström har gjort saxen till en del av rytmik sektionen. (just saxen var den här gången utbytt mot en stor häcksax...större scen större sax typ)

Det är faktiskt roligt att se att just allt det här här gjort bandet bättre! Ja, det är ju inte världens drag den här blåsiga kvällen men det hade väl ingen väntat sig. Jag menar, det är lite elakt att sätta de här tre på en jättescen mitt på förkvällen... och det är väl där som det brister. DB skall man uppleva nära. Deras musik verkar inte trivas där långt uppe på den stora scen, även om de rent musikaliskt och "framförandemässigt" är hur bra som helt, så klickar inte den där kicken in.



Jag önskar att den här Kulturfestivalen tänkt lite, hade de bara funnits lite mer mindre scen så hade många band kommit mer till sin rätt. Stort är inte alltid bra. Jag vill ha trängsel och DB på samma nivå som publiken. Jag tror mig veta att DB också hade tyckt att det var var bättre.

Kolla in förra inlägget för lite rörliga bilder från spelningen...



Närmare var det då på iDEAL och Konsthallens Warm up på torsdagskvällen. Det hela utspelar sig på Götaplatsen, bakom den gigantiskascenen uppe på terassen. Lite platser att sitta på, massa ballonger och så Surplus People på scen.

SP är tre personer som gör helt underbar musik, det är som att släppa på alla fördämningar. Som alla världens makter samtidigt fyrat av sina gevär, fast de var laddade med vattenballonger. Det är dansant javisst, det är också avigt på en gång. Magdalena Ågren skriker som vanligt i sin megafon, Petra Kiiskinen gör snygga ljud och slingor på sin orgel och Helena Engarås lirar bas som ingen annan.

Jag blir på så otroligt bra humör varje gång jag ser SP! Det liksom förlöser en massa positiv energi bara genom att finnas.

Jag har hört folk tala illa om SP. Det förstår jag mig inte på. För det finns inget illa att tala om, det är nog bara det att de här tre genierna är lite framför oss. Och kommer altid att vara. Det är bara att suga i sig och vara jäkligt glad att man får vara på plats och i närheten när musiken drabbar.



Och just här på terassen, bakom den stora officiella scenen, hittar man det riktiga Göteborg. Det där som även det här kalaset missat, det där som susar runt i staden utan att någon riktigt vet vem som håller i trådarna. Jag vet inte om det skulle gå att få in mer av det här under kalasets stora svenneparaply. Det kanske är lika bra att det får hålla till där bakom scenen...men se nu till att gå dit ikväll!
Klockan 17.00 börjar det och ikväll spelar fantastiska Wildbirds & Peacedrums. Fan ta dig om du missar det!

Själv åker jag mot Dalsland och Kräftskivefestivalen....


Tillsist:
Missa INTE Lisa Pedersen på Lilla Bommen klockan 12.00 på Lördag, missa inte heller Navid på samma scen klockan 19.00. Och missa inte heller Irene på Kungstorget klockan 16.30 på söndag...

Tillsist2:

Joserusåatt, det är bra tryck när kockar lagar mat inför publik på Kungstorget.

Kocken säger: -Någon i publiken som vill smaka?

Två av tre i publiken reser på sig....och går!

Jo du.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Snack om jämnstäldhet.

Om man skall snacka jämställdhet inom musiken så ska man snacka med Lisa Pedersen. Förutom att hon imorgon lördag skall spela trummor med "Maud Lindström & Nåt för alla" här på Hultsfred, så har om också en solo karriär på gång (bland annat som förband åt David Urvitz) och sist men inte minst är hon inblandad i 50/50 projektet i Göteborg. Det sista är till för att inspirera tjejer att lira mer musik och som jobbar stenhårt för en jämställd musikbransch. Om jag fått bestämma hade 50/50 fått alla pengar som finns.


(även om det inte är startbild på klippen så funkar de att spela upp...annars är det bara att återkomma om en stund...)

I morgon lördag spelar också The Bombettes, ett bra bra bra rockband från Umeå. Jag tvingade upp dem ur bakfyllan för att snacka jämställdhet.
Först frågade jag hur de tänker när de hör att Hultsfredsfestivalen har mindre än 30 % kvinnliga band, trots att samhället består av 50% kvinnor...






Vad tycker du? Hör av dig, skall vi kvotera in kvinnliga musiker på festivalerna? Är det här ett problem överhuvud taget?
Dra iväg ett ebrev: jerry.boman@tv4.se och säg din mening.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg