Visar inlägg med etikett Nordpolen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nordpolen. Visa alla inlägg

Musikvideo: Nu blir det snuskdisco med Nordpolen

0 kommentarer


I dag kommer det visuella vykort på rad. Här är Nordpolens hälsning från landet där bara grabbar hänger, där TTA simmar i blått och kärleken blott är en ljuspunkt på horisonten. Pelle Hellström släppte snuskdiscohiten När mitt blod pumpar i dig i mitten av juni och nu är alltså videon här. Väldigt manligt och väldigt sterilt. Blir rädd. Vilket säkert är helt i sin ordning.
YOURS0187 - när mitt blod pumpar i dig - nordpolen from sincerely yours on Vimeo.

Tom Jerry Boman

Stor lyrik, stor låt och stor pojk.

1 kommentarer



Bilden här ovan tycker jag är kul. Klockan är runt kvart över ett, det är lördag utanför Debaser Medis i Stockholm. Klubben Send in the clowns stänger tre. Det kostar typ 100 pix och gå in. Ändå är det världens längsta kö! Och typ helt fullt där inne.
Sån´t händer inte i Göteborg. Rätt skönt ändå.



För typ ett och ett halvt år sedan släppte They Live By Night sitt debutalbum. Mycket var väldigt bra, tex låten Factory som hamnar på topp 20 över de bästa låtarna jag hört. Ärligt, den här helt unik.
Nu släpper TLBN sin andra skiva. Fast egentligen är det precis som sångare Joel Sjöö påpekar från scen: "Nästa vecka släpper vi vårt andra debutalbum". Det ÄR ett nytt TLBN vi ser, det ÄR ett nytt TLBN vi hör. Fyra blev tre som blev sex pers på scen.

Det som såddes i Factory, finurligheten, finns kvar. Här handlar det inte om raka spåret till hitten. Ändå är det precis det som växer fram, hitts. Det är som de tre som utgör kärnan vänt på hela pannkakan, satt sig ner och tänkt "Nu gör vi låtar som ingen kan värja sig emot!". Lättare sagt än gjort. Men ärligt, det är precis det som kom ut!

Ta låten Ctrl Alt Delete my heart, en låt som förmodligen de flesta i lokalen aldrig hört förut. Ändå är responsen enorm! Jag vänder mig om och ser folk sjunga med för full hals, då tittar jag både till höger och vänster, tittar bortom bandets polare. Folk sjunger med direkt. Det är en smocka till låt! Med en finurlig text.

När jag första gången fick höra "det nya TLBN" höll jag på att ramla av stolen. Plötsligt var inte bandet ett "band", de var något större. En del var att det numera är två sångare, Christoffer Byström har hoppat över trummorna (något som jag inte kunde fatta när jag hörde det eftersom han ändå är en av Sveriges bästa trummisar med ett rätt unikt sätt att spela) för att i stället köra akustisk gitarr och sjunga. Han har en galet bara röst! När han och Joel tar i. för tar i gör de mest hela tiden, så sitter duetten som en smäck. I perfekt klang.

Ja, just det, som ni förstår elgitarrerna är utbytta mot akustiska gitarrer. Inte hela tiden men nästan. Det för tankarna till det här med låtskrivandet igen. I grund och botten handlar det om att en låt är inte bättre än var den är, även om man kan dölja en del med elgitarr. Alltså verkar TLBN signalera att nu är det låten i centrum och inte ljudet. Nu ska du inte tro att man bara kan spela mesigt med akustiska gitarrer, Christoffer och Joel vispar upp takter värdiga ett sambatåg.



Just samba är något man också kan hitta, speciellt i sista låten Catching up. Då vänder sig Christoffer om och börjar spela tummor igen, samtidigt som Mathias Söderlund (från Niccokick) fortsätter spela. Ja, du kan hajja hur mycket trumma det blir då, fyrhändigt på trumman är uppfunnet! Galet sväng!

Jag vet, det är inte hela Catching up, jag blev så ivrig över att det var bra att jag var tvungen att sluta filma för att kunna hoppa. Klubbvärdar Sandra Bergman och Erik Dellgren som ni ser en bit in i klippet får stå för känslan i lokalen...

Tilläggas bör att livefiol bör förekomma mer i popsammanhang!



Vad är Parken? Pojkromantik i den meningen att han har gubbkeps, sjunger om ett bandylag och om diverse kärlekar? Eller är det ny-ska? Kanske är det ren och skär svenskregge som INTE tar avstamp i Peps?
Parken sätter griller i huvudet. Det är bra! Det är hur som helst en väldigt fin stund han bjuder på, Pelle Lindroth. Svängigt är det, men det är också ett uppklippt sväng. Kalla det digitalt om du vill. Jag blir inte riktigt klok på det.
Det enda jag vet är att jag gillar det!



Men sen kommer klumpen i magen, det är ändå något som inte stämmer. Som gör att jag inte kan svimma precis hur som helst till Parken. Det är lite för manligt. Lite för mycket fotboll, lite för mycket öl med polarna och lite för mycket "åh det är synd om mig men jag försöker dölja det en glad låt".

Men det är nog bara jag.

13 november kan du lyssna och se med egna ögon, då kommer Parken till Svanen. Jag tror det blir grymt! Gå dit!



Ni vet vad jag tyckte om Nordpolen när han var i Göteborg häromsistens.
Jag tycker inte mindre om det nu om man säger. Pelle Hellström kommer sluta som ikon. Han vinglar, gömmer sig, svävar, haltar, hoppar och vevar runt helt omstrukturerat. Struntar i att sjunga på en massa ställen. Man kan bli sur på sånt, men jag älskar det just här. För låtarna är så bra, har sån kraft att de inte spelar någon som helst roll. Nordpolen går rakt in i mig och jag... Nä, jag vet inte varför. Hur fan förklarar man något sådant. Som att beskriva kärlek med hjälp av svartvita legobitar.



De finns de som tycker att Nordpolen är skit. Som är så förbannade, ställer sig undrade till hur det gick till när den här tjommen fick ge ut en skiva. Jag säger: Ni har inte fattat ett dyft vad det handlar om. Jag tänker inte förklara det för er heller, era poppretton. Jag hävdar att Pelles lyrik är det största sedan Berggrens "Lemon" eller "Luke Skywalker" . Ni fattade inte då och ni fattar inte nu heller.

11 december går ni till ovan nämnda Svanen och kollar på framtiden i form av Nordpolen. Punkt.

Rätt skön kväll Send in the clowns fick till där, man fick så att säga lite av varje: låtskriveri genier, klassiskt sväng och en massa känsla. Väldigt bra blandning. Tack!

Tillsist:
Hittat på Stockholmscentral.

(Klicka på bilden)

De är för roliga, de där Stockholmarna.

Tillsist2:
Lyckades tydligen ta mig från stora staden precis i rättan tid. Phu.

Tillsist3:
Är "nya" Hemliga klubben samma som Hemliga klubben under Kortedala torg?

Jerry Boman

På svenska är allt möjligt

1 kommentarer



Då och då hittar man låtar så självklara. Melodier som borde varit hittade för hundra år sedan, texter som andra borde kommit på redan under kritaperioden. Ja, ni fattar, allt bara sitter och man får en go känsla i magen.
Fantasikrigs låt ”Lovisa och David” är en sådan låt. Inte helt uppenbar, men ändå så jävlar. En briljant text, en uppgörelse mot borgliga skitnödiga människor. Ord som berättar saker vi egentligen vet men är för fega för att säga. Hur Lovisa och David är sååååå speciella, hur de skiljer sig från aaaaalla andra. Det skulle kunna handla om randompar i Majorna, med krukor på balkongen, med härliga secondhandsoffor, färgglada tapeter och med ett sunt förhållande till grannarna. De där personerna som mer än gärna hjälper till att fixa gårdsfester, som hackar bland buskarna och är så där överavslappnade.



Fantasikrig har mer än så, de har sagor på lager om världen i det lilla. Om saker som är överviktiga men ändå helt tomma. Man börjar fundera. Lägger vi ner tid på helt fel saker? Är det viktigt det som händer längre bort än hallen? Bör vi springa benen efter oss för senaste nytt från vida världen? Eller skall vi strunta i allt? Eller…

De fria tankarna ramas in av återhållsam handklappsvänlig musik. Mjukt. Här står inte spralligheten i centrum, det är småsmällare i varje låt som för den framåt. Men som vanligt är det den som skriker minst så får mest uppmärksamhet nuförtiden. Det händer här. Vi står stilla och lyssnar. Noga noga. Det känns bra, för precis som Elenette är det väldigt viktigt. Men kanske helt oviktigt. Eller viktigt. Eller…

Efter att ha hört Fantasikrig vill jag logga ur, koppla bort Internet, stänga ner tvkanaler och bara glida ut i skogen. Riktigt noga spana in en singel och sedan berätta vad den hade för sig inom ramen för novellformen. Kanske skriva ett lexikon om formen på snö. Eller…

Tillsist:
Legendarisk afton på lördag i Stockholm! They Live By Night gör sin första publika, riktiga spelning på flera år (ja, jag vet att de både spelat i Radio Sjuhärad härom veckan och har släppkalas på Spy Bar på torsdag men nu menar jag en spelning för oss vanliga dödliga. Konserter för 60+are som lyssnar på radio och konserter för creddstövlar räknas inte).
Till detta kommer då… håll i dig: Nordpolen och Parken! Ja men du ser, vilken snorbra kväll det kommer bli! Huvuden skall rulla från Stockholm till Göteborg! Jag är där! Allt sker på Debaser Medis och Send in the clowns håller i det hela och de firar två år… Alltså det är bara för mycket! Jag skall röva bort mitt medvetande!

Tillsist2:
För er som bor i Västerås: Vargpakten spelar på fredag. Tillsammans med Almedal och CK. Härligt att bo i Västerås. CK skall tydligen spela in någon video så om du skall dit se till å kamma dig.

Jerry Boman

Rak i ryggen, rakt ner i tiden.

5 kommentarer



Hoppet är som en resa till Mars
(på Nordpolen)
Allting slutar med en väldig krasch

Ambitioner är som resor till Mars
(på Nordpolen)
De slutar med en väldig väldig krasch

Texten kommer från den bästa låten just nu, det storslagna utanförverket "På Nordpolen" från Nordpolens skiva. När konserten just skall till att avslutas vräker Pelle Hellström ut den här låten och hela mitt liv förklaras. Det är ett gigantiskt ögonblick på Storan. Helt överväldigande. Nordpolen är som det ser ut nu bandet jag kommer växa upp med. För jag har inte växt upp än, jag trodde jag blev gammal när Henrik Berggren blev gammal, men då kom Nordpolen in i livet och allt började om.
Pelle, du är tidsandan personifierad.

Det är en blandad personlighet som ramlar ner på scen, Pelle har på sig en leopadmönstrad tröja, eller skall man kalla det kort rock? Den är i allafall gjord för att synas. Men Pelle verkar inte vilja synas, han drar tröjan över huvudet och gömmer ansiktet. Han visar med hela sin kropp vad det handlar om, visst vill man ha uppmärksamhet, men frågan är vad folk kollar på? Det galna freket eller det missförstådda geniet. Och det är precis likadant i musiken, Pelle viskar ibland fram de största meningarna som du hört. Han vill höras men ändå inte. Ta plats och fortsätta sitta i sitt hörn. Det är en stor upplevelse att se hur en person på ett så bra sätt är sin musik. Han står rak, självsäker. För Pelle har redan vunnit. Men ändå inte. Osäkerheten finns i luften.
Jag säger det igen: det var ett gigantiskt ögonblick på Storan i lördags.



Jag var lite nervös före spelningen, att Pelle skulle gå upp och köra till laptop. Det känns väldigt tråkigt nämligen. Som tur var blev det inte ens i närheten av det! Med på scen hittar man både gitarr, trummor och synth. Mer liv och mer dynamik. Nordpolen tar musiken på scen ett steg från musiken i fil. Bra!

Nu hade jag kunnat fylla ut här med alla tankar om döden och ångest som svämmar över i Nordpolens värld, men sånt där vet ni ju redan. Vid det här laget har väl alla köpt låtarna på Klicktrack och totalt kärat ner sig i den här killen från Uppsala. Då vet ni ju precis allt hur det är och en sak är säker: Vi kommer bli fler. Vi kommer bli så jävla många att vi kan bilda regering och störta hela skiten ner i havet. Nordpolen har satt ord på allt, hur vi känner hur vi är och hur vi kommer att för evigt vara. Det är inget påhittat, inga Ebay-fynd till känslor.

"På Nordpolen" kommer i efterhand rankas i samma division som "Shoreline". Helt klart. De är inte lika men ändå innehåller de samma energi, som berättar stora sanningar. Större än vi fattade just när vi var mitt upp i det.



Det var en helkväll på Storan, först fram var My darling You!. Detta märkliga lilla band, trots att de hållt på nu i tusen och tusen år, ständigt skapande nya underbara låtar, så håller de sig på rätt sida myten. Aldrig att de säljer ut sig. Varje konsert är helt unik och kommer inte igen. Den här kvällen gick de upp och slog sönder knäskålarna på mig genom att bjuda på en pianokonsert. Och det med sådan inlevelse att jag tror på allt de säger.



Det är mer dagenefter än kvällenföre, mer efterfest och morgondimma än spitfest och strob. Eftertänksamheten kommer, utan att de gör avkall på skevheten och feststämningen. Bra pianoversion av favoriten Jump the train!

På tal om att varenda konsert är unik, jag gjorde en intervju med Christoffer och Klas på Hultsfred 2005. Det var en trippelintervju så med var också Timo. Själva upplägget var att vi skulle snacka om festivalspelningar, att Timo skulle dela med sig av några knep till färskingarna i MDY!. Bland annat så sa Timo något i still med "gör varje spelning unik". Nu har jag sett Timo hundra gånger och jag är inte säker på att han lever som han lär, men MDY! har som sagt tagit det där till sig. Eller så fanns det i tanken från början.

Nu till betydligt tristare saker: Jag är så förbannad på de två personerna som jobbar där uppe i baren på Storan att jag knappt vet var jag skall börja. De beter sig som svin! En kille stod snällt och väntade på att få köpa en öl, tiden gick och inget hände. Hans flickvän fick köpa öl men killen fick inte... Tillslut frågar han varför och får till svar "Du viftar för mycket med handen". Ja, men kom igen va! Han ville bara ha lite uppmärksamhet eftersom ni bakom disken tydligen hade glömt brillorna hemma. Vilken värld lever ni i!
Detta var inte det enda, vi blev puttade och knuffade på likt boskap för att vi tydligen råkade stå där man inte får stå. Något som inte var helt självklart, och vet ni vad: Man kan vara vänlig, inte bete sig som det är full panik och korna måste bort.
Fy fan säger jag bara!
Till Klubb Populärvännerna och till Storanspresident JP Bordahl: ta er ett rejält snack med personalen i barerna. Prata lite med dem om vett och etikett. Jag såg ingen gäst som gjorde något fel, men tydligen skall vi behandlas som skit ändå.
Tur dock att de som jobbar där nere är vänliga...

Tillsist:
Glöm inte att ni kan se mina klipp på Youtube i hög kvalité. Gå in på min Youtubeprofil och välj video, sedan klickar du nere i högra hörnet under videon.
Kanske roar det någon att slippa stora pixlar.

Jerry Boman

Modigt, mycket och mer.

3 kommentarer



Klubb Drömland är väldigt modiga. Inte nog med att de skriver "alkoholfri öl" på väggen, de pyntar sin lokal likt ett mellanstadiedisco. Ballonger och serpentiner ligger utslängda på golvet, djbordet pryds av en stjärnduk. Men det riktigt modiga och sanslöst underbara ligger i banden de bjuder på. Att låta en akustisk tystlåten duo spela vid kvart i tolv är på gränsen till galenskap. Men samtidigt visar det på ett stort hjärta. Jag tror att arrangörerna vill bryta trenden som säger att den som skriker högst spelar sist. Det är bra.



Sockervadd får huvudrollen i Blad Runner, neopop och framtidspop ligger nära tillhands. Det är trummaskiner, oscillatorer med texter om RRSläsare och internet. Framfört på det mest popnaiva sätt, men med en tydlig släng av kritik och superba melodier. Antonia Pehrson aka Komon är en blandning av Compute och The Pipettes.

Visst är det charmigt som helvete, men egentligen är det nog bara ärligt. Det finns ingen hinna mellan oss och Komon, hon kör på och sedan får det bli som det blir. Ta låten Give Me Speed, där sjunger hon om att "minimalt är inte ett ord jag förstår", och ja så är det. Antonia tar i, inte så att hon överdriver, men skall det vara så skall det vara. Det är då bra musik blir till, stilistiskt säkert och dansvänligt. Ingen risk för fegspel.



Komon är en mäktig blandning av dansmusik och... enkelt ren elgitarr. Då och då åker gitarren fram och hon byter skepnad, blir mer lugn. Låtarna blir mer tänkvärda och kanske en aningen sorgsna. Vackert.

Om ni nu känner att det här verkar ju kul, så kan ni också ta och lyssna på Taggarna Ut, det är Antonia som sjunger där. Läs här vad jag tyckte om dem.



HÅLL TJÄFFFFFTEN!!! HÅLL TJÄFFFFFFTEN FÖR FAN!!!
Det hjälper inte mycket, trots att flera försöker, publiken är högljud. Inte så mycket att säga om, klockan är ju närmare tolv och klubben har varit igång fyra timmar, ölen är billig och ja allt det där. Då sätter sig två personer med viskande röster och akustiska gitarrer på scen. Ett självmordsuppdrag.



And Then kommer verkligen inte till sin rätt den här kvällen. De flesta missar ett stort tillfälle, för Charlotta, Peter och Sofia har undersköna mjuka låtar. Små sagor som ger regn på insidan. Hjärtat saknar ner och går på paus, låtar som söndagar under täcket med tankar om förändring i huvudet.

Men som sagt, det är inte rätt ställe. Väldigt sorgligt. Jag ville så gärna höra noga.

Se en bild på mig på plats här... Alla dessa blixtar!
Rolig bildtext till en av de andra bilderna också... märkligt.

Cyklar in till stan och Järntorget, rusar in under den röda punkten på Pustervik och möts av en vägg. En människovägg. Galet mycket folk därnere och väldigt bra musik! Tack till er som spelade skivor "där nere"! Friday I'm in Love! Skönt med folk som inte är så skitnödiga när det kommer till djspel. Tack!

Ikväll blir det MDY! och Nordpolen på Storan... på tal om Nordpolen, det var ju bara en tidsfråga innan någon gjorde den första skivan helt anpassad för Ipod. Vad jag vet så är det bara den spelaren som klarar av att spela upp låtar helt utan paus mellan, och när då Nordpolen så fint lägger "På Nordpolen" sist och låter slutet på sista låten hänga ihop med början på första låten så vill det till att de två låtarna spelas upp utan paus. Det är jävligt snyggt gjort!
För övrigt är hela skivan, eller skall man nu då kalla det "samlingen låtar", helt briljanta! Så nära, så svarta, så dans och så många nyanser av grått.

Det kommer bli en dunderkväll!

Tillsist:
Lyssna på den galna allsången:

2:55 in i det klippet... vid 3:14 är det fan uppe i brygga! Herregud!
När kommer Glasvegas till Sverige då? Jag fattar inte varför det skall dröja så! Det finns ju Ryanair och allt!

Tillsist två:
Indiedagis -09 datum klart! Mellan 30 juli och 2 augusti är det akustiskmusikfest i husvagnen under Emmabodafestivalen. Skriv in i er nätbaserade kalender direkt!

Tillsist tre:
Räknas det här som om man varit med i Okej?

Tillsist fyra:
Äntligen! Rösta på They Live By Night på Tracks! Jag vill känna folk som spelas på radion! På riktigt!


Jerry Boman