Cresendomästarna

Det blev ytterligare en sådan där kväll, en kväll när man undrar vad folk gör istället. Vad det egentligen är människor vill ha? Aha, hade inte "rätt" gubbe skrivit om Sunset Rubdown? Var du inte lite nyfiken ändå? Jag förstår inte hur du tänker.

Träffar Woody-Kim i trappan, han säger att han är väldigt glad att just jag är på Pustervik just den här kvällen. Jag blir ju såklart glad, fast ändå tänker jag att han kanske menar "Vilken tur att någon kommer överhuvudtaget". Det var inte annat än att jag tyckte lite synd om Kim för det är inte så värst mycket folk på plats när folket från Canada drar igång.

Men som de drar igång, här finner jag cresendomästarna! Flytta dig till en skog, gå gå gå och så öppnar sig den där perfekta gläntan. Solen står högt, naturen är på din sida den här dagen och du rusar ut. Allt är dit och alla andras på samma gång. Det surrar fort. Ut ur skogen strömmar mer människor och ni förenas i en stor dans. En lycklig stund av himmelsk pop, där nästa sekund alltid tar dig framåt uppåt.

Varenda låt är extranummer, fyrverkeriet slutar aldrig. Slingriga låtar, ibland kommer Robin Hood galoperade, tar dig på en resa med vind i håret. Stråhatten flyger av samtidigt som gitarrsisten ställer sig vid "extratrumman". Ju, det blir dubbelpukor och så börjar flickan vid synthen spela på en minicymbal. Ja, ni fattar, det bara ökar hela kvällen!

Sen får jag inte glömma Spencer Krug...japp det är han i Wolf Parade. Här sitter en kille och flyger fram över pianot, han röst pendlar högt och lågt. Ivrigt och angeläget berättar han skruvade historier, rösten blandar glam med mylla. Diamanter med potatis. Och samtidigt håller han distansen och ler. Han skiner, älskar att vara där med oss. Vi älskar honom tillbaka.

Nä, jag kan inte riktigt förstå hur det fungerar när det är typ 30 pers på Sunset Rubdown och runt 20 pers på The Brunetts tidigare i år. Jag kommer aldrig förstå.

När jag sedan går hem så kommer jag på var jag sett/hört/kände igen Camilla Wynne Ingr... Pony up. Lyssa på dem du också...

Tillsist:
Jag hoppar fast jag sitter ner, snart är det lördag och då spelar Yvonne! Pallar du inte åka till Stockholm för det så har ju Bonnie & Clyde släppfest på Henriksberg.
Och på fredag är det Picknifestival! Med sol!
Så spelar ju Navid på Musikens hus med eminenta Vit päls från Malmö! Och sen och sen och sen...

Tillsist2:
Det här var tråkig läsning från Fox Machine:

ATTENTION!!
Somebody stole our guitars from the backstage room at Uppåt Framåt, Göteborg, on Thursday night May 15th.

One black US Fender Stratocaster with white pickguard, serial no. 927196,

One black 1982 Gibson Les Paul Custom with three humbucker pick-ups and golden tuners, serial no. 82312667,

One sunburst Hagström HJ-600 in a brown Gibson Jumbo case and

One cream coloured Fenix jazzbass.

If you have noticed someone carrying or trying to sell one of these guitars, please get in touch with us immediately. We issue a reward to the finder or anyone who contributes to the recovery of these instruments. Call ****-******** or ****-****** Thanks! Fox Machine

Jag suddade telefonnumren men om du vet något hör av dig till bandet tycker jag! De har ju Myspace tex. Om du inte kan komma i kontakt med dem så dra iväg ett brev till mig så hör jag av mig till dem.
Stjäla instrument är lågt! Jävligt lågt!

Tilsist3:
Fick ett konstigt brev om att Hemstad bytt namn till Thailand... sänt sent sent söndag natt, så det kan lika gärna vara ett PR-trick.

Tillsist4:
Jag missade sista Klubb Populär i lördags ja... jag skyller på att jag inte vet hur många öl man skall dricka på en fredag...

Jerry Boman

Olaglig drog.

Jag gillar inte när en kulturyttring skall framställas som bättre än annan. Det behöver inte sägas rakt ut, man fattar ändå. Ta exemplet igår: Navid Modiri skulle börja kvällen på Pustervik med att läsa ur sin nya bok "Skrik om du brinner". Det hela skulle ske inne i själva teatersalongen. Om man ville komma in där kostade det 140 kronor.

Lite senare på kvällen skulle Navid sjunga med bandet "Gudarna". Det hela skulle hända på barscenen på Pustervik. Om man ville kolla på dem kostade 80 kronor.

Jag tycker det här är rätt märkligt, alltså varför i hela fridens namn kostar bokläsandet 140 och konserten 80? Det är ju samma person? Är det så att Navid är värd mer när han läser poesi? Är det finare med poesi än med toksvängig musik?

Det här är på inget sätt kritik mot Navid, jag håller honom högt över molnen och tycker killen är överbegåvad i allt han gör. Han förklarade att det inte var han som satt prislappen 140 kronor. Han berättade istället att han försökt få med så många som möjligt på gästlistan. Även jag var på gästlistan, så för mig hade det bara varit att knalla in, men mina vänner skulle fått betala 140 spänn. Och där gick en gräns.
Hur mycket vi än ville se och höra Navid där inne i teatersalongen.

Som sagt, jag lägger ingen värdering i de olika uttrycken. Jag gillar dem båda lika mycket, men tydligen är det ena finare än det andra.

Men men vi gick senare in på själva konserten, och för 80 kronor fick man se ett band som sprutade av spelglädje.


Nästan på dagen två år sedan jag såg Navid Modiri och Gudarna för första gången. En kväll på Jord utvecklade ett stort behov av mer, mer av (som jag skrev då) pop-poesi-regge-kulsputan Navid. Sen dess har jag sett Modiri och bandet många gånger...

Men alltså hallå! Vad har hänt, hela saken är fler hundra gånger bättre än alltid annars! Från första ton leker sig bandet fram, de spelar som de aldrig gjort annat. Som om det här var sista kvällen någonsin och de bara måste bevisa att ingen skall glömma allt bra. De tre fyra första låtarna går i ett, studsar enkelt från den ena till den andra.



Det är som att se allt på nytt, det här är ett nytt Gudarna, en ny Navid. Hela gänget sitter ihop och agerar som en enda stor partymaskin. Varje rad hinner knappt sluta innan nästa börjar, allt vill ut på en och samma gång. Samtidigt håller man ändå snyggt igen, det blir inte ett uns av överbelastat. Svänget är Gud och till den lyssnar bandet. Likt ett musikaliskt Cirkus Cirkör rör de sig på gränsen till det omöjliga, på linjen för hur mycket intryck man kan ta in.

Jag tänker flera gånger genom mitt handklappande och genom min leende mun att detta omöjligt kan vara ett band som spelat i varenda lokal i Sverige. Inte minsta tillstymmelse till trötthet! Nu trodde jag i och för sig inte att det skulle finnas det, samlar man ett gäng personer som var och en har lika mycket spring i benen som Timo så kan det inte annat än bli dubbelvolter.

Den där kvällen för två år sedan skrev jag att Navid var multivitaminpillret alla behövde för att palla med hösten. Igår var det mer än så, Navid Modiri och Gudarna var en guaranaspetsad fruktcocktail, med lika mycket norrland som södern. En upplevelse på gränsen till det otillåtna och olagliga. En naturlig drog, framställd på känsla och närhet. Som citronskivan på toppen sitter ett stort rött kärleksfullt hjärta.

Bäst på hela kvällen blev "Låt mig va". Vilken allsång! Tack!

Det enda mörka molnet i skyn är att det här verkar ha varit den sista spelningen på länge. Till våren kommer en ny skiva och vet ni vad: Jag längtar redan.

Om man vill kan man höra Navid läsa flera gånger under hösten, både här och där. Jag tror nog jag skall skrapa ihop pengar och gå dit. För när allt kommer kring är 140 pix en droppe i havet, en liten fjantig summa pengar för att få höra en av vår tids mest begåvade personer.

Tillsist:
SoKo.
Nu säger jag det inte mer, ni har nog fattat vad ni skall befinna er ikväll...


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Ord runt musiken.

Min haka åker ner i golvet när jag hör svenska texter med ett självklart flyt, när orden bara ramlar på, snurrar sig runt musiken och bildar en kofta som sitter perfekt. Det låter som personen bara snackar från höften, utan tankar eller mål. Anledningen till att jag blir så förvånad när orden känns så lätta är att det går emot allt vad skrivande handlar om. Man skall ju skita fram sakerna och... ja ni vet allt det där. Därför är det så fint och skönt när allt är enkelt.

Ulf Stureson har varit en del av mitt liv länge nu, från första skiva "I overkligheten", och hela tiden har jag gått tillbaka till Ulf. Sökt nya texter, sökt ny kraft och förvånats hur han hela tiden får orden att rulla på. Hur det stickas och värmer runt musiken, som om han bara pratar med mig lite så där lagom spänstigt vid kaffeautomaten.

Om vi börjar från slutet. Det kommer en obehagligt behaglig låt "Lilla ängel" från näst senaste skivan "Allt jag ville säja". Med en text som både ger utrymme för tolkning och är närvarande på samma gång. Den är i alla sin stilhet ett starkt rop i megafon samtidigt som den är viskade och just nära. En svart historia som lyser av hopp.

Näst sista låten är "Jag hoppas" från 2000 års bästa skiva "Ulf Stureson". Här är det betydligt rockigare, utan att bli bredbent. Ulf har känsla för de små sakerna som gör pop istället för rock. Att ta sig an verkligheten hårt men med ett leende. Ordet jag söker är finurlig, utan att bli pådrivade klämmig. För även om han just den här kvällen har hjälp av en elgitarr brevid sin akustiska så är det fortfarande sympatiska berättelser. Och orden rullar på även här, på det mest självklara sätt.

Det blir lite låtar från nya skivan också, "Beronde", jag gillar nog mest "I dåligt skick" med den underbara textraden "ta en dusch, ta en dusch"...Ja du måste nog höra sammanhanget för att förstå hur bra det är...

Jag kan rada upp varenda låt på det här sättet för alla är faktiskt lika angelägna. Ulf gör i mina ögon en helt perfekt spelning, jag kanske är partisk eftersom jag kan varenda text, varenda rad och nästan varenda frasering. Men det kanske är så man skall känna när man hittat rätt. Ulfs musik är så nära den musik jag skulle vilja göra, om jag bara kunde. Men jag är samtidigt så otroligt nöjd med att bara få stå där på Wish och låta mig segla iväg. Sturesons musik och framförallt hans ord är nära mig, det är nästan som att de är jag.



Efter den där perfekta stunden gick jag lite snabbt ner för trapporna, ner till Klubb Centurion...
På scen stod Les Anges Perdues.
Låt mig sammanfatta det så här: Jag älskar det faktum att The Hellacopters äntligen valt att lägga ner. Dra dina egna slutsatser...

Tillsist:
Ikväll kan man se Hästpojken på Jazzhuset. Kolla in här för att se vad jag tyckte om dem här. Sammanfattning: Jag älskar dem!

Men jag kommer ändå att gå åt ett annat håll i natt: Navid Modiri har släppkalas för sin nya bok "Skrik Om Du Brinner". Han kommer även spela med "Gudarna". Klockan sju börjar han, och det är tydligen "sharp sju" som gäller... När han börjar spela vet jag inte. Pustervik är platsen i allafall.

Tillsist2:


Ja, nu missar du inte det här i morgon. Klockan 22 på Pustervik.
SoKo.
Inte missa.
Aldrig missa.
Inte göra annat.
Fan ta dig om du missar det här.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Nu är det el i gitarren!

Bilden kommer från Universals hemsida, hoppas det är meningen att man skall använda den som pressbild? Jag vet att det är superfotografen Emma Svensson på Rockfoto som tagit bilden i allafall...

Jag har precis hört Sahara Hotnights nya låt "Cheek to Cheek" på Grammisgalan i TV4.
Me like!

Det där gitarrljudet! Elektriskt! Ja, jag vet att alla elgitarrer är elektriska men det där LÄT elektriskt. Typ en säkring som går. Eller en minblixt rakt ner i förstärkaren.
Eftersom jag tycker att SH under några år gått neråt så hade jag inte speciellt höga förväntningar.Nu sitter jag faktiskt och väntar på skivan som kommer i april... Vem kunde tro det?
Elgitarren är plötsligt elektrisk på riktigt!
Enda minuset var att Josephine Forsman inte spelade trummor som hon brukade. Hennes karakteristiska vevande var borta... tråkigt.

Annars är Grammisgalan en rätt såsig tillställning. Det roligaste var Salem Al Fakir, han är en skön snubbe helt enkelt.

-Från en narr till en annan: Här är årets artist!

Skönt och han var lagom nervös...

Sen tycker jag att The Knife gör helt rätt som bojkottar allt vad musikgalor heter. För när man tänker efter: Vad gör ett pris för musiken? Inte ett skit!
En prisutdelning är mest ett sätt för "branschen" att försöka sätta marknadsmässiga siffror på konst. Som musiken i sig var något börsnoterat. Att känslor kan redovisa röda siffror, att det kan bli nyemission i andra versen eller att ett riskkapitalbolag står för höjningen i slutet.

Nä, nästa år ber jag er, alla artister som är nominerade, stanna hemma. Spela in en video där ni tackar någon okänd.

För övrigt skall ni veta att Henrik Schyffert höll Grammishistoriens bästa tacktal 1994, när han var med och tog emot pris för Hassanskivorna.

-Bla bla blaaaa. Bla bllaaa BLA. Bla bla bla bla blaaa. Bla bla! Bla bla blaaa osv osv

Så där höll han på en låååång stund.
Det sammanfattar rätt mycket av alla andras tacktal...

Tillsist:
Fredag: Navid och Gudarna på Hagabion eller Sultans Of Ping FC på Sticky (Ni vet: Dancing in the disco, bumper to bumper. Wait a minute: Where's me jumper? Where's me jumper? Where's me jumper?)

Lördag: Emmon på Respekt (hennes nya skiva innehåller väldigt snygga, knarriga synthljud, även om jag inte var helt övertydad på Storan senast), Klubb Populär med Ingenting och Juvelen på Storan eller Pluxus i det där filmtältet... Eller Koloni på Galleri Oro vid Vagnhallarna i Majorna (galleriet som har den finaste dörren jag skådat!)

Jerry Boman