Bilden här ovan tycker jag är kul. Klockan är runt kvart över ett, det är lördag utanför Debaser Medis i Stockholm. Klubben Send in the clowns stänger tre. Det kostar typ 100 pix och gå in. Ändå är det världens längsta kö! Och typ helt fullt där inne.
Sån´t händer inte i Göteborg. Rätt skönt ändå.
För typ ett och ett halvt år sedan släppte They Live By Night sitt debutalbum. Mycket var väldigt bra, tex låten Factory som hamnar på topp 20 över de bästa låtarna jag hört. Ärligt, den här helt unik.
Nu släpper TLBN sin andra skiva. Fast egentligen är det precis som sångare Joel Sjöö påpekar från scen: "Nästa vecka släpper vi vårt andra debutalbum". Det ÄR ett nytt TLBN vi ser, det ÄR ett nytt TLBN vi hör. Fyra blev tre som blev sex pers på scen.
Det som såddes i Factory, finurligheten, finns kvar. Här handlar det inte om raka spåret till hitten. Ändå är det precis det som växer fram, hitts. Det är som de tre som utgör kärnan vänt på hela pannkakan, satt sig ner och tänkt "Nu gör vi låtar som ingen kan värja sig emot!". Lättare sagt än gjort. Men ärligt, det är precis det som kom ut!
Ta låten Ctrl Alt Delete my heart, en låt som förmodligen de flesta i lokalen aldrig hört förut. Ändå är responsen enorm! Jag vänder mig om och ser folk sjunga med för full hals, då tittar jag både till höger och vänster, tittar bortom bandets polare. Folk sjunger med direkt. Det är en smocka till låt! Med en finurlig text.
När jag första gången fick höra "det nya TLBN" höll jag på att ramla av stolen. Plötsligt var inte bandet ett "band", de var något större. En del var att det numera är två sångare, Christoffer Byström har hoppat över trummorna (något som jag inte kunde fatta när jag hörde det eftersom han ändå är en av Sveriges bästa trummisar med ett rätt unikt sätt att spela) för att i stället köra akustisk gitarr och sjunga. Han har en galet bara röst! När han och Joel tar i. för tar i gör de mest hela tiden, så sitter duetten som en smäck. I perfekt klang.
Ja, just det, som ni förstår elgitarrerna är utbytta mot akustiska gitarrer. Inte hela tiden men nästan. Det för tankarna till det här med låtskrivandet igen. I grund och botten handlar det om att en låt är inte bättre än var den är, även om man kan dölja en del med elgitarr. Alltså verkar TLBN signalera att nu är det låten i centrum och inte ljudet. Nu ska du inte tro att man bara kan spela mesigt med akustiska gitarrer, Christoffer och Joel vispar upp takter värdiga ett sambatåg.
Just samba är något man också kan hitta, speciellt i sista låten Catching up. Då vänder sig Christoffer om och börjar spela tummor igen, samtidigt som Mathias Söderlund (från Niccokick) fortsätter spela. Ja, du kan hajja hur mycket trumma det blir då, fyrhändigt på trumman är uppfunnet! Galet sväng!
Jag vet, det är inte hela Catching up, jag blev så ivrig över att det var bra att jag var tvungen att sluta filma för att kunna hoppa. Klubbvärdar Sandra Bergman och Erik Dellgren som ni ser en bit in i klippet får stå för känslan i lokalen...
Tilläggas bör att livefiol bör förekomma mer i popsammanhang!
Vad är Parken? Pojkromantik i den meningen att han har gubbkeps, sjunger om ett bandylag och om diverse kärlekar? Eller är det ny-ska? Kanske är det ren och skär svenskregge som INTE tar avstamp i Peps?
Parken sätter griller i huvudet. Det är bra! Det är hur som helst en väldigt fin stund han bjuder på, Pelle Lindroth. Svängigt är det, men det är också ett uppklippt sväng. Kalla det digitalt om du vill. Jag blir inte riktigt klok på det.
Det enda jag vet är att jag gillar det!
Men sen kommer klumpen i magen, det är ändå något som inte stämmer. Som gör att jag inte kan svimma precis hur som helst till Parken. Det är lite för manligt. Lite för mycket fotboll, lite för mycket öl med polarna och lite för mycket "åh det är synd om mig men jag försöker dölja det en glad låt".
Men det är nog bara jag.
13 november kan du lyssna och se med egna ögon, då kommer Parken till Svanen. Jag tror det blir grymt! Gå dit!
Ni vet vad jag tyckte om Nordpolen när han var i Göteborg häromsistens.
Jag tycker inte mindre om det nu om man säger. Pelle Hellström kommer sluta som ikon. Han vinglar, gömmer sig, svävar, haltar, hoppar och vevar runt helt omstrukturerat. Struntar i att sjunga på en massa ställen. Man kan bli sur på sånt, men jag älskar det just här. För låtarna är så bra, har sån kraft att de inte spelar någon som helst roll. Nordpolen går rakt in i mig och jag... Nä, jag vet inte varför. Hur fan förklarar man något sådant. Som att beskriva kärlek med hjälp av svartvita legobitar.
De finns de som tycker att Nordpolen är skit. Som är så förbannade, ställer sig undrade till hur det gick till när den här tjommen fick ge ut en skiva. Jag säger: Ni har inte fattat ett dyft vad det handlar om. Jag tänker inte förklara det för er heller, era poppretton. Jag hävdar att Pelles lyrik är det största sedan Berggrens "Lemon" eller "Luke Skywalker" . Ni fattade inte då och ni fattar inte nu heller.
11 december går ni till ovan nämnda Svanen och kollar på framtiden i form av Nordpolen. Punkt.
Rätt skön kväll Send in the clowns fick till där, man fick så att säga lite av varje: låtskriveri genier, klassiskt sväng och en massa känsla. Väldigt bra blandning. Tack!
Tillsist:
Hittat på Stockholmscentral.
(Klicka på bilden)
De är för roliga, de där Stockholmarna.
Tillsist2:
Lyckades tydligen ta mig från stora staden precis i rättan tid. Phu.
Tillsist3:
Är "nya" Hemliga klubben samma som Hemliga klubben under Kortedala torg?
Jerry Boman