Det är som upplagt på silverfat, en historia som alla kan återberätta. När The Brunetts gör ett stopp i Göteborg på sin världsturné (det beror på om man räknar stopp på tre kontinenter som världsturné) så finns allt som folket brukar gilla. Ett band som kommer utomlands ifrån (per automatik lite häftigare), ett band som varit förband åt ett svenska band på deras utlandsturné (Shout out louds), ett band som varit förband åt ett gigantiskt stort och känt band (The Shins), ett band som varit förband åt ett ännu större och ännu bättre band (Clap Your Hands Say Yeah) och ett band som nu släppt en av vårens bästa skivor OCH som Nöjesguiden skrivit om (nervösa creddfolket kommer rusande).
Allt det där sammantaget och det faktum att bandet spelar en fredag när inget bättre händer borde resultera i fullsmockat på Pustervik... Men nä. Vi är nog tio - tolv betalade. Fan Göteborg! Jag trodde ni hade bättre smak än så! Ni brukar ju annars springa på dylika konserter hela dagarna! Nu när det kommer något som faktiskt är bra på riktigt, trots att det kommer utomsockens ifrån, då stannar ni hemma och glufsar chips, dipp å lättöl (eller va fan ni nu gjorde). Det där tyder ju bara på att ni egentligen är enna vilsna höns. Ni dog lite i mina ögon.
Nåväl, ni missade en helt igenom ljuvlig konsert! The Brunetts struntar fullkomligt i att vi bara är så få, de kör på som om de spelade i mitt vardagsrum. Den rena fina poppen blir väldigt intim. Det är en blandning mellan girlpop och manlig dito, mycket sommar. De flesta låtarna väller över, det börjar litet med en röst, ett hummande eller en försiktig gitarr. För att mot slutet blida vägg och panga av över oss. Jag upplever en närhet, de ser alla oss och vi ser alla dem. Det är som vi för en timme blir bundisar, släkt och bästa vänner.
Hela tiden samspelar Jonathan Brees och Heather Mansfields röster, de går in i varandra, utmanar varandra. Lekande lätt smiter låt för låt förbi, den ena bättre än den andra. Jag ryser vi flera tillfällen, mest år den sorgsna trumpet som i blått ljus kommer in från höger. Men även åt melodican, den försiktiga basen och den undersköna undersökade sagomelodierna.
Mitt i konserten utropar Jonathan danstävling! Fin skiva i potten! Det är enkelt att anta utmaningen, de två följande låtarna är mera dans. Jag tar täten och de flesta hänger faktiskt på. Det är som att alla känner att nu är det dax att bjuda tillbaka, låt gå för att inte hela Göteborg är här, men vi som är på plats älskar er så nu jävlar dansar vi för er!
Tyvärr vinner jag inte, men det gör inte så mycket, för hela kvällen är så gemytlig och vacker. Som ett enda stort pris. The Brunetts är sekunderna efter sommarregnet, den friska luften och den klara synen. De är ledigt och svängrum. Man vill kramas, det är skön hemmakär famnpop.
När jag går hem tänker jag att man kanske måste börja se det vackra i gråsten för att tillslut hitta den där undangömda guldklimpen. Till er som inte var där, det här var guldklimpen! Snyggare pop får ni leta länge efter den här våren i Göteborg.
Fredagens uteblivna folkfest var en i det närmaste identiskt med den som inträffade 2005 när Khonnor på Sticky Fingers drog 26 betalande. Jag är fortfarade så förvånad, så förvånad...
Tillsist:
Jerry Boman