Ny dag, ny version: Annika Norlin tolkar Nord & Syds låt Inte Idag

Den 1 mars släpper Nord & Syd låten Inte idag. För att svara på fråga "Följer vi låten eller följer låten oss?" bad de fyra musiker tolka låten, utan att ha hört den först. Allt de fick var ett notbland.
Frågan gick till Annika Norlin, Ulf Stureson, Johan Borgert och Mattias Alkberg.

Först ut var Alkberg, som gjorde låten "Alkbergsk" troll:ig och mystisk. Riktigt fin.

För en liten stund sedan kom dock det som kan bli vårens gråtlåt, Annika Norlin (Hello Saferide, Säkert!) gör sin tolkning.
Så vackert och så smärtsamt att det innersta blottas hos mig, jag börjar gråta. Rösten, den förtrycka kärlekssången och faktiskt även den lilla enkla tillhörande videon öppnade kanalerna. Texten är bland det finaste jag hört, jag väljer att kalla Nord & Syds samlade verk för "skogs-emo", allt är en sommaräng, bedrägligt vacker sommaräng. Där känslorna sveper över fält och genom skog.

Herre. Gud. Så. Fint.

Dockhusmonotoni i moll.

Väderleksrapporten varnar för regn på onsdag. Ett monotomt regn med 11 till 13 grader, svaga sidvindar över hela landet. Vägverket tänder ljusen en timme tidigare, busschauffören tänder helljusen och du tar fram en extra reflex. Tid för nattlig promenad. Butikerna stänger med galler, släcker neon, tänder cigg och tar den långa vägen hem. Tid för tjejlyssning, om och om igen. Helgminnen kommer upp, feg-sms raderas och livets ”gillaknapp” blir en skavande overklighet.
Annika Norlin har gjort sin bästa låt.

En kväll med familjen

Först: Detta var inlägg 900. Herrejävlar! Snart fyller bloggen sex år och om jag inte räknar fel så snittar det på ungefär ett inlägg varannan dag... Hoppas ni är med mig i sex år till, jag tänker då fan inte ge upp! Tack för att ni läser vänner!

Normalt brukar jag inte bry mig ett skit om vad det står på sidan av en skiva eller vad det står på rad på rad fyra när man markerar en låt i Itunes och trycker kringla + I. Jag tar sällan, läs aldrig, hjälp av "label:" när jag söker efter något på Spotify. Jag bryr med helt enkelt inte om vilket skivbolag som gett ut vad, vad spelar det för roll liksom… till i torsdags. En sak är säker, hösten 2010 tillhör Razzia Records. Inte för att de är speciellt coolare än någon annan, jag kan till och med säga att det finns andra skivbolagsfolk som betydligt coolare, utan för att det på något fint vis känns som man hittat hem.

Pinfärsk video med Säkert!

Obehaglig och fin på samma gång. Fast mest obehaglig.



Jerry Boman

Save Me RobinBobby i tv och konstiga könsroller.

Idag satt jag i studion och snackade musik. Helt utan Allearslistan.
Det gick bra tycker jag.
Jag hade bjudit in ett helt förträffligt band (nyss inflyttade till Göteborg), ett band med känslorna på utsidan och närheten i texterna: Save Me RobinBobby. De bjöd på en låt och jag...ja, jag bjöd väl möjligtvis på mig själv samt ett väldigt långt papper...



Tillsist:
Filmfestivalhelvetet är här. Även om själva festivalen på långa vägar inte är här så börjar de idiotintellektuella samtalen ta över hela stan. För när man tänker efter är faktiskt det rörliga mediet ett riktigt pissmedia. Kanske konstigt att säga så när man jobbar med tv, men jag tycker allt annat slå den rörliga bilden. Och allt slår en film.

Om du tex lyssnar på en låt i din dator får du EN upplevelse. Resten får du fantisera ihop själv, ingen skriver dig på näsan vilka bilder du skall se. Om du kollar in en fotoutställning kanske du drömmer dig tillbaka till någon du mött, eller skapar du helt ny musik i hjärnan. Läser du en bok fantiserar du också fram bilder och kanske musik. Ser du en konsert får du också musik, och en upplevelse som är där och då. Inget tillrättalagt.
En film säger till dig precis vad du skall tänka, du får orden, du får bilderna och du får musiken. Vad blir kvar till din egen fantasi?

Jag tycker film är en enkel ingång, ett hjärnans fastfood, få folk att verka känslosamma och tänkande. Allt finns ju där. Och det är där som samtalen blir så roliga, för det diskuteras nog precis om de saker som filmskaparen ville att det skulle diskuteras om. Hon/Han har lagt orden/tankarna i våra hjärnor och sen är det inget mer med det. Du tror att det är det fria valet, den fira tanken, men du är lurad syster. Den där myten om att rörlig bild är det bästa, finaste som finns är just en myt. Film är överlastat, belamrat och dopat med fiktiva känslostormar som exakt styrts av skaparen.

Läs en bok och låt din kompis läsa samma. Beskriv sedan huvudpersonen för varandra, hur ser denna ut, vad har han/hon för kläder m.m.
Lyssna på musik med din kompis. Skriv sedan ner de första hundra orden som kommer till dig. Jämför med din kompis.
Gå på konstmuseet med din vän. Sen sätter ni ihop varsin blandskiva med utgångspunkt från utställningen.
Ja, ni förstår själva, mediet fritt spelrum för den härliga fantasin. Det gör aldrig filmen på samma sätt. Visst, två personer kan uppleva samma film olika men aldrig på ett riktigt djupt plan. Film är ett riktigt pissmedia helt enkelt.
Såvida det inte är stumfilm.

Nu väntar jag på smygläsningen av Popadelica programmet... samt att jag skall våga gå över Järntorget vecka 5.

Tillsist2:
Jag håller med Annika Norlin: Lägg bort Grammiskategorin Årets manliga respektive Årets kvinnliga. Vi lever ju inte precis i Arntid?!
Alltså, 16 kvinnor bland 75 nominerade i de stora kategorierna! SKÄMS!

Tillsist3:
Jag fick en gratisbiljett av TV4... till Arn. Jag tänkte gratis är gott. Men nu vet jag bättre, just det här "gratis" smakade dynga. Se inte Arn!

Tillsist4:
Kontiki stavas Brasilien på fredag!

Lördag:


Dorit Crysler spelar theremin och det kommer bli gudomligt! Inget instrument facinerar mig lika mycket. Ses i Majorna!

Annars är januari än så länge en rätt trög konsertmånad, men det tar sig framöver! Rambling Nicholas Heron, My darling YOU!, Shiloh mfl...

Ingen går till Push va? 150 spänn för... lysande toadörrar och könsuppdelade balkonger. VIP-kort är för idioter.

Jerry Boman

Jag döljer tårarna igen.

Det har börjat regna. Inte skall det väl gå en hel festival utan att det skall börja regna? Lika säkert som att alla sprang benen av sig för att kolla på idiotrocken som Turbonegro levererar just nu...En konsert som live sänds i presstältet. Praktiskt för lata journalister som inte vill bli blöta.

Annika Norlin har lyckats igen. Och den här gången tog hon inte den lätta vägen.
Säkert! är som ni alla vet Annikas "solo" projekt när hon inte är Hello Saferide. Och det är knepigt som fan.
Låtarna är ju bra, och hela text historien är ju ännu bättre. Men det sticker och värker. Allt är inte lika självklart.

När jag först hörde skivan började jag gråta, det är texter som biter tag i mig och för mig bakåt till den där lilla valpen jag en gång var. Ni som hänger med här vet att jag blev tvungen att gå en omväg till jobbet för att ingen skulle se mig gråta till Annikas låtar. Det var så nattsvart att komma tillbaka. Svårt att förklara, det är ju inte så att det är ord för ord samma, men någonstans berörde det mig som få artister gör.

Sedan den där dagen har jag väntat på den här dagen, när Säkert! skulle stå på scen.
Och faktiskt, trots mina enorma förväntningar, så var det bra. Jag kämpade, ingen skulle se mina tårar. Shit jag är tokblödig idag, andra gången som det börjar tåras i ögonvrån.

Det var samma låt som grep tag i mig den här gången också, "Och jag grät mig till sömns efter alla dar". Det är kanske meningen att man skall le lite igenkännande, men för mig så är det bara ångest. Du kommer förmodligen inte fatta, men det är på riktigt väldigt obehagligt. Jag har aldrig själv förmått mig att skriva ner det där, men nu har alltså Annika hjälpt mig.

Det är förmodligen det som gör att jag håller Säkert! så otroligt högt. Det är nära mig, och det är jag som bestämmer vad som är bra här på bloggen. Då säger jag alltså att Annika Norlin skall ha ett stort pris. Hon balanserar, vinglar och snedseglar sig fram till målet. Det är skevt.
Men det är helt underbart, jag älskar!

Om jag bortser från den där hemska låten så blir det väldigt fint i båda duetterna. Nummer ett med Markus Krunegård (Laakso, Hets) i "Det kommer bara leda till nåt ont" och nummer två med Martin Hamberg (Sibiria,Vapnet, Hospitalet) i "Sanningsdan". Det är det fina med festivalspelningar, ofta får man med sig den där duettpartnern som är med på skivan.

Och mitt under konserten börjar det då regna. Väldigt lägligt. För det passar, Säkert! kan inte avnjutas i solsken. Helst skall det regna och man skall ha både skoskav, nariga läppar och hälsporre.

Efter att jag lyckats dölja mina tårar så bra som man ska så springer jag till Teaterladan och Client.



Som vanligt är Kate, Emily och Sarah coola. De är mjukhårda och kör över oss med sin svarta synthpop.
Tyvärr blir det inte riktig stämning, det tar aldrig riktigt fyr. Senast på Sama så var det svettigt, nu ligger en blöt trasa över hela härligheten. Det kan bero på att mer än halva publiken flyr när Turbonegro skall spela...

Men jag stannar kvar och låter Client begrava mig i gruvan. Det är damm och mörker. Vassa stenar till ljudmattor och så plötsligt går pannlampan sönder. Man kan bara be för en ljusning. Den kommer inte, det är en hård värld.
Client ger mig andnöd. Trots att det då inte riktigt släpper blir det tätt och trångt mellan andetagen. Det är snyggt och grafiskt. Man kan beskriva musiken som "svart och vitt". Inga gråskalor, bara ettor eller nollor.
Skönt.

Det har bildats en sjö här utanför nu...

Tillsist:
Jag tycker det är lite roligt vissa kollegor här i presstältet fortfarande skriver på små texter om hur Ozzys spelning var. Det betyder alltså att deras läsare kan läsa om det hela i morgon... Jag undrar så när tidningarna skall vakna. Förlåt men det går lite långsamt, och vis av erfarenhet så brukar det inte bli bättre och mer känslomässiga texter dagen efter. Jag efterlyser härmed mer känslor i texterna och mindre "dessa-låtarna-spelades-och-så-här-höll-bassisten-fingrarna"! Musik är känsla och inte avhandlingar där källan behöver anges. Eller ja, källan bär ju alltid anges som "Hjärtat".

Tillsist2:
Om ni vill läsa mer som jag skrivit på bloggen och hamnat här från Allears, då går ni bara till www.musikenligtjerry.se. Jag skriver alltså på båda ställena från nu men det finns ju så mycket gammalt att upptäcka...eller inte.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Riff, piss och postpop.

Jag gillar saker som är nya.
Jag gillar inte saker som är gamla.
Det är en enkel filosofi, klart värdig att sättas på enkronorna om jag vore kung. En profilbild på mig och filosofin i Helvetica 10 punkter runt mitt huvud.
Jag skulle bli en bra kung. All musik som är mossig och gubbig skulle förbjudas. Det måste finnas möjlighet till dans.
Det första jag skulle göra som nybliven kung är att stänga ner Klubb Cody. Samtidigt skulle jag ge arrangörerna ett purpurhjärta av fjärde graden för deras mod. Deras enormt stora mod.
Att starta klubb och nästan bara lira emotionella rifflåtar kräver stort jävla mod.

Senast jag var på Röda Rummet kan ha varit tre fyra år sedan. Då snurrade klubben Hot topic där ibland. Bra band och bra skivor. Störst intryck gjorde Compute, jag slirade ut på Järntoget den kvällen med ett leende från öra till öra.

Men det som gjorde mest intryck på mig var toaletterna. De var rent ut sagt för djävliga. Piss upp till knäna, nåja det var iallfall ett golv dränkt av urin att plaska runt i.
Så igår var jag lite rädd när jag var tvungen att gå...Tada! Vad får jag se på toa den här gången? Ett golv dränkt av piss upp till knäna!
Hallå! Skärpning! Det är inte värdigt ett enda popsnöre att gå in där. Fuck vad äckligt! Och då är jag ändå inte så känslig...

Flight kommer från Stockholm. Men de skulle likväl kunna komma från vilken ort som helst, vilken håla som helst som har en festival. Valfritt köping i landet Svenne med langosdränkt stadsfestival, där tidens populäraste band får uppträda på sina eriksgator genom åkerlandskapen.

På Flights stadsfestival uppträde Kent och David and The Citizens. Men båda banden äter för mycket tårta i logen varpå de tjocka rullar ut på scen och gör ett slentrian gig. Mycket svävande grädd gitarrer och känslor som bara rinner av likt smält choklad.

Nu har ju Flight ett annat problem att tampas mot, två högtalare som är totalt sönder spelade.
Det är så gubbigt och tråkigt att klaga på ljudet men igår var det rent av synd om bandet. Det förstörde så mycket, folk höll för öronen. Inte för att det var högt utan för att det lät illa.

Men nog med onda ord, sista Flightlåten ger hopp. En riktig känsla och skrik från avgrunden. Riktigt riktigt bra! Det kan omöjligt varit samma band som harvade sig igenom resten av spelningen! Plötsligt fanns glöden där! Det var åtrå och spänning! Mer av det!

Nä, jag stod faktiskt inte ut längre. De mossiga intetsägade rifffesterna fortsatte ljuda från djbåset. Någon kommer förmodligen e-posta mig och säga att Tar...Feathers gjorde fullmånen rättvisa eller nått.
Men det skiter jag i för i min värld är jag kung och då blickar jag framåt.

Ikväll: Storan och Stripmusic. Samt med all säkerhet dansvänliga låtar från djbåset.
Och de la Cour är ju alltid de la Cour.

Tillsist:
Just nu lyssnar jag sönder "En av de där dagarna" med Lola. Det bör du också göra! Jag befaller dig!

Tillsist2:
12 april stannar Göteborg. Elmo spelar på Sticky och du kommer var där!
Undertiden kan du kolla in nya videon:



Jarvis Cooker har en snygg lillebror!
12 april alltså. Göteborg blir sig aldrig likt efter det.
Hör en intervju med killen här.

Tillsist3:
The Animal Five har redan fixat ihop en cover på Säkerts "Vi kommer att dö samtidigt du och jag". Helt briljant!
Saker går fort nu förtiden. Det måste betyda att coverälskarna i afterskibanden har en halveringstid på runt 45 minuter.

Tillsist4:
Man hittar ALLT på Myspace också!

Jerry Boman

Jag gick en omväg så igen skulle se.

Foto: Sandra Löv (c)

Okej visst, det kan vara segt att gå till jobbet. Även om det är kul där så kan det vara en helvetesmarsch vägen dit.
Idag var en sån dag. Jag vet inte varför men varje steg kändes, spik i foten typ. En stor jävla spik rakt genom hjärtat och snett uppåt till hjärnan. En rostig stålbit som hela historien och erfarenheterna vrider om.
Jag började gråta.
Bara för att jag lyssnade ordentligt på Annika Norlin.

Du har nog hört Hello Saferide. Det är Annika när hon sjunger på engelska. Det är underfundigt om hjärta i sorg, om små gnuttor tragik som Annika måste distansera sig till och därför blandar in komik.
Det funkar riktigt bra som ni vet. På en konsert i Jönköping började nästan, jag skriver nästan, gråta. Sanningen är att mina ögon fuktades mer än vad de gör efter en stund i gräs.
Jag trodde nog att jag grät till musik, det var liksom det närmaste jag kommit...då.

Annika på svenska heter Säkert. Fyndigheterna är borta. Likaså komiken.
Pang på hjärtat.
Jag börjar gråta. På riktigt.

Det här låter helt dumt men Säkert är det mest uppslitande jag någonsin hört. Jag har nog aldrig lipat på riktigt till någon musik, inte på det här sättet. Några av Annikas svenska texter ligger så nära mina upplevelser att det blir väldigt svårt.
Jag skriver verkligen inte det här för att verka känslosam och "smart skribent", jag började verkligen gråta på riktigt.
Fick gå en liten omväg till jobbet så ingen skulle se mina tårar.
Bara en sån grej, det tyder ju på att jag fortfarande är kvar där jag en gång var. Att jag är kvar på samma platser som Annika skriver om, i samma skeenden. Även om jag flyttat långt bort är mitt minne kvar.
Kvar för evigt på de där platserna som Annika beskriver så bra.

------------------------
Hej Annika (om du läser det här).
Tack alla gånger du spelat så bra med Hello Saferide. Det har varit roligt att höra alla gångerna.
Nu är det så att jag har lyssnat på din nya skiva, den där du sjunger på svenska.
Du har säkert hört det många gånger för men det är en väldigt bra skiva.
Nu till det jobbiga:
Låt nummer nio "Och jag grät mig till sömns efter alla dar" fick mig att gråta. Verkligen. Den texten ligger för nära mig. Jag vill radera spåret i min Ipod, jag vill programmera bort det i min cdspelare och jag vill att någon tar bort den från internet.
Jag hoppas att du hittat på texten, det hoppas jag verkligen. Att det där inte hänt dig, det räcker att det hände mig.

Jag var nog värd all stryk jag kunde få

Jag hoppas att det där du skriver mellan raderna aldrig hänt.

Om sanningen skall fram så vill jag radera de flesta låtarna, tex "Allt som är ditt". Det är helt enkelt helt omöjligt att lyssna, jag blir arg och ledsen.
Men det är en helt annan historia.

Allt gott till dig Annika.
Med vänlig hälsning
Jerry
-Halmstad var mitt Östersund-
------------------------


Jerry Boman