Nu får ni klara er utan uppdatering på er favoritblogg i några dagar, jag skall slinka ner till Tyskland. Köra hela turistkitet med tvtorn, muren och massa monument. Men det blir också besök på bla Magnet Club, inte minst på fredag då Kook & Roxxy Bione förmodligen kommer få mig Danska Köping!, eller kanske klubben Death By Pop på Bang Bang... Jag vill ha tips! Har ju inte en susning om den där stan...
Nåväl, jag lämnar er för tillfället med lite känslor om två skivor som jag fått i mina händer de senaste dagarna:
1. Hospitalle är här igen, den här gången med en fantastisk liten bit som heter "Violence, Ambulance!". Snyggt piano som blickar ut över hamnen. Trummorna bygger upp.
You almost killed me once our twice
En svängig upprorslåt som får benen att spritta. Och Patriks röst får mig att rysa. Nu tar jag postering och väntar på skivan...
2. Emmon fortsätter remixa och har nu tagit sig an Love is not my only crime:s "Weightless Comatose". Lättat upp den och slängt ut den på dansgolvet. Plötsligt får låten det den behöver! Texten kommer fram och rösten likaså. Det här blir vinterns "sista låt" innan stället stänger, när alla ensamma dansar med sig själva, de som livet inte gav något den här kvällen... heller... En riktigt skön dansgolvskrossare.
Tillsist: Jo, ja det blir nog lite text från Berlin också...Har de internet därnere?
Jag har lite enkla kriterier för musik, alltså den musiken jag gillar.
Ett: Det skall gå att vissla till melodin. Kanske ett larvigt krav men jag gillar att vissla...och då är det ju trevligt om man kan vissla med i sina favoritsånger.
Två: Det skall finnas ett hjärta. Musiken skall kännas att den kommer från ett hjärta. Detta kan te sig på väldigt olika sätt, men det jag egentligen menar är att artisten skall skita i allt och bara göra musik som den eller de kan. Inte snegla så mycket utan bara köra på. Visst, man kan sno och kopiera men det handlar hela tiden om att lägga in sig själv.
Och för mig så uppfyllde Love Is Not My Only Crime inget av dessa "krav". Jag gillade det inte alls. Stelt och intetsägande. Rock för folk som just upptäckt internet. Jag tänker inte utveckla det hela mer än så, då blir det bara elakt. Det enda pluset var att sångaren Andreas stundtals var svinbra...och ja de är duktiga/kompetenta/gör det här för att de måste/har spelat in med Kristian Anttila/bla bla bla...Men det finns inget att ta med sig. Jag har inte ett endaste spår med mig ut i natten.
Tack till Klubb Existens dock, svinbra låtar ni spelade innan och efter! Synd att det var så lite folk bara...
Tillsist: Just nu lyssnar jag på Johan Köhnke. Ta det hur ni vill.
Och så har jag återupptäckt The Jessica Fletchers. Speciellt Stop Now. Så kan det gå.
Åh du sköna klyscha: Jens Lekman står där han alltid stått med båda fötterna på marken. Den här kvällen blir det tydligt när jag efter konserten ser Jens långt inne i Nef klädgarderob, rotandes bland kartonger fyllda med skivor. Han plockar ut två lådor, och tränger sig in bland folket i foajén. Jens Lekman säljer sina egna skivor under marken i Göteborg. Jag blir varm av sån´t där. Trots att Lekman ligger etta på albumtoppen och kör två utsålda konserter i Göteborg så tappar inte kontakten med oss vanliga. Det finns inte i hans hjärna att bara gå. Det är stort. Det är väldigt ödmjukt och det är bland annat det som gör att Jens Lekman i mina ögon är bland det största vi haft i Göteborg, i Sverige och i världen.
Vid det här laget har nog alla hört Jens Lekmans senaste skiva, den där plattan som tar honom högre än förut. Okej, jag skall erkänna, jag hade lite svårt för plattan första gången jag hörde den. Det kan ha varit något med det bombastiska anslaget, det chockade mig. Jag tänkte ju bara på en Lekman som spelade sånger på gatorna mitt i Gamle Stan förra hösten. Jag tänkte på en Lekman som med sin lilla ukulele förtrollade oss på Ukulelefestivalen för några år sedan. Jag tänkte på den bästa konsert jag någonsin varit på, den på Pustervik vintern 06.
Men nu har jag ändrat mig, skivan är precis på pricken det bästa jag hört! Och det som förändrade mig tillslut var live upplevelsen av den här nya låtarna. Att stå där nere under marken mitt i Göteborg och se Jens le ikapp med sitt jätteband, att höra honom leverera de här storslagna låtarna blev för mycket. Den söta börjar gråta under "A postcard to Nina". Den är storslagen javisst, den är också en väldigt liten låt. Liten som en kvarlämnad lapp på ett dansgolv, en notering som var ämnad för två andra ögon än oss alla. Det är ändlöst vackert.
Själv lyckas jag hålla tårarna inom mig tills "I´m leaving you bacause I don´t love you". Här slutar Lekman spela och låter rösten fylla hela lokalen. Oh, denna röst! Jag har aldrig hört Jens sjunga så här bra, rösten är i sällskap och ensam på samma gång. Styrka och bräcklighet omfamnar våra öron. Jag gråter. Inte så jättemycket på grund av texten, utan mer på grund av rösten. Jag gråter för att Jens Lekman sjunger så otroligt fint. Det är så innerligt att jag inte kan hålla tårarna borta. Det går omöjligt att sätta ord på hur fint det är. Ni som var där kanske förstår, det där var ett "en på miljonen" ögonblick. Rösten är just där just då större än allt annat jag upplevt, han verkar lägga in hela sitt liv i rösten. Alla berättelser och alla minnen tar plats i tonerna och ljuden som lämnar Lekmans mun. Han är störst samtidigt som han är minst.
Jag kan knappt skriva mer, minnet av den där stunden är helt överväldigande.
En liten video som inte gör händelsen rättvisa
Jag har väll sett Lekman runt tio gånger nu, på stora scener i ståhatt, på små scener med spruckna högtalare och på guldskimrande gator i skuggan av SKF. Den här konserten var helt klart bäst! Kontakten mellan oss på golvet och de på scen var total. Det här kommer ta Jens hur långt som helst. Han kommer hamna i böckerna, som staty på gatorna och Kalendervägen i Kortedala borde döpas om till Lekmanvägen på stört. Och hans numera uthyrda lägenhet borde bli museum, han har skapat så stora sånger där att allt borde bevaras.
Det är märkligt, jag kom just på att Jens Lekman har stått för säkert tre konserter på min topp tio lista. Nog är det fint...
Sen är ju den svenska versionen av "Maple Leaves" kallad "Lönnlöv" en klassiker. Och där förstår man allt Jens inte är ännu en artist som gömmer sig bakom engelskan, han har utvecklat ett eget språk. Det blir tydligt när han då sjunger på svenska.
Så vi pratade i timmar Dina tårar i mina lakan Du sa att du tyckte du var ful Jag fatta’ ingenting För det där är skitsnack, och det vet du Du är det vackraste jag har sett ju Jag har förlorat mig själv i dig Förlorar jag dig, så förlorar jag mig
Och jag gråter igen.
Nä, vänner det här låter ju helt galet, all text blir bara blaj idag. Jag kan inte få ner det via tangenterna, det var finare än jag någonsin kan förklara. Jag slutar nu. Hoppas budskapet gick fram: Jens Lekman förändrade mitt liv igår. Jag behöver väl inte ens påpeka att Shirin och Friday night at the drive-in bingo körde över oss. Eller att Black Cab aldrig låtit bättre.
Tack Jens.
Just det, Todd Berry , han har man sett i bla Sex and The City, värmde upp oss. Eftersom det här inte är "Komik enligt Jerry" så nöjer jag mig med att säga: Han var svinkul! På ett väldigt besynnerligt sätt.
I morgon går vi till Klubb Populär och via Peter 5jöholm hyllar vi Anders. För er som inte fattar ett jota just nu: Peter har skrivit en låt som heter "Varför blir jag jämt så glad när jag träffar Anders?" och den handlar om just Klubbpopulär-Anders. Peter har lovat att spela så bra att Storan sprängs och att klubbarrrangörerna får sopa flisor ända borta vid Masthugget på söndagsmorgonen...
Pallar ni inte bli vara med om fyrverkeriet på Storan kan ni ta en titt på bilden nedan:
