LIVE: Videofest från SVMK Fest på Münchenbryggeriet

En hel radda klipp från Svenska Musikklubbens härliga fest på Münchenbryggeriet!


Tom Jerry Boman

Vännerna och musiken

Länge förstod jag inte alls meningen med Mauro och Pluras kök. Två snubbar som lagade svinenkel mat i ett varmt kök. Den ene i kavaj och den andra med bar mage. Inbjudna gäster som puttrade på. Inte sällan blev det tyst i både en och två minuter. Jag förstod verkligen inte.
Nu sitter jag här och plöjer igenom varenda program på TV8 Play! Och tycker det är helt underbart! Så befriat från alla produktionsbolags-tjipp-tjäna-hallå-vi-är-coola fasoner. Hjärtligt! Mitt i alla uttänkta verklighetsprogram med supercastade verklighetsfolk som försöker skapa en ny verklighet så smyger Plura och Mauro runt i köket utan en enda tanke på onliners eller att bli en ny kändis tack vare sin skruvade personlighet. Underbart!

När det fixas klubbar så jobbar man lite på samma sätt som ett tvproduktionsbolag, man vill skapa virvlar, ha de rätta gästerna och helst sätta årets klubbtag, dvs ha den där klubben alla snackar om. Inte sällan är det under ytan samma folk och samma musik som spelas bara förpackningen är ny.
Jag tror det finns en man som har kommit på receptet för hur man kommer ur det här. Gustav Gelin heter han. Killen som haft fler klubbar än du haft baksmällor. Han har numera en enda klubb som rullar året om, en gång i veckan. Lyckliga Måndagar heter den och jag har fått det stora stora äran att spela skivor där två gånger nu, en gång i vintras på Tranan och så igår på Imperiet.

Det är när vi sitter på uteserveringen som det slår mig. Det handlar inte om att ha flest folk, det handlar inte om att spela den fräckaste musiken, allt det där är inte en bra klubb. En bra klubb är där du kan träffa dina vänner. Känna sig lite lagom vuxendekadent inför det faktum att man tar sig en eller två öl en måndag. En bra klubb är den där gästerna plötsligt får hoppa in bakom skivspelarna och gästspela några minuter bara för att de har feeling. En bra klubb är en klubb där man kan blanda den nyaste popen med brittpopen, dra iväg Heut' ist mein Tag för att man känner för det och mitt i allt kasta in Yellow Submarine. Samtidigt som man umgås med de trevligaste personerna den här stan kan bjuda på.

Lyckliga måndagar kommer inte bli den hippaste klubben, det kommer inte vara flera hundra personer där. Men det kommer vara klubben som jag håller som den bästa. För precis som Mauro och Pluras kök handlar allt om vänskap. Maten är egentligen oviktigt, musiken också. Det handlar om att släppa garden och bara låta det rulla på.

Med det sagt glider jag över till kvällens musiknyhet:

Lovisa Negga

Foto: Martin Hultgren

Hon virvlar fram mellan det sköra och det hårda. Isdansösen tacklar dig rakt in i sargen. Sätter en trippelsaldo och ger dig en rak höger. Snurrar vackert, stoppsladd och sedan ett slagskott rakt på benet. Det här är världens första Tonya Harding-pop.
I Lovisa Negga från Linköping har popen hittat sin plats i den mjuka dansvärlden. En självklar korsning mellan Raymond & Maria, Familjen och Compute. Avrundade elektroniska rytmer, filtrerade genom myllan och skogen och till det en röst från en svävande älva. Låten "Kärlek eller inbillning" är alla nattliga promenaders ljudspår, när man nyktrar till och det pirrar i kroppen eftersom man fick hångla med den där bästa bästa.

Kärlek eller inbillning by Lovisa Negga

Ikväll klockan 21:00 släpps nästa låt, "Iskall". En poetisk danslåt som jag kommer lyssna på hela sommaren!
Hoppa in här efter klockan 21 i tisdag kväll för att lyssna.


Tillsist:
I morgon onsdag bjuder Svenska Musikklubben på två riktigt härliga grejer på Debaser Slussen (fritt och gratis!):

Andreas Stellan


EPs trailer park


Båda kommer spela där inne eftersom någon tråkig byråkrat kände sig överkörd och inte tillfrågad så denne förbjöd plötsligt spelningar på uteserveringen! Efter sju år! Hoppas du sover gott om natten din jävel!

Tillsist2:
Det är är roligt, skoj och helt fantastiskt! Nu kan ännu fler "lyssna" på Håkans klassiker!


Tillsist3:
Missa inte En Ljumen i Gräset!

Jerry Boman

Synd på bra musik.

Namndoppartid:
Alice Luther-Näsholm spelar i After School Sport. Så här bra är de.
Nu gäller nytt band, Museum of Bellas Artes, tillamans med en eller två till. De tolkar bla The Sapphires "Who do you love". En låt av ett generic Motownband från 60-talet.

Nutid:
Inledningen är strålade, rök och snygga ljud. Hör jag en subtil samplingshylling till Michael Jackson? Musiken är dansant, pop och skönt avslappnad. Tänk TTA och A Camp. Tänk sommarnätter utomhus med folköl.
Sen kommer sången, en sång som på nätet är helt perfekt... Det rundar, det låter sjunget genom en mössa, det rundar igen och det kastas på så mycket reverb att inledningen till Broder Daniels Whirlwind framstår som torr.

Det är en sorgens dag för ny svensk pop. Det här var inte värdigt Museum of Bellas Artes, jag hör att det är så mycket bättre. När jag gå lite längre fram i lokalen hör jag en högtalare är helt spräckt. Det hade kunnat funka med vilket poppunkband som helst här nere, men nu. Nä.

Jag har lyssnat på "Who do you love", imponerats av dess hänsynslöshet inför originalet, av dess förmåga att plocka upp nutidstendeser och placera texten i ett storstadsklimat 2009. Känt mig placerad på trappsteget, emogråtandes med en fråga i skallen. Lite för full och lite för emotionell. På Bonden Bar den här onsdagen finns inte ett spår av det.

Resten av låtarna följer samma, det är bra musik men världsrekordet i mossigtljud slåss var tredje minut. Det är inte bandets fel. Synd, så synd.
Åh, det är så trist att skriva om ljudet, men här var det faktiskt befogat.

Ge nu Museum of Bellas Artes en bättre scen så ska ni få se på storverk!

Tillsist:
Shugo Tokumaru! Fredag! Strand! Svenska Musikklubben! 1-2-3, sålt till damen och herren med smak, var ni än bor! Hepp!

Tillsist2:

Gåshud.

Jerry Boman