LIVEVIDEO: Tikkle me och Like Swimming på On Our Honeymoon

Igår var det popfest på Liffys i Gamla stan. Fina On Our Honeymoon hade grävt ner sig i källaren (tips: när det är varmt ute är det svalt i en källare, det är bra) och bjöd på två fina akter: Like Swimming och Tikkle me.

Två fina livevideos från igår efter hoppet!

LIVE 5/7: On Our Honymoon med Like Swimming och Tikkle Me

Tikkle Me har förföljt mig sedan 2007 (eller är det längre än så?), det började på Myspace, gick över i fina nätter på Henriksberg i Göteborg, via dagar på småländska ängar och till spelningar på Södra teatern. Elektronisk pop med knivskarpa budskap, feminism och håll-käften-attityd.

Lagom svettig i tröja

Vad är det som gör Days så bra? Egentligen?
Jag menar inte att de är dåliga, missförstå mig inte, utan vad är det som gör att man gillar dem?
Det är ju på inget sätt så att de uppfunnit något nytt, de låter ju faktiskt som en bunt dåtida och nutida band. Men sen är det den där lilla detaljen att de faktiskt tar i. Inte så att de klämmer i för kung och fosterland, utan mer ett förhållningssätt. Det är liksom på allvar för de där killarna. På riktigt. De låter så där för att de kan. Inte för att härma någon utan för att de kan.

Det är jävligt bra musik helt enkelt. Släpig pop på engelska, lagom tillbakalutad och blasé. Inga stora rörelser och heller inte stillasittade. Perfekt balans mellan bakåt och framåt. En fin harmoni av allt. Fint. Musik man kan dansa till utan att bli svettig i sin pullover helt enkelt.

Väldigt roligt att On our Honeymoon lyckas samla hela stans popfolk på samma plats, det var smockat i lördags. Väldigt skoj!
Dock har Stars´n´bars fortfarande norra Europas märkligaste personer som jobbar i baren. Förvirring istället för Servering.
Kvällens roligaste var tjejen som beställde "två glas vin i samma ölglas", dvs typ ett stort ölglas med rött fint vin. Hon fick i och för sig precis vad hon beställde, det var ju mer än många andra...

Men nu var det ju andra saker som hände den här lördagen:



Jajjemän! Irene-Tobbe, mitt i Bingolotto!
(Tobbe till höger, Lasse Lindh till vänster)
Väldigt märkligt, och väldigt kul!!

Tillsist:
Är det bra att Nattvandrarna i sina gula jackor är fulla på stan?

Jerry Boman

13 rätt på tipset!

Jag står där och undrar varför ingen kom på det för länge länge sen. Det är ju så uppenbart, så simpelt. Att kombinera melodier från helvetet (i positiv bemärkelse), bland in lite billiga synthljud (moderna men ändå äldre) och på detta sammanstråla tre personer som på pappret inte har ett skit med varandra att göra.

Fosca är motsättningar, egentligen är det ett av de mest osannolika band jag sett. Vi har sångaren, grilljannen (googla det du!) och dandyn Dickon Edwards, med ett yttre påminnande om Björn Gustavsson. Vid hans sida hittar man Rachel Stevensson och Charley Stone som med sin totala avsaknad av ansiktsuttryck bildar en härdig kontrast till Dickons utspel.

Musiken hoppar snabbt mellan 60-talets låtsnickeri, mycket kraft läggs på att göra singlar och det finns inte en sliten sekund, och 80-talets pengastinna avmätta tillbakalutade slapphet. Till detta kommer härliga billiga synthljud. Allt blir så underbart fantastiskt! Varenda låt är en dröm! Typ som 13 rätt på tipset. (mer om just den saken längre ner)

"I´ve agreed to somthing" är dansbandsindie med potential mot anthem. "Idiot savant" är en ny lättare Jacques Brel och hur "Secret Crush On Third Trombone" är/var kan du få en hint av nedan:



Resten av spelningen blev ett enda virrvar av armar, glad känslor, hopp och crowdsurf. De hade kunnat spela i timmar och jag hade varit ännu gladare. Väldigt väldigt bra stämning!

På det hela taget var det en helt superfin kväll på Stars´n´bars, On Our Honeymoon gör just nu allt rätt!! Friday Bridge var föråkare, dem såg jag bara en början av och nä, jag får som vanligt ingen kick, trots "Love and Nostalgia". Nu har jag försökt tre gånger...

Btw, hoppa in på But is it art? och ladda ner Foscas spelning på Rip It Up... for free! Den konserten var inte ens i närheten så bra som igår men ändå.

Tillsist:
Ett stort grattis till de här killarna som prickade in 13 rätt på tipset igår! På riktigt! (Egentligen är de två personerna tre personer men en var frånvarande.)



Och ja, tulpanerna de håller i händerna donerade de senare till Fosca. Titta noga på översta bilden så ser ni samma blommor!

Tillsist2:
Mycket poliser på Järntorget igår och det märkliga var att de förmodligen var synska, för i dagens gp.se kan man läsa att någon blev knivskuren vid FYRATIDEN. Det vill säga långt efter att bängen toktrålat torget...

Tillsist3:


Inte missa på lördag!!!

Tillsist4:
"Jerry Boman, en 13 årig flicka fast i en vuxen mans kropp." Den bästa komplimang jag någonsin fått, du där ute på nätet har fattat allt!
Eller har det att göra med att Nöjesguiden fuckar upp alla texter och döper mig till "Jenny"?

Jerry Boman

Glasblåsare gör allt rätt.

Okej, det är lagligt för vakter att inneha dem, men frågan är vad en teleskopbatong gör i händerna på en vakt? Jag litar inte på deras goda omdöme, att använda den när det verkligen skulle behövas. Jag tvivlar förövrigt att de verkligen kan uppkomma ett sådant tillfälle en lördag dagarna innan lön…
Jag har sett dem förr, de där stenhårda metallbatongerna i händerna på snurriga vakter. Den gången var det en biffig snubbe som briljerade utanför Storan, nu flashades det med vapnet utanför Stars´n´bars. Av en vakt som förövrigt verkade lite för hård för sitt eget bästa, men det var ju roligt att han skulle stirra en djup i ögonen och kolla leg.

On our Honeymoon skulle må bra av annan lokal. Alltså, det är ju roligt att de får vara mitt i centrum, men det är inget trevligt ställe. Speciellt inte när det är lite folk. Det är synd, för de spelar grymt bra musik de där killarna! Riktigt jävla bra! Och bokar in bra band gör dem också… eller nästa alltid kanske man skall tillägga.



Första bandet den här kvällen är Bon. Snygga synthljud, ibland analoga knorrande ibland elektriska vassa. Men det slutar där, för nu måste någon säga det: Tjejen som sjunger gör det riktigt dåligt. Det bär emot att tycka så, för jag vet att det kanske inte är så kul att höra, men så är det. Rösten går inte igenom, den grötar ihop sig och det låter ärligt som hon sjunger under en filt.

Nu är hon inte ensam att inte vara klar, inte klar för att stå på en scen. Resten av bandet svajar mer och mer för varje låt tills det blir i det närmaste outhärdligt att lyssna på. Någon låt mot slutet är som om alla spelade i olika tidzoner men på samma låt.

Det här låter som det var helt kassst. Men det var det inte, jag tror att Bon kan komma igen, tidigare än vi tror. Det behöver bara slipas på några saker, för låtarna finns där någonstans. Men fram tills dess: Tack men nej tack.

Ohyggligt mycket bättre var då Julie Venus, detta svenska/franska band från Örebro. Efter att ha väntat i TIMMAR kommer det äntligen riktigt bra musik från scen. (Jag förstår faktiskt inte varför de skulle promt spela så sent som 01.30 när lokalen inte ens är halvfull? Det var precis som det brukar bli på Storan, alla vet att bandet spelar sent och kommer därför senare och senare till klubben. En seg spiral.)

Det hela är rätt simpelt, Samuel Wulgué lägger live snygg snygga ljud och melodier som lever eget liv och Julia Furuholm spelar diva och sjunger som en neonängel. Allt blir lagom distanserat och väldigt väldigt bra. Julia är alltså inte en dålig diva, det är en spelad roll som passar perfekt till musiken.

Vi får höra elektronisk popsoul, morgonmusik för första vagnen hem. Små utflykter i städer, stora städer, snygga städer, romantiska städer som slår tillbaka precis som du funnit dig tillrätta. Jag börjar tänka på alla tings jävlighet, hur det efter sol kommer regn, hur glada perfekt tempererade nätter alltid följs av stekheta dagar i apati. Allt inramat i slick friflytade kvicksilver synthpop. Inte pop som i ”upp å hoppa”, mer ”vänta på rätt tillfälle” pop.

JV är i hela sin form helt igenom perfekt, allt sitter där det ska. Matematiska genier, med universitets poäng i programmering. Eller som in i minsta detalj noggranna glasblåsare, håller den glödande massan, aka känslan, med van hand, formar skira skapelser och vi andra kan bara häpna. Inte riktigt förstå hur glöden kan bli så hård och ändå behålla sin lätthet, sin genomskinlighet. Varje lite knyck gör nya intryck, alla svängningar gör unika saker.
Det klarar sig ett tag. Sen blir det lite tråkigt, några låtar är för lika. Men det här är petitester, jag älskar JV och kommer att fortsätta med det.
Jag går hem med ett leende i hjärtat och glasvasen bryter solljuset till ett perfekt spektra.



Tillsist:
Jag tycker det är obehagligt att se när en kille spelar bort flera tusen på blackjacken, för att sedan gå iväg och låna fler femhundra lappar av sin polare och spelar bort dem också. Finns det ingen som har koll på det här? Det är ofta samma händelse utespelar sig på just Stars´n´bars.

Vidare var det nog tur att det var så lite folk i lördags, för med bara EN toalett som funkar skulle det annars bli outhärdligt. Det är något märkligt med den där lokalen... något står inte rätt till.

Tillsist2:

Massa bra saker på samma plats! Tack!

Jerry Boman

Att ta ut svängen ordetligt.

Hennes ögon på mig som bensin på mitt hjärta
Jag kramar tändstickor i fickan
bara ett drag mot plånet och jag är förlorad
Hon är fantastisk den där fickan
Det kommer aldrig bli vi/Kapten Hurricane

En svart text, balanserade nära pretentiöst men det blir känslosam trevande nattlivsångest. Alla har varit där, några kommer aldrig därifrån och andra minns saker tydligare än luft i minugrader.

Kapten Hurricane är ett väldigt sympatiskt band. När de den här kvällen spelar på Wish är de påtagligt spända. Eller rättare sagt taggade. Luften är fylld av frustration, det är så mycket känslor som skall ut den här kvällen.

Det hade som sagt lätt blivit pretto, jag menar, vem fan under 40 vågar slänga in en saxofon, ett piano och ett gitarrsolo i samma låt. Samtidigt linda in allt liknelse överlastade texter, sprakade ord som river söder varenda vits. För när bandmedlemmarna utanför scen är sköna typer med glimten i ögat så är de allvarliga i strålkastarljuset.

Låt kulan lämna loppet
För helvete tryck av
Du kan väl göra nånting ordentligt
För din egen skull
Låt de sista drömmarna/ Kapten Hurricane


En stor del av framgången bygger på Christian Johanssons texter, sång och intensiva pianospel. Han ger sina egna ord rum att växa i, pianot är uppskattat allergikliande på min hud. Rösten är en trummhinnedröm.



Men vadå säger du, det här är ju bara en massa tonårsprosa. Ett exempel på oförlösta känslor som bara stockar sig därinne för att sedan likt en hagelsvärm skjuta ner vem som än råkar komma i vägen.
Saken är ju den att det är just precis så, men det är ju däri som tjusningen ligger. Att någon faktiskt vågar brassa på, ta ut svängarna och hejdlöst kasta sig utför.
Kapten Hurricane som fenomen är förmodligen det mest ohippa du kan lyssna på just nu: de är trevliga, de är skojfriska och de skriver låtar som skulle passat i dina föräldrars kassetbandspelare på väg mot en antikmässa.
Men de gör allt med hjärta, väljer inte bort någon. Vem som helst är välkommen att älska.

Jag älskar dem.



Det var roligt med riktigt piano men tråkigt att Christian då fick sitta med ryggen mot publiken...

På lördag har du en ny chans att uppleva Göteborg från sin bästa sida: Kapten Hurricane spelar på Kalejda (ni vet det där lilla hålet i väggen vid Stigbergstorget).


Tillsist:
På fredag är det stort fyrverkeri på Klubb Perfekt, Spectrocope (med Frida från Tikkle Me) och härliga folket i This Is Love. Folk från Powerblade spelar skivor. Viken kväll det kommer bli, två bra bra band och så en jävla grej på dansgolvet!
This Is Love spelade på JOC för ett tag sedan...

Annars kan man ju kolla in Äkta Kärlek på Sticky. Räfven gillar jag inte men Äkta Kärkek: Me like!
Så här var det när de spelade på Kellys för hundra år sedan...

Förfestar gör man på Kontiki med hjälp av Taramasalas fina utbud av pop.


På lördag blir det kanske Scout Nibblett, sönderslagen singersong på Sticky....
eller så går man till Kontiki igen och drar iväg till le Brazil. Kommer nog bli en del spontandans där.

Eller: On Our Honeymoon fortsätter sin mission. Klubben som får en att tro på centrum och pop igen. Den här gången är det The Felt Tips på scen, pepparkakor och glögg på borden.

Oj, vilken länkfest det blev...

Tillsist2:


Bara så ni inte glömmer att The Crashlanders förtjänar allt!


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Drömmar slog in.

Tänk att saker än kan ske. Att drömmar kan slå in. Tellus about the moon var precis så bra som jag drömt om...eller de var bättre.
Jag skall säga det direkt, jag blir nyfiken på band med bra namn. Kan ju låta ytligt men om man glider runt på nätet och lyssnar på hundratals band så skall det till ett bra namn ibland för att man skall fastna. När sedan musiken är underbar fastnar man ordentligt.

För TATM var det alltså premiär i lördags, på klubben On Our Honeymoon som hänsynslöst hänger sig åt brittiskt 80-tal/90-tals pop. Eller ja, de spelar ju annat oxå men ni fattar känslan.



TATM spelar med den känslan och de gör det förbannat bra. Det är hemtamt men ändå eget. Om jag skall göra en utflykt till seriös musikjournalistik så skulle jag skriva att det är en fin symbios mellan Smiths och Jens Lekman. Finurliga öppna melodier, små berättelser och en väldigt snygg röst.

Allt detta får de alltså in på sin premiär! Jag brukar tala om "färdiga band", de som bara går ut och är klara över vad de gör direkt. De som inte behöver någon startbana, ingen uppväxling. Så nu bestämmer vi det här och nu: Alla röstar på att TATM får spela på Rip It Up i Säffle nästa sommar! (om det blir en uppföljning på den fina festivalen...)



-Det är fan det bästa jag hört på länge! Han är ju en vit Stevie Wonder!

Irene-Tobbe håller inte inne på det speciellt länge, han älskar Harvey Williams lilla framträdande vid pianot. Jag gillar det oxå, fast jag börjar tänka på tvserien Cheers. På ett bra sätt.

Ja, nu vet väl alla hur det ligger till: Harvey har spelat i The Field Mice och är Another sunny day. Med andra ord har vi med en legend att göra. Men jag bryr mig inte så mycket om det, här och nu gäller. Och det är en helt fantastik liten spelning Harvey bjuder på. Att få stå där och höra de här sångerna får mig att känna mig lite bättre, det är underbart! Det är vackert, på sina ställen luftlätta melodier och det innehåller inte en enda svacka.

På något sätt kände jag mig utvald, jag är så glad att jag fått uppleva en sån där spelning. Tack ni som tog hit Harvey, det hade jag aldrig kunnat drömma om!

Tillsist:
De flesta drar iväg ett elektriskt brev med en länk till en Myspace sida. Det kan ju vara bra med tanke på miljön och allt det där viktiga.
Men så finns det andra som anstränger sig lite mer.
Kolla på det här brevet som ramlade in i mitt postfack härom dagen.



Det kanske inte framgår tydligt på bilden men pappret är i silver! Och skivan är en liten liten cdskiva. En cdsingel på riktigt!
Jag säger snyggt!
Sen kanske jag inte gillar Mattias Tells musik helt, men det är en annan historia. Det är bra låtar men lite för bredbentrock för min smak.
Men återigen: papper i silver alltså!

Tillsist2:
Det här är roligt.


Diskbänksrealism fick en ny innebörd...

Tillsist3:
Jag missade det själv: Bloggen har fyllt 3 år! Och rusar mot fyrahundra inlägg... Vem hade kunnat tro det?

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Allt försvann.

Jag hade lyssnat på låtarna som Anna Järvinen har på sin Myspacesida. Suttit där och försökt förstå vad som var så häpnadsväckande. Vad som gjorde att folk skrek om årets platta, att de höjde volymen på språket och formade meningar om "Håkan känslor". Stilla började jag dra mig bort från den där sidan, jag förstod inte. Var det bara rädsla att stå utanför gruppen som gjorde att alla sa de där fina sakerna om Anna? Jag förstod inget. Det fanns inget där då som stannade min värld, inget som tog stypgrepp och fyllde mina nerver med lugnade medel.

Nu vet jag bättre. Anna har allt som man behöver. Hon stryper mig, en behaglig andnöd långt därinne i kroppen. Varenda innebodde lampa slocknar, mörkret sänker sig samtidigt som det fullsmockade Pustervik sjunker undan. Alla vännerna försvinner, jag försvinner. Stjärnorna tänds, oskuldsfullt för första gången. Ett kallt ljus sprider sig imaginärt i lokalen och kvar är bara den mest innerliga musiken jag hört. Fokus är på en punkt, ett epicentrum där alla stift ritar kurvor på papper och mäter det största utslaget på richter. Anna står i centrum lika självklart som solen i centrum av planeter. Vi andra kan bara cirkulera runt i det mörka, låta våra planeter skakas av jordbävningar, låta våra himlakroppar skadas och försöka läka.

Samtidigt vet jag att det är bedrägligt. Solen med sin starka dragningskraft, som får mörkret att verka ännu mörkare, kan när som helst sluka oss. Vi tar ännu ett varv och ber för en ny morgondag, att vi ännu en stund skall lyckas ta oss ur situationen. Inte skall solen få svälja oss i ett stort hål av gravitation.

Jag vet inte om jag lyckades ta mig ur banan. Järvinen live förklarade en massa och nu kommer jag vara dömd till en evig cirkulation runt den här solen. Kanske förgör den mig, kanske sliter jag mig loss. Just nu är rymden precis evighetsstor, drömmen finns i natten.

Jag funderade på att inte köpa skivan efter konserten. Tänkte att den aldrig någonsin kan leva upp till den här stunden. Jag tvekade länge men tillslut blev det en skiva i väskan. Sanningen är att det inspelade inte matchar live upplevelsen. Inte på långa vägar. Ungefär som ett 10 gånger 13 centimeter stort kort inte kan göra Himmelska fridens torg rättvisa...



Pinto var förband. Kanske var jag inte lika lyrisk den här gången, bandet saknades. Men Green leaves falling down var precis lika bra som förra gången. Även där stannar jag upp...

Men just nu kan jag inte säga mer än tack Anna. Och samlar nya krafter för att ta mig ner till On our Honeymoon...

Tillsist:
Patrik Jensen bad om en adress, han ville sända över en liten låt. Patrik sjunger ju annars i Hospitalle men har nu börjat göra sånger på svenska. Jag såg/hörde hans nya musik, enkelt kallat "Pats" härom månaden. Det var bra med löfte om att bli helt strålande.
För någon dag sen plingade det till i epostboxen. Ett brev från Patrik, text och bifogad fil...

Nu sitter jag här och kan knappt slita mig från låten. Det är en drömskt svävande poplåt. Tänk dig att en kör tar plats i något underjordiskt parkeringsgarage. De vill göra upp med sitt liv, starta om och göra rätt. Sången ekar, studsar mot betongen. Nära och långt borta på samma gång. Det är en låt som man dras in i, den utmanar och är underbart indirekt.

Låten heter Sanningen & Ångesten och texten går så här:

kära du ge mig ett råd
det finns för många sätt att dö och leva på
snälla ta mig bort härifrån
jag har fått nog av apati och tomma ögon

mamma minns du när jag var fem
på morgnarna hur du låg sönderslagen
du sa att du älskade livet
men jag vet att du drömde om himmelen
den bilden kommer kanske aldrig gå att sudda ut
och det kommer kanske aldrig bli ett lyckligt slut

men jag lovar jag försöker
mycket mer nu än förut
så spill ingen tår för mig bekymra dig inte alls för mig

Karin, Karin lyssna på mig
-Åh nej här kommer sanningen & ångesten!
du vet det där jag sluddrade till dig var inte mina ord
-Håll käft och lämna mig!
ja, jag vet jag inte har nåt alls som du vill ha
men det känns faktiskt helt okej ibland så glömmer jag
att varenda en av dom som vill ha mig är psychon och idioter
så spill ingen tår för mig, bekymra dig inte alls för mig



Patrik sänder också med en bild som han tycker beskriver saker. Han förklarar att han har dåligt samvete för hur han har behandlat folk, att det här är en förklaring/ursäkt för alla som råkat ut för hans dåliga sidor.

Jag tycker det är vackert. Det gömmer stora saker i den där låten. Om det fortsätter så här kommer vi sitta med en popbomb i knät om ett tag... Det är väldigt vackert...

det finns för många sätt att dö och leva på

Vackert.

Tillsist2:

Jag tror någon på kommunen inte får den uppmärksamhet han förtjänar.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

(Uppdaterat) Hang the DJ.

Det här blir en liten och koncis text:

1. Onsdag kväll spelar jag skivor på Sticky. Emil från EMA spelar också skivor...Honom känner ni nog igen som Beat Agency-Emil om du är från Göteborg... Det är Allears som fixar med Live Giget och Klubben heter The Camp. Två band spelar, Swedish for beginners (Göteborg) och Tones of home (Kalmar). Kom dit och häng, ta en öl och framför allt lyssna på bra musik.
Jag kommer spela ny och gammal pop. Mest ny pop då, låtar som du knappt hört innan men som du kommer att älska!

2. Cosy Den-Mattias har inte haft klubb på ett tag nu, han har fullt upp med skivbolag och att fixa klubbar i huvudstaden. Ibland åker han över till Finland och hänger med sina polare... Nu har han hittat ett helt nytt fantastiskt finskt band! Via MSN låter han hälsa att det är Henry från Cats On Fire och Jessika från Le Futur Pompiste som satt ihop ett band. (om jag inte ser fel så var de just de två banden som spelade på den första Cosy Den...).
Strunt samma, bandet de två har ihop heter Burning Hearts. DE ÄR TOKBRA! Lyssna på I lost my color vision och bara älska! Magiskt!

Tillsist:
På torsdag ser ni Kapten Hurricane i Nyhetsmorgon Göteborg Väst. Inte missa! Snurrig intervju och bra musik utlovas...

Tillsist2:
Humm krock deluxe på fredag...Anna Järvinen på Pustervik eller Tellus About The Moon på Stars´n´bars (On our Honeymoon). Namnet på sista alternativet är ju helt briljant, och de låter ju så fint så fint... men samtidigt är man ju nyfiken på den där Anna det snackas om så mycket.

UPPDATERAT: On our Honeymoon är flyttat till LÖRDAG. Samma plats. Härligt, då kan jag gå på båda! Tack Gud!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Strukturtapeter.

Stars´n´bars har en unik förmåga att dra till sig mystiska människor. Obehagliga människor. Även om nu 98 % av alla som var på On our Honeymoon i lördags var trevliga och snälla på alla sätt så lyckades stället suga upp några rötägg från rännstenen utanför. Ett gäng på fyra fem snubbar i illasittande kläder och med kassa frisyrer som gjorde livet surt för många. De förpestade tillvaron, förnedrade folk och hade fördomar som inte är värdiga människosläktet. Till på köpet så verkade de tro att de var coola...(bara för att förtydliga, det är alltså inte de där killarna som figuerar på några av bilderna som var kassa)

Jag gillar att On Our Honeymoon är så konsekventa, allt från skivorna som spelas till hur banden låter följer samma standard. Man vet vad man får, det är kvalitet. Sen kanske man kan tycka att det till vissa delar blir lite enahanda, men värre saker kan man ju råka ut för. Det finns ju trots allt värre saker än en överdos av engelskt popåttio/nittiotal om man säger så.

Den här lördagen började The Olive Shoots, som då låter lite lagom mesigt och utslätat. Egentligen står jag mer och tänker på att de faktiskt har vissa likheter med strukturtapeten som sitter längst bak på scenen. Om man gillar strukturtapeter gillar man TOS, om just strukturtapet är en synonym för engelskt åttio/nittiotal. Nu kan man ju måla en sån där tapet, och då blir det ju genast roligare. Men TOS har inte målat dit något. Det är lite uppdaterat, som att sätta tapeten på tvären typ. Men annars inte så intressant. De sjunger rätt men mer teknik än känsla faktiskt.
Men som sagt gillar man de där tapeterna så...



Band två har då landat mer i nuet. Friday Brigade tar avstamp i Frankrike, på en dekandet utefik. Tänk er scenen med Pet Shop Boys avskalat i Paris, låten "Love and Nostalgia" är låten som Neil och Chris förmodligen drömmer om, när de seglar i väg och vill vara lite mindre. När de vill glida runt på gatorna och vara mer vanliga.

Allt som FB gör låter slickt och tjusigt, övernaturligt bra och jag vill rekommendera skivan... men vad hände sen? Live blev det platt fall. Rörigt och en enda gröt av ljud. Borta var det finlemade och av tyll genomskinliga. Kvar fanns bara två personer på scen som inte alls nådde ut, som glömt sin själ hemma.

Jag blev så besviken vänner. Hade sett fram mot den här spelningen länge, tänkt att det skulle bli så bra... Som att se ett vykort på Eiffeltornet och drömma sig bort. Bara för att upptäcka, när man väl kommer i väg till den franska huvudstaden, att tornet är tre meter högt och gjort av gamla cykeldelar.

Men jag skall inte vara dum nu, Friday Brigade är ett av årets band i Sverige, inte en tvekan. Men den här kvällen vill det sig inte. Det var för grovhugget.



Hemliga spelningar är kul! Speciellt när det är med ett superband. Days rusade från att vara förband åt Lakkso på Sticky till att göra en hemlig spelning på On Our Honeymoon. Underbart!
Och det är då jag kommer tillbaka till det här med strukturtapeten som synonym för brittiskt åttio/nittiotal. Days har återuppfunnit den där tapeten, gjort den till sin egen och målat den i alla tänkbara färger. Men man ser fortfarande att det är en strukturtapet, men i Days fall blir det något bra. Något tryggt.



På ett väldigt fint sätt är Days bättre live än inspelade. Man ser leendena, men får se ett band som älskar sin publik och som älskar musiken. Det hade kunnat bli ytterligare ett band som red på vågen men när man lägger in sig själv i allt man gör kan det inte bli fel.

Det hemliga varar inte länge, men är bedårande fint och jag tar det till mitt hjärta. Tack Days.
Nu väntar jag ännu mer på den utlovade relesespelningen i Cosy Dens regi. Jag tror det varit på tal sedan i våras...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg