Visar inlägg med etikett Steso Songs. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Steso Songs. Visa alla inlägg

Kollisionsrisken var på riktigt

0 kommentarer

Det var sommar 2008, det var en gata i Malmö. Några få centimeter över marken stod Karolina Stenström. Ibland satte hon sig ner vid sitt piano. När hon började spela stannade gatan upp och likt en Matrixeffekt verkade farten saknas ner. Vi som var där kände våra andetag och bländades av Karolina. Hon kallade sig Steso Songs.
Sedan blev det sommar 2009, och det var en scen på Landet. Samma saker utspelade sig, allt stannade upp…

Det är vinter 2010 och Steso Songs har precis släppt sin första skiva. Enligt mig ett mästerverk. Platsen är Debaser Slussen och Karolina spelar precis innan Hästpojken.
Inget stannar upp. Många bryr sig inte. Det pratas på i lokalen. Kanske kan det där ha varit den mest olyckade bokningskrocken ever.

Det är så synd om er. Ni som inte lyssnar. För i min värld stannas det upp. Steso Songs musik är en smula ljusare nu, motsägelsefullt med en skiva som heter Now it´s dark. Musiken bygger på krockar, det smäller i min skalle, just när man känner sig säker kommer ett mjukt kast, låten tar en ny riktning. Steso Songs kör ner näven i pianot och får de slumpmässiga skeva tonerna att verka helt självklara. Lyssna på The Od. Inte många som klarar den manövern utan att gå vilse totalt. Fantastsikt.

Karolina är den fjärde dimensionen, ett saligt väsen högt över våra huvuden. Samtidigt nära inpå. Ibland bara det hårda pianot och rösten, ekande tom, distanser från budskapet. Likt en spärrvakt inne på sitt tionde arbetsår stirrar hon rakt fram, verkar utföra musiken på rutin utan känsla. Detta är om man lyssnar snabbt, för i verkligheten är det en sådant fokus och känsla att vi inte riktigt är beredda. Hon behöver liksom inte visa att det är på riktigt, att det här är det viktigaste. Det framgår med all tydlighet i musiken, i varenda låt, varenda berättelse hon berättar. Karolina är en väldigt modig artist. Hon litar till texterna, ljuden och tonerna. Inga visuella kroppsliga överdåd. Ovanligt och helt fantastiskt.

Det är synd om er som inte lyssnade. Ni, kanske skadade av Youtube övertydliga, ständigt närvarande visuella verklighet, som inte ens för en liten stund kan ta er tid att stanna upp.


Alla känner till omgörningen, Hästpojken gick från galenpannapunk till Svensktoppen snabbare än platserna på Carmen eller Kellys fylls en fredag. Jag gillar det, verkligen. Nya skivan växer, många låtar kommer sitta kvar länge länge.
Men jag saknar en sak när Hästpojken spelar live. Jag saknar det oväntade. Det är bra, det är väldigt bra, det är inte det, men allt verkar så regisserat. Jag vet inte, jag är väl Göteborgsskadad, vill ha ett viss mått att idioti på scen. Och när nu några av scenens förgrundgestaler står på scen, ja då saknar jag jävelskapen.

Men nog om det, Hästpojken är ett upp över taket bra band. De nya låtarna, crescendopopen, är smäckstora i levande livet. De rasar på utför kanter, kastar sig mot cellens väggar och är allmänt bråkiga. Hästpojken är förfester som går snett, spårar inte ur men blir förevigt inskrivna i minnet. Hästpojken live är känslan av slut-på-papper-i-skrivaren sent en fredagseftermiddag, när solen hånfullt retar utanför fönstret. Hästpojken live är missade bussar, tappade förstånd och livet som händer i det perifera synfältet. Allt vi jagar min aldrig finner. Det är uppgivet. Hopplöst.

Hästpojken är sant.

Tillsist:
Det här tyckte jag var jävligt bra:



Jerry Boman

Uppdaterad skiffle.

0 kommentarer



Jag funderar på varför vissa band blir upptagna i den fina liga, den som lyfter hela svartklubbar till utomjordisk nivå, medan andra band i samma genre inte riktigt kommer dit. Att gränsen mellan facebooks-uppdaterings-hype och spelningar på Musik Direkts Osignat kvällar ibland kan vara så skrämmande hårfin. Kanske är det just det som gör musik så fantastiskt, att man inte i förväg kan veta var det hela brakar hän.

Doctors & Dealers är Simona Lindgren. Hon har vänner med sig den här söndagskvällen på Nada. Men det är hon som är stjärnan. I sitt eget land. För det är något märkligt över hela händelsen, här står Simona och bjuder in oss till en behaglig rulltrappsfärd rakt in i lofi-pop himmelen. Eller rättare sagt, det är lo-fi pop med folk som kan spela. Tänk på det där härliga tilltaget när Gustav Kjellvander tolkade Rough Bunnies. Hela popsverige, den fina halvan i allafall, gjorde kullerbyttor av glädje, ställe till karneval och dansade sig tillbaka till folkparken inför det faktum att "äntligen någon som kan spela dessa fantastiska låtar!" Rough Bunnies är ju charmiga på sitt sätt, men i Gustavs tappningar blev det rent religiöst framför scen.
Doctors & Dealers är alltså bandet med de fina små melodiska poppärlorna och som har förmågan att spela dem. 2 i 1 bara sådär!

Det är avslappade låtar, likt en promenad med platt stråhatt längs en träbygga ut mot piren. Skiffle med piano och en svag bris från nordsjön.
I bakgrunden rullar tivolit på, pariserhjul, hästkaruseller och spunnet socker. Solen ger ett varmt ljus över dig och dina vänner, alla med olika färg på hattens brätte, att kalla era steg för gång vore tråkigt. Mer dans. Ja, en dans längs med framåtandans och hoppets pir! Jollygood my friend!

Bäst är My mother was a dancer. En klockren klappvänlig indiesmekning som kommer ge varenda Cosy Den-besökare gåshud!
Sedan är det ju en galet rolig inledning i He went down... Jag älskar kreativa musikaliska lösningar på de mest deprimerade händelserna i livet!

Tillsist:
Tisdag går du till Liljeholmsborn, eller under den på Strand sidan, klockan 20:00. Ingenting gör hemlig spelning!
Onsdag spelar bästa bästa Pint And We Fall på Högkvarteret på Närkesgatan. 30 spänn och det hela börjar 20.30 med förbandet, lofitrummaskinhjältinnan, Naimi. Gött!
Samma kväll är det fina fina Steso Songs i Lilla Hotellbaren. Allt på en gång!

Tillsist2:
Jag vräker ut information:

17 september
blir det bara låtar på svenska på Bonden Bar på Bondegatan. Min klubb Hej Stockholm! (denna gång representerad av mig och Anna) är inbjudna av Ny Klubb, och vi alla kommer spela så jävla bra låtar på svenska att ni kommer tappa brallorna! Inte missa! Ni kan ju haja hur jävla många Håkan låtar jag kommer lira!

20 september
kommer jag och Anna spela lite goa låtar på Nada igen. Skönt söndagshäng helt enkelt. Det blir väldigt kul!

Blev ju intressant det här, jag som tänkte att Hej Stockholm! skulle vara en engångsgrej... Men ja... det är ju ändå ett bra namn. Man blir ju liksom glad! Hej på er!

Jerry Boman

Världen är video

0 kommentarer

Det finns upplevelser som man inte riktigt kan sätta ord på, händelser som inte i efterhand går att beskriva för någon som inte var där. Det handlar inte så mycket om du är bra eller dålig på att uttrycka dig i ord, några saker går faktiskt inte att förklara.

Idag blir det därför två olika videoklipp där det på båda ställena händer saker som är långt mycket tråkigare att försöka förklara i text.

Först ut är Samtidigt Som i ett kök. Ja, du ser hur tråkigt låter inte det när jag skriver det. Men titta på klippet jag filmade nedan. Kom sedan inte med något argument om varför en videosnutt inte kan få dig till tårar. Väldigt väldigt vackert och helt obeskrivbart.



Nästa klipp kommer från Cosy Den 5 år-kvällen på Landet i tisdags. Ni vet, jag spelade skivor och det var hela 4 band som körde live. Mycket kul! Lite mer längre ner.
I det här klippet ser vi då Varannan Vatten förstärkta av Kajsa Grytt (Tant Strul), Ulrika Mild (Compute) och Frida Herchenröther (Tikkle Me). Låten de kör är Computes "Dance with me". En låt som är äldre än Youtube men som fortfarande känns helt här och nu.
Nä, det går faktiskt inte att beskriva hur jävla bra det där är. Och hur glad jag blev när de körde igång!




Det var alltså fyra band som spelade på det helt överfulla och tokvarma Landet i tisdags. Det blir en kort liten sammanfattning om vad som hände med de andra tre, jag spelade mest skivor som sagt:



The Honeydrips
Jag får aldrig kläm på Mikael Carlssons enmansprojekt. Det är nya intryck varje gång. Men en sak är säker, det är alltid svinbra. Melodier som verkar komma från den där platsen ovan molnen, sedan på med små finurliga texter. Bäst är faktiskt som vanligt "Åh, Karolin". En svensk popklassiker som kommer överleva oss alla. Taubeklass på den!
Någonstans känner jag att det är Mikael som kommer rädda den lilla popen. Han kommer tillslut ensam stå för kvalité utanför de upptrampade radiostigarna.



Compute
För runt fem-sex år sedan såg jag Compute för första gången, du liknade jag henne vid Robot. Sedan dess har det varit åtskilliga gånger jag sett denna ofrivilligt gömda synthpoppärla. Nu har hon nytt material igen (ny skiva kom i april) och det är numera mer komplex musik. Hitkänslan finns kvar, men det är mer ljud, snyggare ljud. Det hoppiga/studsiga är tillviss del utbytt mot svalare tillbakalutade tongångar. Ulrika är gjord för att bli stjärna. Precis som Emmon är hon så cool att jag, och förmodligen alla andra mesiga poppojkar och popflickor, är lite rädda för henne.



Steso Songs
Karolina Stenström alltså. Karolina, vad gör du med mig? Ett piano och en sorgsen röst, ett hål i verkligheten och jag blir helt uppslukad. Igen. Varje gång. Steso Songs är ett fyrverkeri som aldrig får explodera, i den meningen att det aldrig ska explodera. Steso Songs är all uppbyggd frustration kanaliserad till några enkla pianomelodier. Jag känner mig så fånig, så dum. Rummet försvinner, som det bara gör när riktigt stora saker händer. Tiden försvinner, spelade du i en timme? Tre? Eller kanske hundra?
Här bokade Cosy Den in ett riktigt geni. En ensam själ som satte hela stället i trans. Var det bara jag men nog fan pratade folk lite mindre under en halvtimme? Nog lyste lamporna lite svagare? Nog fan var ljudet strået vassare och mer genomträngande än under resten av kvällen? Karolina kom med mörkret som lyste upp hela Landet.


Jag spelade alltså skivor under kvällen, någon satte temat som helt enkelt var "Endast kvinnor på sång". Och det här med spela skivor kommer jag aldrig mer göra, Ipod är det enda rätta tack!

Hitta mer info om hela Cosy Den 5 år-festivalen på Facebook. Jag vet att det finns platser kvar ikväll och på fredag...

Tillsist:
På tal om video, här kommer en fin "live"-video inspelad i en bastu! Bra!



Mer Alibi Tom hittar du på Myspace.

Tillsist2:
Glöm inte The tram sessions! Musik på spårvagnen, nu med över 30 klipp! Makalöst!

Tillsist3:
Titta gärna in på min sida på Youtube, just nu över 240 klipp på allt från Johan Hedbergs första spelning, via intervjuer med Timo, fina snack med Anna Järvinen och Hajen till små klipp från Cosy Den klubbar. Jag lovar, det kommer fler intervjuer. Vem vill du se?

Jerry Boman